Theina skrev 2010-02-10 19:35:00 följande:
Frikadellen: Precis så känner jag också.. jag tänker att ivf är en lösning om det om händer igen och det känns bra att det finns en 'utväg' så att säga. . folk i min omgivning säger också att vi är dumma som tänker så mm. men jag tänker ändå att det kanske måste bli så en dag.. jag känner mkt (såklart som alla andra) varför detta ska hända just mig??! jag har verkligen velat ha barn sen jag var 12 år, alltid pratat barn.. när jag fyllt år i alla år sedan tonåren har jag önskat mig barnsaker, barnkläder mm. jag fick det också och hade MASSOR innan dottern föddes.. det känns så grymt att det händer mig men så tänker väl alla, och det är klart att det är grymt vem det än handlar om, men så känns det iaf..
Japp. Jag är likadan. Och upplever det likadant.
Dessutom så är jag och min sambo förhållandevis unga, 26 år båda två. Och vi får många kommentarer i stil med: försöker ni redan bli gravida? Är inte det för tidigt?
Jag upplever att många tror att jag inte blir lika ledsen som ngn mer "mogen". Många (inklusive min egen familj) tycker att vi är alldeles för unga, att vi överväger ivf om det itne skulle gå vägen detta året tycker särskilt min mamma är galenskap. Hon tycker att vi har så många år på oss att prova naturligt.
Oerhört frustrerande, jag upplever många "klapp på huvudet". Häromdagen pekade min mamma på min tio år syster som nyss fått ett barn och sa: "tänk vad jobbigt de har det, och då är de ändå 10 år äldre." Som om jag inte är gammal nog att fatta att det är jobbigt med barn! Jag och min sambo har bra ekonomi och bra jobb, jag har en femårig universitetsexamen. Vi har bara valt att inte ha "DINC"-tillvaron utan gå direkt på att planera familj, men vi behandlas som vi var två tonåringar som leker mamma-pappa-barn. Inställningen från omgivningen var lättare att skaka av sig innan X:et. Det är mkt jobbigare nu, då jag dessutom inte upplever särskilt mkt stöd från min omgivning (förutom från min sambo, han är fantastisk)
Dessutom har jag som du längtat efter barn så länge jag kan minnas. Jag upplever detta så fruktansvärt orättvist. MEN man måste ändå vara tacksam för att man lever i den tid man gör. Förr var det bara att acceptera, nu finns det hur mkt hjälp att tillgå som helst. OM det skulle behövas dvs... Vi har faktiskt en äggledare kvar, och det mest troliga, enligt all tillgänglig statistik, det är att den fungerar och att det går bra i framtiden...