IVF pappor...

Hoppar in i diskussionen med anledning av att jag och min fru försökt få barn i tre års tid. Vi har sedan september förra året gått igenom tre misslyckade IVF:er och ett misslyckat FET. Det sista misslyckandet blev bekräftat igår då mensen kom, som den alltid har gjort. Börjar misströsta rätt så rejält nu. Vi är oförklarligt barnlösa då läkarna inte har lyckats hitta nåt fel på vare sig mig eller hustrun. Min fru har läst statistik hit och dit och har mer eller mindre gett upp. Själv försöker jag inte lägga så mycket vikt i siffror eftersom det i slutänden inte spelar någon roll för just oss - varje fall är ju unikt. Dessutom har läkarna upprepade gånger betonat hur unga vi är (jag 29, hon 30) och att det på intet sätt är kört för oss ännu. Det försöker jag ta fasta på, även om det känns tungt just för tillfället.

Jag har börjat fundera mer och mer på adoption och känner mig inte alls främmande för det längre, även om jag inte alls såg det som ett alternativ i början. Jag har försökt förklara för min fru att vi borde ha fokus på att bilda familj, inte på själva vägen dit. Om det nu är så att vi inte kommer kunna få barn själva så är det ju "bara" att gilla läget och försöka hitta andra lösningar. Inte sant? Det är självklart lättare sagt än gjort, men jag börjar få slut på kraft att peppa frun som är helt förstörd och inte ser någon mening med livet längre. Jag förstår såklart att det är annorlunda för tjejer, eftersom det är de som ska bli gravida, inte vi. Våra biologiska klockor tickar inte riktigt likadant så att säga. Jag låtsas inte att jag kan förstå hur hon känner sig, men av någon anledning så är det inte OK att jag inte sörjer på samma sätt som hon...

Vad gör jag? Jag är ingen psykolog, men jag känner att hon verkligen skulle behöva tala med någon och få rätsida på saker och ting. Man måste ju kunna få hjälp på något sätt?!