Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12

LillaPinglan: Jag lider så med dig. Finns inte ord som räcker att visa min medkänsla. Jag har själv förlorat två barn, mina tvillingflickor, som valde att komma för tidigt. Att tvingas förlora sitt barn gör förtvivlat ont. Det är en sorg som måste få finnas där och som måste få ta sin tid. För mig har det nu gått 12 år sedan jag miste mina tvillingflickor, och jag har hela tiden räknat de som mina barn - mina änglabarn. Nu har jag en 3 årig dotter som själv säger att hon har två änglasystrar. Du kommer att klara dig igenom detta, men tillåt dig själv att reagera och känna dig precis så som du gör. Låt sorgen få utrymme. Och krama massor på din lilla pojk, där kan du hämta mycket tröst och kraft.

En tröstande kram till dig vännen. Mina tankar är hos dig.

Hej på er alla drabbade!

Jag är också en drabbad och har så varit under inte mindre än 20 år. För mig började det med att jag plötsligt noterade att mitt hjärta inte betedde sig som det brukar. Det var som att blixten slog ner. Jag drabbades av fullständig panik och såhär i efterhand när jag kommit ganska långt på min resa så vet jag att jag hade packat så mycket inom mig under hela min uppväxt, plötsligt brast allt och min ventil blev hjärtat. Jag har tänkt mycket på hur det hade varit om min ventil i stället hade blivit exempelvis magen eller kanske huvudet. Hjärtat blev så extremt laddat. Jag noterade varje extraslag, och allt detta växte sig till en ångest som kom att bli ett rent lidande. Det spelade liksom ingen roll hur många undersökningar jag fick göra, visst ett tillfälligt besked att det inte var något farligt med mitt hjärta, men symtomen kvarstod ju.

Några år efter att jag fått problem med extraslag fick jag också kortare rusningar som gjorde mig ännu mer rädd. Det kunde komma precis när som helst, gick absolut inte att förutse. Och de problemen har jag fortfarande om än inte särskilt ofta. Känslan är att man får en serie med extremt snabba slag på varann (som att hjärtat hoppar i ett annat läge och hakar upp sig), man blir totalt överrumplad, och självklart livrädd att man bara ska falla ihop. Men jag har aldrig känt något annat än att jag blir extra varm, och ganska trött efteråt. Aldrig svimmat eller något sådant. Och jag har lärt mig att bryta dessa rusningar genom att exempelvis hosta eller krysta. Oftast handlar det bara om några få sekunder, sen slår hjärtat normalt igen. Men jag vaknade en natt med ett ryck och fick en sådan rusning som satt i under fem minuter, det var nog de längsta fem minuter jag upplevt! Jag fick fullständig dödsångest och tänkte att vad ska jag göra om inte rusningen ger med sig. För man hinner ju liksom inte in till sjukhuset, även om man allra helst skulle vilja få en sådan rusning registrerad på EKG. Jag har aldrig lyckats få mina korta rusningar registrerade även om jag är så grundligt undersökt. Hjärtspecialisterna har sagt att de inte tror att mina rusningar är farliga. Jag tycker det är frustrerande att inte veta. Samtidigt så måste man kanske någon gång ge sig, ibland kanske man går in för hårt att utreda varenda liten detalj, och frågan är om man mår bättre. Jag brukar tänka att jag har haft mina besvär under så många år.

När jag hade slutat amma så flippade mitt hjärta ur något så vansinnigt. Jag hade aldrig tidigare varit drabbad hela tiden, även om jag känt av extraslag dagligen så var det inte konstant. Men när jag slutat amma så blev det outhärdligt. Då började jag med betablockerare Emconcor som jag tar en tablett varje morgon och det har jag gjort nu under sex år. För mig blev det som dag och natt. Från att alltid ha legat lite högre i puls, säkert som resultat av att jag stressat upp mig, så lugnade hjärtat ner sig avsevärt. Och mina extraslag försvann mer och mer. Jag kan fortfarande känna av några enstaka extraslag men det går inte att jämföra med hur det såg ut för mig innan jag började med medicinen.

Jag har lärt mig under åren att se samband, så nu vet jag precis vad jag kan vänta mig av mitt hjärta i olika situationer. Jag tror att de som har problem med mycket extraslag och rusningar har ett väldigt lättretat hjärta, samtidigt som hjärtat är den personens ventil som talar om hur vi mår i vårt inre. Om jag exempelvis slarvar med sömnen, äter oregelbundet, trycker i mig för mycket sötsaker (det undviker jag numera för det är inte värt det hjärtkaos jag får då), blir för hungrig, blir för proppmätt, har olag i magen med mycket gaser, stressar upp mig, gör vissa lägesändringar med kroppen och till och med när jag känner riktig sprudlande glädje, egentligen allt där känslor är inblandade och det på olika sätt påverkar adrenalinet, ja då vet jag att jag sannolikt får ett hoppigt/fladdrigt/bråkigt hjärta. Förr kunde jag inte se detta, och då blev jag alltid väldigt rädd.

Jag tycker fortfarande att det är obehagligt, det är så lagrat inom mig att just hjärtat och alla små avvikelser från detta centra är förenat med obehag för mig. Men i dag kan jag ändå förstå på ett annat sätt. Sen handlar det mycket om var man själv befinner sig, om man är i balans med sig själv så blir det lättare att acceptera sitt hjärta och alla dessa små avvikelser som en del av sig själv. Men när man inte är i balans så får man väldigt lätt tunnelseende, och då blir hjärtat också mer påverkat, det är då det blir så lätt att tappa greppet, slira av vägen och börja tänka alla dessa hemska tankar - trots att man egentligen vet att det inte är något farligt. Men att banka in detta är inte alltid så lätt. Skulle kunna skriva en bok om detta, men jag ville bara dela med mig lite av det som blivit en del av mig. Kramar

Linda:
Visst är det skönt att känna igen sig. Det blir en liten tröst i att veta att man inte är ensam. Jag har numera, sen jag började med betablockerare, i snitt kanske max 5 extraslag per dag. Och det är ju ingenting om jag jämför med hur det var tidigare. Jag har insett att helt fri verkar omöjligt att bli då detta är en del av mig, hur jag mår, min ventil som jag skrev tidigare. Och magens balans är av stor vikt, är jag inte i form där så retar det hjärtat och då kan det bli något hopp direkt. Känner du Linda igen detta med de korta rusningarna jag beskrev? Jag upplever det ofta som att ett extraslag triggar igång en sådan rusning, och det har också mycket med magen att göra eller allt det andra som stress, känsloskiftningar, sömnbrist o s v.

Jag är ingen som tränar eller motionerar hårt, så där kan jag egentligen inte uttala mig. Förstår att betablockerare kanske inte är att rekommendera i första hand om du redan ligger lågt i puls.

embia:
Jag känner igen detta du beskriver. Det blir som en serie med extraslag, eller en kortare rusning. Känns precis som du beskriver, att det fladdrar till i bröstet. Och det känns riktigt obehagligt. Man blir så överrumplad. Du kan prova att häva detta genom att hosta eller krysta. Det är rådet jag har fått, och hjärtat brukar "hoppa i rätt läge" igen då.

Yogamama:
När du fick dina tolv extraslag på raken, hur kändes det då? Kändes det som en snabb rusning som sedan återgick till normalt läge igen? Eller var det mer som tolv hopp? Kanske svårt att beskriva känslan. Men när jag får serier med extraslag så kan det kännas som jag har en sprattlande kanin i bröstet. Ibland känns det som hjärtat fladdrar. Och det går undan. Hemskt snabbt! För att sedan hoppa i rätt läge igen. Det känns verkligen som att det blir en tillfällig felkoppling. Men som flera hjärtläkare förklarat för mig så ska det inte vara något farligt. Bara väldigt obehagligt. Jo, det kan jag skriva under på!

Jag tror det är svårt många gånger att veta om det är ångesten som ger alla dessa hjärtstörningar, eller om det är hjärtstörningarna som ger ångesten. Ibland tycker jag att läkare är lite väl snabba med att lägga all vikt på att det är ångesten som orsakar extraslag/rusningar. Så enkelt är det inte. I alla fall inte för mig. Jag träffade vid ett tillfälle en jättebra läkare som verkligen fattade hur jobbigt detta är. Och hon sa att man kan absolut inte bara "skylla" dessa besvär på att man har ångest. För hon menade att ångesten föds utav besvären, det är då man blir rädd och oroar sig att det ska hända igen o s v. Så det blir ju en ond cirkel. Jag har fått lära mig att acceptera att mitt hjärta är mer lättretat, det behövs inte mycket för att trigga igång extraslag/rusningar (även om det för mig blivit avsevärt mycket bättre sen jag började med Emconcor). Men som du skriver embia, helt plötsligt kommer man in i en sådan där period, utan att man kanske förstår varför. För mig har magen står påverkan på hjärtat, och givetvis stress och sånt. Jag funkar inte då.

Cecilia9:

Jag känner igen mig så mycket det bara går i din beskrivning. Detta med kaninen som sparkar/sprattlar hårt med bakbenen. Man blir skiträdd när en sådan rusning kommer. Så jag förstår dig till 100%. Sen är det lika snabbt över som det uppstod. Men det lämnar en med en oro. Tur att vi inte är ensamma! Kram