Tack Jemema. Just nu känns det hemskt. Vill inte ens gå och handla, för man blir ju påmind överallt.
Trodde ett tag jag var den enda kvar här.
Vi får stötta varandra.
Hoppas du slapp dina farhågor på festen och kunde ha lite trevligt.
Kram.
Ninni: Jag har inte heller någon i min situation som jag kan identifiera mig med. Känner ett par där tjejen är betydligt yngre än mig och jag vet att de kommer säkert att ha barn inom ett par år. Har även en manlig bekant som är äldre och pga livsstil (förmodligen) valt bort barn, men annars är alla i min ålder föräldrar. Jag tvekar om att prata om vårt problem med andra; dels är det skönt att slippa prata om det och slippa "tycka synd om"-blickar. Ibland känns det dock som jag vill skrika att jag inte orkar med bebis- och graviditetsprat alls. När jag pratar om det blir jag också så känslosam och det kan ju vara svårt att hantera om man är på offentlig plats/hemma hos någon etc, vilket hände häromvekan när jag var på den tillställningen som gjorde mig så ledsen. Tjej X som var gravid frågade tillslut mig hur jag mådde och jag sa som det var att jag tyckte hela situationen var jobbig för att jag haft två missfall det senaste året. Hon sa sedan (i all välmening?) "du kan ju iallafall bli gravid". Suck! Jamen vad jätteroligt att vara gravid flera gånger och det aldrig blir något....
Som du vet arbetar jag ju i USA och har försökt ta kontakt med andra svenskar här. Nästan alla svenska tjejer jag träffat är dock hemmafruar och man har helt enkelt svårt att relatera till deras liv. Så jag har ett dilemma: dels vill jag ju träffa andra och prata svenska etc, men samtidigt klarar jag inte av när de ALDRIG pratar om något annat än sina barn och graviditeter. Tjej Y som redan har barn och är gravid igen pratade om hur illa hon mådde och frågade mig om jag kände igen det, trots att hon visste om mina missfall. Det tyckte jag också var lite okänsligt. Men så är man ju hela tiden på helspänn.
Ett annat problem är min mans släktingar som ständigt hör sig för om eventuella "goda nyheter" eller "ni är välkomna båda två eller tre". Jag blir vansinning på dem.
Jag har funderat över om jag behöver professionell hjälp för min nedstämdhet, men jag är rädd att de bara ska skriva ut mediciner. Så här långt har jag terroriserat min man, min bästa kompis och min mamma. Jag känner igen det där att hela ens tillvaro påverkas - även jag har problem med självkänsla och självförtroende när det gäller prestationer och kontakt med människor i allmänhet. Det är som ett litet mörkt moln som alltid hänger över mig, ibland växer det, ibland krymper det, men det är alltid där.
Bettan: Trist med okänslig sjukvårdspersonal. Man tycker ju att de som arbetar med att möta personer under våra omständigheter skulle vara lite mer finkänsliga och lyhörda. Själv har jag träffat på olika läkare som har haft väldigt olika åsikter, någon tror starkt på det här med att ökad koagulationsbenägenhet kan öka risk för missfall medan en annan läkare jag mötte inte alls trodde det. Man blir ju inte klokare själv av alla olika åsikter.
Mojutten: Inte kul med krånglande hormoner. Skönt att du iallafall att ägglossningen har kommit igång. För mig tog det ca 45 dagar att få första mensen efter senaste missfallet, och hCG:t stannade i kroppen länge. Vet du några bra tricks att komma tillbaka i form eller är det bara att vänta?
Jemema: Den attityden tillämpar även jag! Strongt av dig att orka fortsätta konversera genom att byta samtalsämne!
Hur är det annars i gamla Svedala? Här på västkusten skiner solen och spenderade första dagen på stranden (Memorial Day = de flesta är lediga). Skickar sol till er alla fyra! Kram!
Tack till Icka och Liss för att ni tänker på oss! Hoppas allt är bra med er och era magar.
Frustrerande, hemskt och trist om man inte får hjälp av sjukvården. Härborta får man iallafall vara glad om man har sjukvård; som tur är har jag det via arbetet. Annars upplever jag det inte som man behöver vänta alltför länge, peppar, peppar... Men jag funderar själv på att söka privat hjälp, även om det kommer att bli en stor kostnad (den privata kliniken har öppet alla dagar, året runt!).
När jag testades för anlag för blodkoagulation gjorde de genetiskt test, dvs kollade i DNA:t om jag hade en speciell mutation som påverkar koagulationen. Detta påverkas inte om jag skulle ätit något blodförtunnande. Kanske andra slags tester hemma i Sv?
Bettan: Även jag har funderat om jag har låga hormonnivåer eftersom jag inte haft några symptom. Tänker berätta det för doktorn nästa gång. När börjar man med dessa sprutor?
Ninni: Jag vill få hjälp med att lägga upp en plan och eventuellt starta en behandling. Känns liksom som tiden rinner mellan fingrarna.
Hur fungerade Pergo för dig? Biverkningar? Var det något annat man ska tänka på innan insemination?
Depressionen börjar ta ett starkare grepp och det förflyter mindre tid mellan skoven. Jag känner nu att jag inte har något riktigt liv: jag kan inte skratta, umgås, åka på semester. Hela tillvaron kretsar kring att försöka bli gravid: vad man ska äta och dricka (läs: inte kan äta/dricka), vad man ska undvika, om man har tränat för mycket/för litet, när man ska ha sex, om mensen kommer när den ska, om mensen är som den ska, hormonnivåer, förändringar, resor till och från akupunktören, tillskott, brygder, piller, kapslar, temperaturkurvor, ovulationskit, läsa, läsa, LÄSA om reproduktionsfysiologi, om att maximera chanser, om ålder, om spermiekvalitet, pilotstudier, husmorskurer, beprövade metoder.... Jag är SÅ TRÖTT. När är det dags att ge upp?
Förlåt, detta var ett mycket egoistiskt, deprimerande och uppgivet inlägg. Hoppas ni andra befinner er på ett bättre ställe.
Ninni: Jag ville bara säga att jag tänker på dig/er och skickar massor av varma kramar. Ord känns så otillräckliga i sådana här lägen. Tycker ni är fantastiska som har ställt er i kö till adoption.
(PS. Förlåt, jag har varit borta från tråden en längre tid: är inte helt uppdaterad med alla)
Grattis till er som är gravida, det är ju roligt även om jag förstår att det är nervöst med tanke på våra historier.
Här är intet nytt. Jag börjar misströsta och känner mig psykologiskt superstressad över hela situationen. Många tankar; kanske är det inte meningen att vi ska vara tillsammans, kanske har jag gjort fel val i livet (läs utbildat mig länge, bl.a. för att jag började på "fel"utbildning och för jag har varit velig i allmänhet), kanske jag inte ska bo härborta, kanske, kanske kanske... Suck! Har gått till en jättedyr privatläkare/fertilitetsspecialist som sa att kanske ett myom spelar roll (trots att ultraljudet än så länge inte visade att myomet hade någon inverkan), men han tyckte vi kunde vänta ut ett missfall till innan en eventuell operation (som även den innebär risker för fertiliteten). Nu verkar det ju inte heller som vi blir gravida trots temperaturkurvor och ägglossningstest. Läkarna tycker inte att jag ska ta hjälp eftersom "det inte påverkar missfallsrisken" och jag har blivit gravid två gånger. Nu har vi på eget bevåg ansökt om insemination.
Och, jo, det enda barnlösa paret i min bekantskapskrets som jag berättade om (tjejen är betydligt yngre än mig) är nu gravida efter att ha hört att vi försökt. De sökte hjälp efter tre, fyra månaders försök och FICK HJÄLP med Clomid (läs pergo) etc. Efter tre, fyra månader!!! Och hon är mellan 25 och 30... Jag känner mig hemsk, men det känns så orättvist att man själv fått vänta, att man själv har fått gå igenom allt skit. Jag har blivit en ganska otrevlig, asocial, snäsig, avundsjuk person efter allt som hänt.
Adoption är tyvärr uteslutet för vår del, bl.a. pga medborgarskap etc, ekonomisk aspekt, samt andra orsaker.
Sorry, ingen uppmuntrande läsning. Ville bara skriva av mig.
Tack alla ni, TT, Bettan och NN för era kloka synpunkter. Det är väl oundvikligt att inte reflekera över val man har gjort tidigare i livet, men man bör väl inse att det inte går att vrida tillbaka klockan och att man faktiskt inte kunnat veta hur ens tillvaro tett sig om man hade valt annorlunda. Men det är svårt att accptera verkligheten ibland. Jag och min man träffades för nio år sedan, men vi gifte oss ganska nyligen. Det är nog mest jag som har skjutit på beslutet om barn och därför klandrar jag mig själv. Men jag ville avsluta studierna, hitta ett jobb och få en stabil ekonomi, fast bostad samt inte minst bestämma mig för Honom etc innan jag gav mig in på något. Önskar jag hade lite av era stadiga fötter, jag är en sådan som ramlar ihop handlöst hela tiden.
TT: Jag har haft kontakt med tre läkare, varav en (privatspecialisten) sa att ett myom, trots att det inte påverkar livmoderformen kanske ändå har en negativ effekt på blodflödet till livmodern och ett eventuellt embryo. Tydligen har IVF-patienter med myom mycket sämre resultat än de utan myom, oavsett var myomet sitter. Två andra läkare har direkt avrått mig från att göra några ingrepp eftersom det i princip innebär en rekonstruktion av livmodern, med ärrbildning som kan göra det svårare för implantering. Om jag skulle göra ingreppet känner jag mig ännu mer stressad för det innebär väntetid, operation och återhämtning - vet inte hur många månader extra - innan man kan försöka igen. Inte lätta att tänka klart när tiden rinner genom fingrarna. Dessutom vet man inte vad man ska tro, det finns så många åsikter om allt.
Hoppas på ditt plus!
Bettan: Håller tummarna för dig med!
Ninni: Det verkar som många av våra erfarenheter är desamma - vi började också med den här cirkusen när jag var 32-33. Känns skönt att någon förstår.
Tycker det verkar som du iallafall har lagt upp en plan, med specialistutredning och adoptionsköande. Skönt. Det känns alltid bättre att göra något. Kram!!!
Hoppsan, det tog tid för mig att skriva förra inlägget - jag missade ditt tilläggsmeddelande, Ninni. Ja, jag vore jättetacksam om du kunde skriva mer om inseminationen.