Jag plussade efter en förtidig mens. Så det kändes jätteskumt redan från början. Jag menar inte ska man plussa starkt dagen efter avklarad mens! Med mf i bagaget så testar jag var tredje dag för att se att det går åt rätt håll, men denna gång så blev testen förvisso starka men ganska jämnstarka. Så jag förstod att någon inte stod rätt till.
Iom att jag plussade efter mensen så ville min bm att jag skulle komma in för ett vul och kolla hur långt gången jag var. De har ingen läkare på mottagningen utan det kommer en inhyrd 1gg/vecka. En utländsk läkare som knappt behärskade svenska, vet inte hur många gånger jag fick säga "ursäkta, vad sa du?". Inte läge för att ställa massa frågor direkt. Han var enbart intresserad av sin pappersnurra och enligt den skulle jag vara i v 12 eller 2. Ingen hänsyn alls till när jag faktiskt hade äl eller senaste sex. Han kunde inte se något och jag fick göra urinprov som visade positivt. Hans slutsats blev att det var för tidigt. Yeah right, jag var i v 7 (senaste äl och sex). Han tog inget blodprov för att kolla hcg utan gav mig bara en ny tid för vul....en månad senare.
Dagen efter ringde jag till sjukhuset, men de ville först inte ge mig en tid. Sa att de inte kunde ge en tid till alla som ringer och är oroliga. Men efter att jag sagt att jag var orolig för att kollapsa här hemma ensam med sonen på 6 månader och utan bil 1,5 mil från stan så fick jag en tid en vecka senare. Den läkare jag fick träffa då hittade x efter en noggrann sökning. Blodprov togs och svaret fick jag redan 1 timme senare och fick då beskedet att det blir operation samma dag. Tydligen hade han även sett vätska i buken på vul'et men inte sagt något om detta till mig, men det står i journalen. Sen gick allt väldigt snabbt och sambon hann precis komma till sjukhuset för att ta hand om sonen innan jag låg på operationsbordet. Mycket riktigt så hade det spruckit och jag hade blod i buken.
Jag hade heller inte ont, vilket gör mig väldigt mörkrädd för vad som kunde ha hänt om jag inte legat på för att få en tid för att kolla upp det. Känns som att det är den svenska sjukvården i ett nötskal...
Jag har inte kunnat sörja detta barn alls. Är helt avtrubbad från känslor. Jag älskar min son och känner glädje över det, men när det gäller allt annat än honom så har jag inga känslor längre. Ganska skönt, men jag inser att det inte är hälsosamt i längden. Nästa gång vi ska till bvc ska jag be om numret till en psykolog/kurator.