EPT (Extremely Pre Term/Extremt mycket för tidigt född) Tråd 17

Hej.. Har en liten pojke född i vecka 24.. Han är nu 3 år och har alltid varit frisk. Han har ännu inte kommit ifatt sin korrigerade ålder och han har varit ganska sen med allt. Han var 1.5 år när han började krypa (1 år korr.), 2 år när han började gå (1 år 8 mån korr), 2.5 år när han började prata (2 år 2 månader korr).

Jag har så smått börjat tänka på ett syskon. Inom 1-2 år.. Men vågar man? Jag kan fortfarande inte ens titta på bilderna från när min son var så liten.. Orkar inte ens tänka på det.. Ingen vet varför han föddes så tidigt så risken finns ju att det händer igen.

Men vad händer när jag blir gravid nästa gång? Ska jag skriva in mig på spec.mödravård (eller vad det heter) finns det i alla städer? gäller några speciella restriktioner (såsom inga tunga lyft osv). Räknas det som en riskgraviditet bara för att den förra slutade i EPT?

Har såå många frågor och är så glad för att jag hittat till detta forum. Jag känner inga andra EPT föräldrar i verkligheten och har väl inte kännt något behov av det förrän nu. Jag känner att jag måste börja bearbeta lite samt förbereda mig mentalt för att våga försöka igen.

Tack!
Åh, jag blir så nervös bara av att tänka på det. Förra gången ignorerade jag magsmärtorna i 1,5 dygn innan jag åkte in.. Jag grämer mig så mycket över det nu. Alla sa att det var växtvärk och helt normalt. När jag kom in var det försent att stoppa det..

Det skulle kännas jättebra att få gå på extrakontroller, förra gången var jag bara på inskrivningen och rutin-UL (v. 18).. Nästa besök var i v. 25 tror jag.. Det fick jag ringa och avboka för då var han ju född..

Jag trodde faktiskt inte att det skulle kännas så här jobbigt att fundera på en till. Det känns som om allt med graviditet blivit förstört, man får inte ha en "rosa dröm" som alla andra. Förra gången hann drömmen bara börja och nu vågar jag inte ens drömma. Vågar inte tro att det kan gå bra, kommer inte våga köpa babysaker eller kläder osv. Såna här tankar har jag redan nu, när jag bara funderar på att bli gravid. Hur nervös kommer jag inte att vara när jag väl blir det ??

Liknande hände min son (född 24+2) när vi fortfarande var inskrivna. Minns inte hur många veckor han var men jag hade honom i bärsjalen på mitt rum på sjukhuset. Han kräktes lite och måste ha svalt fel för han blev helt livlös, gråaktig och alla maskiner tjöt. Jag blev helt stel och personalen larmades och de kom och slet upp honom ur sjalen och sprang iväg med honom till ett skötbord där de sög i halsen med nån slemrensar-grej. Allt gick jättesnabbt men det var hemskt obehagligt, faktiskt det värsta jag varit med om där. Jag trodde att han hade dött när han blev sådär grå och jag trillade ihop och grät på golvet efteråt när chocken kom. Efter den gången har det aldrig hänt mer, men jag kommer aldrig att glömma det, nu är det ju 4 år sen.

Precis så kände jag också, man har gått alla de veckorna på sjukhuset och se barnet växa och bli starkare, man vågar knyta an och vågar försöka själv. Och så vips, händer en sån sak och man inser hur känsligt barnet fortfarande är och man vill nästan lämna över ansvaret till personalen så att det känns tryggt igen.

Så kände jag, det tog ett tag att få tillbaks självkänslan att jag faktiskt klarar av att sköta honom. Det är så svårt att släppa tryggheten, t.ex när man ska ta bort alla larm och apparater, jag var såå osäker när andningslarmet skulle bort, trots att han aldrig "glömde bort" att andras längre. Då var han precis 40 veckor.

Ja verkligen :) Denna sidan var guld värd för mig under hela vår sjukhusvistelse.

Min förlossning gjorde däremot inte alls ont, varken sammandragningarna eller värkarbetet eller någon del alls.. Men jag får också höra när jag säger att jag födde helt utan något smärtstillande och att det inte alls gjorde ont, att: "klart det inte gör ont när det är en sån liten en" (700 g. vägde han) .. jag brukar påpeka att kroppen går ju igenom samma sak oavsett hur stort eller litet barnet är, alltså man öppnas ju 10 cm ändå.. Men vissa vill väl inte förstå.. Sen är det nog svårt för vissa att förstå att det är sårande, jag har säkert själv sagt en okänslig kommentar nån gång innan jag själv fått barn, men efter jag väl fått barn så blev jag så känslig över hela händelsen att jag knappt vill prata om det med nån. Jag har t.ex i princip aldrig visat bilder på hur min son såg ut eftersom jag är rädd att den som ser bilderna ska bli chockad eller säga typ "fy vad äckligt att barn ser ut så där" eller nåt annat som jag skulle tänka på hela livet sen. Nu började jag visst svamla om nåt helt annat, men jag är trött så då flyger tankarna iväg..

Tänkte höra lite om någon annan med barn runt 4 år skulle kunna berätta lite för mig om hur det är. Alltså, min son är mycket efter i många saker, även efter i sin korrigerade ålder (han är född v. 24+2). Alla verkar ta det lungt, både BVC och läkare, det känns som att alla är osäkra och bara skyller på att han är prematur. Jag måste själv vara på jättemycket för att någon ens ska uppmärksamma honom. Det känns som om sjukvården släppt honom för "han är ju frisk" men man tycker att de borde veta bättre. Sen han var 2 år har vi inte varit på en enda kontroll som är kopplad till att han är prematur, förutom synundersökning. Ingen utvecklingsbedömning, ingen större hälsoundersökning - inget. När vi blev utskrivna från Neo sa läkaren att pojken kommer att följas fram till skolåldern, då man kommer att göra en utvecklingsbedömning för att se om han är redo för att börja skolan.

Är det vanligt att de fortfarande är så mycket efter vid 4 år? Ska man bara ta det lungt?

Jag tycker att det är svårt att "kräva" saker eftersom jag egentligen inte vet hur mycket efter han är. Jag känner bara en tjej med barn i hans ålder, han är dock inte prematur.

Min son är 100 cm lång, väger ca 14,5 kg, kan inte prata så att andra förstår honom (bara jag förstår allt, andra närstående förstår hälften), klarar ingen av sakerna på 4 års kontrollen (hoppa på ett ben, rita en gubbe) han vill absolut inte prova att vara utan blöja och så misstänker jag att han stammar. INGEN annan reagerar på något, inte förskolan, inte BVC och inte de läkarbesök som jag har krävt. Det känns som om jag överreagerar, men jag vill ju bara kunna fånga upp och stötta min lille kille så tidigt som möjligt.

Det känns jätteskönt höra andra berätta att deras barn ligger på liknande nivåer, då vet jag iaf att det är något som är kopplat till att han är prematur. Jag minns i princip inget av det som läkarna sa, vi blev utskrivna när sonen var 1 år och sen dess har vi inte varit på några kontroller. Jag har för mig att läkaren sa att man korrigerar till skolålder och att han då går igenom en utvecklingsbedömning som ser vart han ligger. Kan det vara så? Är inte det att vara lite "sent ute", alltså behöver han extra stöd med något är det ju bättre att ta tag i det tidigt.

Min son har också ett livligt humör, det började när han var ca 3 år och sen har det nästan bara eskalerat. På BVC säger de att han får sina agressionsutbrott eftersom han inte kan prata så bra, han har ett för litet ordförråd för att kunna få fram sina känslor och tankar. Det låter ju logiskt, men det är ganska jobbigt ändå. Han blir jätte våldsam och hysterisk när han får sina utbrott, jag har lärt mig att hantera det och avleda honom bättre, men pappan blir stressad och de triggar upp varandra. Jag hoppas att det försvinner när hans tal kommer igång. Nu till våren ska vi börja hos logoped.

Jag stressar inte heller över blöjorna, tänkte börja försöka igen till våren eller sommaren. På dagis har de frågat honom ibland om han vill prova att gå på toa, ett tag ville han det varje dag (hemma också), allstå bara att sitta och "prova" toan på sin ring. Men hela vintern har det stått still, han vill inte alls varken på dagis eller hemma. Dagis har f.ö noll koll på prematurer, de glömmer hela tiden att han är det och de har inget intresse av att sätta in nån extra stöd för sonen.

Det är jättesvårt att själv bedöma vad som är "normal" utvecklig när man inte har något att jämföra med. Jag försöker mest ha koll på att det går framåt, men även när något stannar till (som talet) känns det inte som om någon annan reagerar heller.    

Jag har funderat på en sak.. Jag och min man planerar att börja försöka få till  en bebis snart.. Sist tog det sig direkt men nu är jag ju några år äldre så det är inte säkert.. Men jag jobbar inom restaurang och har dagligen tunga lyft och stress. Mina chefer är inte alls förstående utan ser alla anställda som "slit och släng"-objekt och de är inte alls samarbetsvilliga. Så jag tänker på när jag blir gravid, ska jag be om lättare arbetsuppgifter med en gång eller ska jag vänta tills typ v. 12 eller något? Jag vill ju helst inte berätta att jag är gravid med en gång eftersom man inte vet hur det går (jag vill helst vänta till v. 12) men samtidigt är det kanske dumt att fortsätta med samma arbetsuppgifter och riskera något? Jag måste nämligen vara inställd på att ha all information klar och veta mina rättigheter eftersom ingen annan klarat av att jobba kvar på min arbetsplats under en graviditet. Det är kanske onödigt att tänka på allt sånt här i förväg men jag vill gärna vara så bra förberedd som möjligt eftersom jag vet att mina chefer kommer bli förbannade och försöka ställa till det för mig så att jag ska säga upp mig.

Vilken duktig pojke!

Själv kämpar jag med min 4,5 åring (okorr), han har absolut inte varit redo. Denna gången hoppas jag att det går.