Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

Magont
Huvudvärk
Yrsel
Tinnitus för andra gången - Inte helt bra än då jag inte har haft tid att coola ner tillräckligt länge
Äter dåligt
Blod i avföring
Depressionssymptom/Depression
Trött - Orkar inget
Kräkreflexer
Tvångsproblematik
Känslokallhet
Irritation
Perioder av ingen sexlust alls och perioder av översexualitet

Träffade en kurator för ett par år sedan men dem var så fokuserade på att få en bra för att kunna fortsätta jobba. När dem inte såg någon risk för att man skulle bli sjukskrivning så var allt frid o fröjd och så var det bra så. Att lösa mer saker var inte intressant med skattemedel.

Har träffat flera psykologer på egen hand men de löser en bit men tycker inte att någon egentligen löser roten till det. Vet inte om jag inte vete själva roten till det eller vi aldrig har tiden/pengarna för att komma ända in på roten. Dem verkar inte tycka det är så stora problem.

Vården gör inte så mycket heller åt tinnitus problemet som kan ibland ge mig stor ångest. Nästan lärt mig leva med det men sist så försvann det. Problemet ligger i att jag får spända käkar och ont i huvudpartiet och runt käkarna. 

Varit hos sjukgymnaster m.m. men ingen som lyckas verkligen lösa det. Och vården verkar inte ta tag i det på riktigt och undersöka. 

Så nu har jag tröttnat, jag vill inte ha någon hjälp längre. Jag förtjänar nog att ha det så här.  Om jag går bort så har jag i alla fall gjort någon nytta med vad jag stressar omkring med. Förutom min sambo då henne vill jag leva  för.

Tråkigt för din kille. Skönt på ett sätt att veta att man inte är ensam med detta. 

Jag tror mycket väl på att killar och tjejer får olika symptom. Dessutom märker jag på mig själv att tjejer i större grad talar om och står på sig för att få hjälp till sig själv. De har lättare för att klaga när de mår dåligt. Medans jag mer sväljer det och känner "nä jag ska inte berätta detta fixar jag". Jag tar nästan bara hjälp om någon annan erbjuder det. 

Sen vet vi ju sen tidigare att vissa medicinska problem som hjärtinfarkt beter sig olika på kvinnor o män så varför skulle inte stress och utmattning te sig annorlunda.

Privata har jag redan pratat med också. Känns som att det nästan är ett ointresse av att hjälpa då dem inte får någon klarhet i symptomen. Eller att dem ser inte allvaret i det och tror det är av någon mild vanlig grad som de flesta har. 

Svar nej. Många ggr hade det varit skönt att få något piller att kunna slappna av och coola ner. Skulle nästan tro det skulle behövts. 

Men vården överallt säger bara att några piller ska vi inte behöva. Jag har inte varken försökt eller inte försökt få eller inte få piller. Så jag har inte tjatat. Tänker bara att om det behövs så ser väl läkaren det. 

Men jag har börjat undra för hur stora ångest och stress symptom man egentligen måste ha innan man får något piller av ens mildaste grad. 

Sen så kan jag känna en viss avundsjuka då jag hör andra som går till läkaren och får piller för bråkdelen av min ångestproblematik. Men jag får nada. Skillnad på folk o folk.

Men svar på frågan nej jag medicinerar inget och har aldrig gjort för något psykologiskt. 

Njae själva psykakuten har jag inte varit på. Skulle aldrig sätta min fot där heller för jag är för stolt för det. Skulle aldrig erkänna att behöva gå till ett sånt ställe. Aldrig även hur mycket man än säger att det är bra eller inte. Jag ramlar hellre ihop död än att går dit. 

Men men, har varit på två VC redan och varje ställe man förklarat hur man mår så blir det kanske en kurators kontakt som slutar i samma veva som tidigare. 

Första läkaren som undersökte min tinnitus första gången jag hade det sa bara ja det är sånt man får leva med. 

Inte förrän jag fick jobba i 2 år, 2 hela år själva med massor av kontakter, övningar och nedlagda stålar så blev jag av med den då. 

Fick reda på senare att det fanns massor av klinker som är specialister på tinnitus området. Har än idag inte fått träffa en enda på en sådan klinik. Försökte själva gå till en sån men blev stopp, du måste gå via din vårdcentral. 

Orkar inte längre bry mig. 

Förstår dig. Bra att han fick hjälp då. 

Men jag är så pass seg och stark så jag klarar nog ett liv utan det om det är så det måste gå till. 

Jag kämpar på. En dag i taget och biter ihop. Om VC inte kan ge mig hjälp så får det va.

Det hela är lite mer komplicerat. 

Jag vet inte var jag fått det från men jag har samtidigt en stark dragning till att vilja vara offer. Jag njuter av att vara offer. Jag går igång på det. 

Jag älskar känslan av att nähä skit i mig jag klarar mig. Gå o bita ihop och strunta i alla andra och klara saker ändå. Denna känsla kommer göra det ännu värre för mig att själv söka någon hjälp på det sättet. 

Såvida inte andra ser det och erbjuder. 

Är du tjej/kvinna?

Tror mig ha tillräckligt mycket data av erfarenhet och folk jag pratat med att kunna säga att de flesta kvinnor lättare kämpar för sig själva. De sätter sig själva i första rummet. 

Män är mera "om jag inte klarar detta själv så är jag förbrukad, jag gjorde i alla fall nytta för samhället". Lite åt det hållet. Därför som jag också tror flest män tar självmord istället. 

Hur kommer det sig att alla kvinnor då ser till att få vård och kan till och med tjata ut läkare för att få den vård dem behöver. 

Medans männen accepterar den vård de får och hellre biter ihop visar sig starka och om det inte går tar livet av sig istället. 

I det avseendet sätter männen definitivt inte sig själva i centrum.

Jag hör nästan dagligdags män som inte orkar, inte bryr sig, inte kämpar för sig själva, biter ihop. 

Medans tjejerna kan diskutera timmar och klaga över hur dem blev särbehandlade av vården, hur de inte fick vad de skull hur dem ringde runt och tillslut kämpade sig fram till den vård de skulle ha. 

Kul att du tar upp det. Tänkte säga förut också att kvinnor visar sig ta hand om andra väldigt mycket när det kommer till barn och familjen. Men inte så mycket när det handlar om en helt främmande person. 

När det kommer till t.ex. att få vård före någon främling på någon klinik så tror jag det är sällsynt att kvinnorna ger upp sin vård mot den främlingens chans att få vård. Då är det mera "jag var först var är min vård". 

Medans jag som man i alla fall kan mycket väl offra mig själv mot att den främlingen får min vård. 

Ja men samtidigt om du är stolt så blir ju det per automatik då att du inte tar för dig av vård som finns = andra får den vård som finns och då automatiskt så har du ju tänkt mindre på dig själv. 

Om jag som man skulle tänka mer på mig själv så vore jag ju dum i huvudet om jag inte tog vården som fanns. I och med att männen inte tar den vård som finns så väljer dem bort vården och istället tar stoltheten. Men stoltheten räddar inte deras liv = automatiskt mindre självisk då eftersom det blir andra som får vården t.ex. kvinnorna. 

Med andra ord kvinnorna tjänar ju då på att männen har den stolthet dem har. För skulle vi inte ha den så skulle mindre vård bli kvar till kvinnorna. Ju fler män som inte tar vården desto mer vårdresurser finns kvar åt kvinnorna som tar den. = automatiskt inte lika själviskt vad gäller vården i alla fall.

Med andra ord det finns inget sätt jag kan bevisas vara mer självisk och samtidigt inte ta den vård som finns.

Så länge jag inte tar den vård som finns så är jag osjälvisk ur vårdsynpunkt till fördel för dem som tar vården.

Om jag säger så här. Jag tror jag skulle behöva någon slags vård. Men jag tänker inte gå och tjata mig till den. 

Så länge jag inte erbjuds den vården så får andra dem resurserna. 

Jadå men vad jag tror så är det så att vården och läkarna har blivit så vana med att folk kommer dit och just överdriver, kämpar på för att få vård så dem drar bort lite själva.

Sen kommer jag som inte på något sätt överdriver utan bara säger som det är. Då tror dem att jag egentligen inte alls har några problem för det jag säger är pålagt som alla andra gör. O så blir det inget.

Ingen mer än att jag mår bra av att vara offer. 

Kanske. Jag ger ofta mig själv sämre villkor för att bli offret så att säga. 

Jobbar fast kroppen inte vill, gör saker extra fast jag inte behöver, struntar i saker jag kan få för att gagna andra osv. 

Min flickvän märker inte alltid allt sånt. 

Oj, vet vad du menar. Sånt brukar jag ha lite då och då, inget jag tänker på längre. Värre vid stressigare perioder men det har blivit en vana.