Grattis till alla plussare och till icka som sett sin perfekta bebis på UL!
Efter en hel massa sorger och oro fick jag tillslut min missfallsblödning igår. Allt började för snart en månad sedan när vi var på UL där det konstaterades att jag hade en ofostrig graviditet. När ingen blödning kommit igång efter två veckor beslöt jag mig för att be om skrapning/ tabletter. På det nya ul fick vi till vår förvåning se ett litet foster med tickande hjärta! Alldeles för litet för tiden, men hoppet tändes. En vecka senare började jag blöda så smått. Två dagar senare började jag att få kramper men fick ingen missfallsblödning, bara som tunn, vanlig mens. Igår eftermiddag hade jag haft kramper utan stor blödning i snart tre dygn, inte konstant men regelbundet, så vi åkte in till gynakuten. På parkeringen känner jag hur två stora klumpar trycker sig ut, mina byxor blev helt nedblodade och jag började störtgrina. Inte nog med att jag har haft kramp i tre dagar, jag står på en sjukhusparkeing i 10 minusgrader med blodet forsande nerför benen. Väl inne på gyn blöder jag massor, massor. Får smärtstillande och blir skrapad. Tur i oturen att vi beslöt oss för att åka in. Trots att jag haft tre mf tidigare så har jag aldrig blött så mkt. Hade blivit jättestressad om jag varit hemma. Får åka hem efter ett par timmar när blödningen äntligen lugnat sig. Fick med mig ett par tabletter mot magont och idag har jag sjukskrivit mig för första gången i mitt liv.
Detta var mitt fjärde mf och absolut det värsta. Fy fabian säger jag bara. Det är bra synd om oss som måste uppleva detta, som om att en gång inte räckte liksom?! Är livrädd för att behöva gå igenom detta igen men det finns ju inga alternativ, det är bara att bita ihop och kämpa på.
Vi har inte berättat för någon om denna graviditet. Inte orkat. Det är tur att detta forum finns för det är enda stället jag kan skriva av mig och veta att det finns de som förstår ens hopp och förtvivlan.
