Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

För 1,5 år sedan fick jag ett tidigt missfall, min tanke runt det är att det lyckades pressa sig igenom äggledare men blev så skadat av att den är så trång/tät att det inte var livsdugligt längre.
Så visst är det inte helt omöjligt att jag kan bli gravid men risken för utomkved är tydligen jättehög enligt läkaren. Men vi kör på som vanligt, känns som att det inte spelar någon roll, tät äggledare eller bortoperade äggledare spelar ju ingen roll.

Jag funderar på hur jag ska bli gladare och se ljusare på framtiden och IVF som en möjlighet. Antar att jag måste gå igenom den här krisen nu och komma ut starkare. Just nu är livet inte roligt och jag är en pest för min man, som tur är han världens bästa och vill verkligen göra det bästa för oss/mig.

Jag har även börjat fundera på hur ett liv utan barn skulle kunna bli värdefullt och innehållsrikt utan att bli en bitter kärring som sitter inne i köket med mina höns och skiker åt alla grannungar.
Jag vet att vi har goda chanser med IVF och jag tänker inte ge upp i första taget men vill gärna tänka på hur ett liv utan barn kan bli bra ändå.

Tack alla ni som varit ett bra stöd de här åren och jag är så glad att i princip alla har blivit gravida efter ert X.

Tråkigt att höra om allt som hänt på sistone för er Petra och Supers. Förstår också eran panik över åldern, jag tror det blir värre när man inte har några barn innan alls.
Jag är 27 och mannen 30 och jag känner ingen panik över åldern om jag ska vara ärlig, efter allt som hänt på den här fronten så vet jag faktiskt inte om jag tycker det är värt att stånga sig blodig för att få ett barn och gå igenom allt med IVF som vi behöver. Även om barn och familj är allt måste det gå att leva ett bra och händelserikt liv utan. Sen de tankarna växte fram i somras känns allting mycket bättre men vi lever inte ett vanligt Svenssonliv.

Men till råga på allt så har jag med största sannolikhet fått ett utomkved till nu i den äggledare som jag har kvar. Svaga gravtest 1,5 vecka efter BIM, brun-svarta flytningar, värk och när jag vet efter spolningen i juni att min äggledare är helt tät så är oddsen mycket små att det sitter på rätt ställe.
Att jag blir av med den äggledaren gör inte så mycket eftersom den ändå inte fungerar, vi är ändå inställda på att om vi vill ha barn är det IVF som gäller.
Men jag vill inte gå igenom det här igen, jag mår skit. Och hade verkligen inte räknat det här nu så det kom som en chock.
På tors ska jag på VUL och är i 6+2 då, visst borde det synas då vart det sitter?

Jo, det var ett X i vänster äggledare precis som jag trodde.
Nu har jag kommit hem, blev opererad direkt igår kväll. Så nu är jag helt äggledarlös. Men ska jag vara ärlig känns det inte speciellt jobbigt när vi redan ställt in oss på IVF för att äggledaren var helt blockerad och jag slipper oroa mig för nytt X.
Den här gången fick jag så otroligt bra bemötande och vård, ni som hängt med ett tag har ju läst vad mycket underligt vi råkat ut för.
Vi åkte först till den privata kliniken vi går på utredning hos och han konstaterade direkt att det var ett X och skrev en akutremiss så vi åkte till hemsjukhuset efter det. Fick träffa en rak och duktig gynläkare som tyckte att det var bäst att operera direkt, hon läste min journal och bara skakade på huvudet vad som hände förra gången. Efter op blev jag inlagt på BB och det var ju som att bo på hotell, eget rum med dusch och toa och hela personalen var så urgulliga och verkligen passade upp med fika och allt. Fast såhär i efterhand kom jag på att de nog tyckte väldigt synd om mig eftersom man oftast fått barn när man är på BB och inte tagit bort sista äggledaren.

Men jag är i väldigt gott mod ändå, jag har gjort bort all den där sorgen och jäkten på ett plus förut så jag känner mig bara helt lugn sen några månader tillbaka vilket är skönt. Jag har kommit så långt att jag bara tycker det är roligt och det gör mig glad när jag får höra när någon i omgivningen blir gravida.

Österlenska- Jag känner igen mig i det du beskriver. Vi har försökt sen början av 2009 med två X och ett missfall i bagaget. Och nu känner jag att jag inte vill mer alls när det gäller barn. Jag vill leva och må ett gott liv inte vara ledsen och småbitter. Jag orkar inte fler smällar helt enkelt.
Vill vi ha barn är det bara IVF som gäller eftersom bägge mina äggledare är borta och jag vill inte gå igenom det och misslyckas, jag vill inte bli knäckt. Och tänk allt som kan gå fel om jag väl lyckas bli gravid... suck
Så som ni förstår är jag inte redo alls för IVF nu, jag vill ha lugn och ro efter de här årens plågor.
Och jag har kommit över min bitterhet mot andra som får barn, nu blir jag bara glad att de slipper gå igenom det helvetet vi gör. Nu blir jag mest lesspå att alla som tassar runt oss eftersom det är så synd om oss, avskyr att det är vi som alltid får veta sist när någon väntar barn. Vi har valt att vara öppen med vår barnlöshet bland släkt och vänner.

Jag har aldrig använt äl-stickor förutom då jag åt pergotime och jag har aldrig testat med gravtest om inte mensen är sen med flera dagar, förstår inte vitsen med att stressa och testa med några pappersstickor som tidigt kan visa lite vad som helst. Väntar man får man svar svart på vitt.
Jag har inte ätit alla möjliga huskurer heller och inte stått på huvudet efter samlag. Och uppenbarligen kan jag inte få barn så det kanske jag borde ha provat tidigare =)

Har börjat jobba igen och mår riktigt bra ändå även om jag är lite trött. Blev dock lite koko förra veckan när hormonerna gick ur kroppen efter operationen, usch vad ledsen jag var då några dagar.

Jag är ledsen för din skull Supers! Jag hoppas verkligen att du lyckas snart!  Kramar

Mmmbop- Vad roligt att någon tänker på mig =) Nu blir jag glad.
Jag slinker in här ibland någon gång, tror jag är ensam kvar att inte blivit gravid efter mitt första X 2010. Nu är det tre år sedan jag fick första utomkvedet och jag trodde aldrig att jag skulle sitta tre år senare fortfarande utan barn. Flera har ju fått barn sen dess och dessutom syskon, men ska jag vara ärlig är jag mest glada för deras skulle men visst känns det. Fyra år försökande och jag står på minus nu...

Det som händer här är att remiss är skickad till IVF-kliniken  25 mil bort så jag väntar svar därifrån men det är ingen kö här så jag hoppas på att kunna börja i vår/vinter.
Är lite kluven om jag ska vänta tills efter lammningen som blir i feb/mars.

I övrigt mår jag bra, tror jag har accepterat läget fullt nu. De första åren som barnlösa var mycket värre.

Grattis Hällef! Skönt att det gick så fort och att alla mår bra! =)

Härligt angio101 att du känner sån tacksamhet och härligt att höra att det går vägen för många!

Nu är det drygt 3 år sedan första utomkvedet och jag är barnlösare än någonsin. Numera känner jag mig verkligen som ofrivilligt barnlös och tyvärr präglar det en hel del av mitt liv. Väntar att få börja med IVF, hoppas hinna med ett försök innan sommaren.

Hej går det för dig Supers?

Om tre veckor ska vi på infosamtal för att börja med IVF, sträckblandad förtjusning =)

Grattis Acinna!

Hej Sejda!
Vad roligt att höra ifrån dig, jag minns dig från 2010.
Jätteroligt att det gått så bra för dig och grattis till flickorna!