Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12
God förmiddag alla!
De var ett tag sen jag var inne här på tråden.
Jag har ju skrivit en del om vad jag har upplevt och hur jag har upplevt allt i tidigare inlägg. Jag hade som värst förra våren när mina es kulminerade under 2 veckor med ca 15,000st per dygn och med hjärtintensiven som resultat.Det var en fruktansvärd upplevelse. (har haft "normala" ex sedan 15 år tillbaka. ) Nu är jag totalt utredd med magnetröntgen, långtids-ekg och ultraljud mm mm. Och mitt hjärta är friskt!
Efter detta så har jag ätit Betablockerare 100mg per dag. Jag har mått superbra sedan dess och bara haft några enstaka ferkevenser av es. och långa många perioder utan.
Mitt problem är att jag fortfarande tycker det är jobbigt när de kommer, speciellt när det ev kommer under en längre period. Jag blir inte direkt rädd, men jag börjar direkt att analysera varför de kommer, börjar räkna hur många per minut, känna pulsen mm. Jag blir helt uppslukad.
Nu har jag haft mkt es under 1 vecka tex. Och jag fattar inte varför??? Känner mig inte stressad alls på det sättet som jag gjorde tidigare. Och nu är jag helt uppslukad av detta. Tänker tex att "åh, nu har jag inte känt något es på några minuter va skönt", och då börjar det igen.....Jag blir ledsen när de kommer och helt introvert. Kan leka med barnen men vara i helt andra tankar. Så jag fattar att det är tankarna som är problemet men HUR FÅR MAN STOPP PÅ TANKARNA??????
Ska också nämna att jag har sänkt min dos betablockerare på rekommendation av min läkare, från 100 till 50 g. Jag gjorde det succesivt under en månad innan jul. Jag hade nämligen lite lågt blodtryck så läkaren tyckte det var bäst och sa att mina es är ju inte farliga.
Frågan är ju om det var smart???
Jag försöker och försöker att INTE tänka på es när de kommer och inte bry mig om dem, utan tänka att de inte är farliga och försöker acceptera att de är en del av mitt liv. Men ibland är det såååå svårt.
Är det någon som har lite tips???? Det känns som jag har hamnat i en jobbig svacka...
Många kramar