30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

PP: Du får läsa det jag skrev till TT Har du börjat känna av det än?

PP: Det är jag säker på att det gör. Har du fått tid för VUL än?

NN: Går in i v.11 i morgon. Men jag känner mig på intet sätt säker. Tvillingarna kom inte ut av sig själva de heller utan då skrapades jag i v.12

jemena: Jag hade för mig att du hade PCO, därför föreslog jag metformin. Metformin kan fungera på PCO genom att blodsocker och hormonnivåer stabiliseras och att äl kommer igång.

NN: Du behöver absolut inte be om ursäkt. Hade jag inte gått igenom detta innan med tvillingarna att hjärtana slog i v. 9 och de dog 5 dagar senare så hade jag nog varit mer avslappnad. Jag hoppas att din känsla stämmer vännen. Tack!!

PP: Du har ju oss att prata med, vi lyssnar på dig. Nej som du säger så finns det en massa delmål vi ska ta oss igenom innan vi vågra tro för mycket. men jag tror att om Liten lever på fredag i v.11+0 så borde det vara ganska bra odds att den ska klara det hela vägen.

NN: Håller tummarna.

Jag ropade hej för tidigt vad gäller illamåendet nu sitter jag här och mår skunk

PP: Den här tråden är ju till för att stötta varandra i alla lägen, alternativet är att vi startar en systertråd för oss som behöver ventilera våra graviditeter lite extra. De andra får bestämma hur de känner inför det.

Monchichi: Usch vad jobbigt. Har mensen varit regelbunden efter sista missfallet?

Snigel: Vet inte vad jag ska skriva KRAM

Vad bra att det är ok att skriva om hur man känner och mår. Jemena, jag vill på intet sätt klaga över att vara gravid, om det går bra så kommer jag att njuta av fulla drag. Men när oron är så stor att man knappt kan existera samtidigt som man mår skit rent ut sagt så blir allt bara jobbigt.

Jag nojjar mig som attans att Liten ska ha dött. När jag vaknar på natten eller morgonen så har jag inga som helst symtom och då kommer tankarna. Jag vet att symtomen ska börja avta nu men fasen vad rädd man blir. Har inga direkta känningar från magen som molvärk och så, har inte haft det alls. Men jag känner ju att det är svullet där inne när jag ligger på mage. En kompis rinde och berättade att en annan kompis ska ha barn en vecka innan oss och jag fick genast ångest. Tänkte direkt att jaha ytterligare en som man inte kan träffa sen då. Jag har delat in mitt liv i före och efter den 5/3. Det är hemskt att inte kunna glädjas åt sin graviditet eller se fram emot UL. Jag blir så avundsjuk på alla som tar sina graviditeter som självklara och längtar efter UL och hjärtljud. Jag har istället ren ångest över det. Helst skulle jag vilja gräva ner mig och förtränga allt som har med bebis att göra. Men egentligen har jag väl inget att oroa mig för, för på dagarna finns symtomen där, jag har inga blödningar och jag slocknar vid halv 9 på kvällarna. Så nu har jag varit jäkligt ego.

PP: Då har vi två val. antingen tar vi varandra i handen och går under ihop, eeller så tar vi varandra i handen och ger oss fan på att detta ska gå bra. Jag tycker vi väljer det senare.

Sa till sambon att går det åt skogen så vill jag inte göra om det utan då blir det adoption. Mitt psyke orkar inte mer nu.

God morgon!

Monchichi: Tycker du ska fortsätt amed akupunkturen. Som med all alternativmedicin så kan det bli sämre i början innan det rättar till sig. Om du inte är nöjd med den akupunktör du har så kolla efter en ny. Gå in på akupunkturförbundetets hemsida och sök på de som finns nära dig. De som står där är alla certifierade.

PP: Hur mår du idag?

Liss: Längesedan du tittade in.

TT: Likaså du.