Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3
![{#lang_emotions_laughing} {#lang_emotions_laughing}](https://www.familjeliv.se/lib/tiny_mce3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif)
Hej Alla!
Jag har hållt mig borta från FL länge nu, för jag har inte orkat med riktigt.
Nu är jag hur hormonell som helst, antingen kan det ha tagit sig denna månaden, eller så är det PMS. Jag har BIM ngn gång nästa vecka, jag har inta orkat hetsa och räkna dagarna.
MEN i vilket fall VOLVO! Jag började gråta på riktigt! SOm sagt jag är hormonell och gråter för det mesta, men jag blir så GLAD att du ahr plussat! Jag förstår din oro, det värsta när man plussat är ju att man ska gå och oroa ihjäl sig, men jag hoppas så starkt för dig!
Stor kram!
Är det tre månader en tråd är öppen eller är det längre? Borde itne denna vara "stängd" nu? Jag öppnar en ny för säkerhets skull!
Jag hoppas ju varje månad att det ska ha tagit sig... nu känns det som det skulle kunna ha gjort det. Brösten är ömma som den, ändå är jag bara på ÄL+6 eller 7. Är det för tidigt för ett gravtecken tror ni? Känns för tidigt för att det skulle vara mensen på ingående, och ÄL hade jag helt säkert förra veckan...
Jag blir fullständigt tokig! JAg är på dag 26 i cykeln. Jag testade mig med testa tidigt i söndags. Det var negativt. Jag testade med vanligt test igår (rfsu) det var också negativt. Men båda testen har ju tagits för tidigt för att få ett säkert resultat. Så det blir till att testa i övermorgon eller på lördag. Dessa dagar i månaden är VÄRST. Det är fruktansvärt att pendla mellan hopp och förtvivland. Att ena stunden hoppas på graviditet men andra stunden vara rädd för just det, för det kan innebäre ett nytt X, eller missfall.
Jag tolkar allt som grav-tecken. JAg har haft ömma bröst sedan ÄL, jag tycker att jag har känslig näsa nu, och är urhård i magen. Samtidigt så säger de flesta jag pratar med att egentligen mräker man itne så mkt i början, så allt detta är säkert i mitt huvud.
Jag vill bara få börja en graviditet, lita tilla tt den är normal, och få börja med livet som förälder som ajg längtar så mycket efter. Det känns som jag hållits gisslan sedan juli förra året. Varje dag måste jag brottas med min egen ängslan och ångest. Emellan blir det bättre, men så är det som om någon bara drar undan mattan under mig. Hopp och förtvivlan. Det är fullkomligt vedervärdigt!
Detta blev långt, men ajg ville bara skriva av mig. Jag vet att ni andra går igenom samma saker, och det är därför jag fäller äkta lyckotårar när ajg läser om hur flera blivit gravida ändå! Det hjälper mig igenom vardagen.