Trisomi 13 & 18
11 dagar sedan vår prins lämnade oss och jag har börjat smått att acceptera att han är borta,
fast hur accepterar man det egentligen?
En klok människa sa att man aldrig slutar sörja, att man aldrig accepterar att man förlorat ett barn, men sakta men säkert lär man sig leva med det. Man ska aldrig sluta sörja, man kan aldrig acceptera att man förlorat sitt barn.
Min största rädsla just nu är att jag ska glömma.. Glömma hur hans luktade (dreggel, CPAP, tejp, sjukhus, bröstmjölk och bebis) Glömma hur det kändes att röra vid honom (skört, mjukt, varmt och underbart) Glömma hur hans ser ut (stora mörka ögon, tunt lurvigt hår, stora långa fötter, söta putande läppar) Glömma hur han var (blåste dreggelbubblor, visade missnöje om maten dröjde för länge, blev lugn när man sjöng för honom och höll honom, blev högröd i ansiktet innan han började skrika)
Jag saknar honom så..
Det är nu lite mer än en månad sen vi förlorade Milo, känner samma som du är SÅ rädd för att glömma men jag börjar tro att man inte kan glömma, hoppas jag har rätt!
JAg har tyckt att det blev lite lättare efter begravningen. Men jag gråter varje dag.
Känner du för att prata finns jag här och vill du får du även inboxa mig om du känner för det.
Saknar också min lille kille enormt mycket!
Många styrke kramar till dig