IVF pappor...

Hej!
Lägger till mig i denna tråd. Har en historia med flera misslyckade IVF-försök under några år. Fick ET första gången vi försökte och hoppades på ett mirakel, tyvärr så fastnade det inte och vi tog nya tag efter några månader. Den gången gick det trögt från första början och frun fick ökade doser hela tiden. Slutligen så blev det några stycken blåsor som ansågs innehålla ägg...tji fick vi, inga ägg, och vi hamnade i ett psykiskt mörker och mådde riktigt skit båda två, den julen va inte kul......... 
Vi bestämde oss för att ta en paus i barnjakten men som kanske fler här känner igen så kom suget tillbaka och fram mot vår/sommar var det dags igen. Denna gång gick allt väldigt bra och allt såg perfekt ut vid varje vul, vid äggplock så kom det en riktig "käftsmäll"....... inga ägg denna gången heller trots fem perfekta blåsor.
Av läkare fick vi rådet att ställa oss i en till synes oändlig kö för äggdonation alternativt påbörja adoption. Valet just då var att vi ville försöka med donation och kanske även under tiden dra igång adoptionsprocessen. På grund av studier så kom jag i kontakt med nya personer och fick i klassen en vän vars fru ville donera ägg, problemet var att hon var gravid så det blev inte så mycket mer prat om det men vetskapen fanns hela tiden. Klasskompisens fru födde och ammade... tills en dag då hon bestämt sig att hjälpa oss som korsdonator. Tack vare hennes uppoffring gick köandet lite snabbare och vi har nu fått en donator. Resultatet blev ett ägg till ET och två eskimåer och vi va överlyckliga, nu jäklar........
För att sluta inlägget på ett bra sätt...... Denna vecka (torsdag  16/6) PLUSSADE vi ... 
 

Får tacka för gratulationerna. Iswara, lider med er. Baksidan av denna karusellen är vi ju tyvärr många som oxå får känna men hoppas att det går bra i slutändan för er... Själv så vågar man inte ta ut några allt för stora svängar än här, även om plusset fortfarande håller i sig.

Härligt att känna sparkar @mattek!!

Har inte skrivit i denna tråden sen jag gick med i somras, så dags för en uppdatering från mig :).
Här har plusset hållit i sig och det börjar närma sig dagen "D" med stormsteg, 20 februari är det tänkt att miraklet skall titta ut.
Känns fortfarande lika ofattbart som dagen vi plussade, som om man inte riktigt vågar hoppas än......
Tror på något sätt att det är den mentala berg o dalbanan vi alla IVF-människor upplever som gör att man inte slappnar av helt. Och ständigt tycker jag det dyker upp nya orosmoment trots vi haft en förvånansvärt lugn graviditet. Frugan hade visserligen bantningskur "from hell" i början där mat och vattnet inte stannade nere många minutrar men den pärsen gick över på några veckor.
Det senaste lite oroliga nu är att krabaten i magen tycker det är väldigt bekvämt att sitta så troligen blir det vändningsförsök snart, funkar inte det blir det ett planerat kejsarsnitt men det kommer säkert gå bra detta  

Ha det gott alla IVF-pappor, och lycka till ALLA ni som kämpar (och ni som lyckats med ju )

//Jobe