Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

@ Anonym (hmm..) : Du är inte ensam, långt ifrån! Det är lite svårt att kommentera på det du skriver utan att få mer kött på benen, så kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter. 

Jag har själv aldrig riktigt haft dödsångest, eller det kanske jag har. Jag hade en period när jag hade en väldigt tung, daglig ångest (mestadels hälsoångest/hypokondri) men under den värsta tiden kände jag även en uppgivenhet, en slags tomhet inom mig själv. Det kom främst i samband med att jag funderat på frågor som "Varför lever vi?" "Är jag lycklig?" "Hur länge kommer jag få leva?, eller min familj?" osv.

Nu talar jag alltså för mig själv, men jag har nu, så här en tid efter, sett tillbaka på den tiden som att jag hade dödsångest, för jag visste inte om jag ville leva.

Hade/har en fantastisk psykolog jag träffat ca. var-varannan vecka under drygt 5-6 månader. Om du inte redan har sökt dig till vårdcentralen, gör det! Om så bara för att få prata med en sjuksyster, det är viktigt att våga vara öppen och prata med folk om hur man känner och mår. 

Kort info om mig:

Jag är 24 år gammal. Kille. "Drabbades" av en rejäl ångest/depression till följd av min mormors bortgång för drygt 8 månader sedan. Sökte mig till VC och har sedan gått till psykolog där i drygt ett halvår. Fick diagnos GAD, och sedan hade jag en extrem hälsoångest på det, det brukar väl hänga samman rätt väl.

Det här är första gången jag skriver på det här forumet, även om jag använt sidan många många många gånger som egenterapi under min sk. "orosstund" som många utav er säkert känner till! 

Jag ska hädanefter att försöka svara på fler människors frågor och tankar kring allt som har med ångest och dess symptom och göra - jag har haft och varit med om det mesta trots min ringa ålder.  

Så har jag också haft det under vissa perioder, och det beror väl främst på två saker; dels är man på helspänn konstant, alltså spänner man sig onaturligt mycket och länge som på sikt ger ett sånt besvär, och dels kan det bero på faktumet att du faktiskt sitter och tänker på det som förhöjer känslan av det. Som du själv säger, när du har något annat för dig "så känner du inte av det lika mycket", det hänger alltså till stort del ihop med hur stor plats det tar upp i dina tankar vid olika tillfällen.

Många gånger tänkte jag, när man mådde som sämst, att sådana symptom som att känna sig yr, förvirrad, trött och ha ont i nacken etc. tydligt måste tyda på något riktigt allvarligt, typ hjärntumör. Lärde mig dock på sikt två saker; symptomen uppstod och förvärrades alltid av mig själv då jag aldrig släppte taget om tankarna utan lät de gro vilt i mitt inre mot min vilja, och: OM det nu MOT FÖRMODAN någonsin skulle vara något allvar - jaha? Vad ska man göra då? Blir det bättre att veta att man gått runt och mått konstant skit i flera månader pga. att man oroat sig för att kanske, eventuellt mot alla odds vara sjuk? Knappast.

Kanske inte de mest superpositiva punkter från min sida, men ärligt talat är det oftast såhär som feedback kan hjälpa och få en positiv effekt i slutändan. KBT generellt handlar väldigt mycket om faktumet att lära sig acceptera saker och ting. När man förstått det, och vågat erkänna för sig själv att livet är oförutsägbart och DU som individ har långt ifrån de redskap och makt som skulle krävas för att kontrollera din tillvaro, för då kan man börja lära sig att släppa taget om saker, och återgå till att leva i nuet. 

Typiskt också, hade skrivit en lång och utförlig kommentar på ditt inlägg, men det försvann när jag skulle posta det! ...Här kommer en kort variant iallfall.

Min poäng var att det är farligt att tänka på det sättet som du tänker nu, alltså att du blir lugnare av känslan att det känns mindre idag gentemot hur det var igår. Anledningen är att det är godis för din hjärna som vill bli belöning, om och om igen. Tråkigt nog sätts en negativ spiral på så vis igång, det kommer ju komma en dag då du mår sämre igen, och då kommer du behöva känna känslan av att det blir bättre nån dag senare för att din hjärna ska kunna få ro.

Istället för att lägga fokus och energi på att gå och starta en sån onödig process, försök att lägga fokus på att sluta tänka på hur du mår och känner hela tiden. Jag ska inte säga något kanske, är själv i princip likadan, men tack vare den insikt jag fått efter en lång och gedigen KBT behandling kan jag åtminstone våga vägra falla dit på det tricket som hjärnan försöker spela en.

Och sist, om det skänker dig något lugn i stunden: Ett väldigt vanligt problem/fel som vi hypokondriker gör är att vi antar och förmodar att "vardagsproblem" som huvudvärk, lätt yrsel eller ont i nacken måste vara symptom på något allvarligt. Faktum är att allvarligare sjukdomar nästan uteslutande inte uttrycks i såna besvär, såvida vi inte pratar om en sån huvudvärk eller yrsel att du ligger på toaletten och spyr hela nätterna. Det sagt, jag är inte en doktor och har inte träffat dig så det här är inte en diagnos av dina problem!

Tack! Jag har under en längre tid gått och funderat på hur jag på bästa sätt kan använda mina erfarenheter för att hjälpa andra, kanske har jag börjat hitta en väg nu då.

Jag har haft hälsoångest framför allt det senaste året, men har alltid varit en person med låg tröskel och är lättpåverkad av saker jag läser och hör. För mig var det så att jag mådde sämre och sämre, men precis som ovanstående person (cn770877) visste jag inte riktigt vad det var med mig. Det var först efter att min flickvän tillika sambo tvingade iväg mig till vårdcentralen för att kolla min andning (ja, jag hade haft jätteproblem med andningen under flera månader) som jag tog mig i kragen och gick dit, dock med förväntan att få besked om att något inte stod rätt till inom mig, fysiskt. 

Efter en kort undersökning stod det klart att det handlade om psyket, och på den vägen visade det sig tillslut att jag, precis som det verkar i ditt fall, "hade" GAD. Jobbigt som f*n, men samtidigt skön att sätta en titel på det hela och äntligen kunna börja jobba på att komma tillbaka igen.

På tal om stela leder och fingrar känner jag igen mig till 100%. Så kan jag faktiskt känna än idag ibland, trots att jag vet vad det beror på och utan att stirra upp mig för det. Allt hänger ju samman vet du. Psykosomatiska uttryck tror jag man kallar det, symptom som uppstår på grund av och i samband med psyket, men som yttrar sig fysiskt. Ont i nacken, spänningshuvudvärk, ont i leder, yrsel etc. är alla bra och mycket vanliga exempel på just sådana.

Jag tycker det låter utmärkt att du sökt ditt till vården och hoppas verkligen att du får träffa någon som den personen som jag hade tur att träffa. Fortsätt gärna ställa frågor och kom med tankar och synpunkter under tiden så ska du se att du kommer må bra mycket bättre för var dag!   

Hej!

De symptom du beskriver låter som typiska besvär vid ångest/nedstämdhet. Du kan definitivt råda bot på det utan att knapra medicin. Faktum är att majoriteten av de som blir påskyndade medicin istället för en gedigen och grundlig kbt-behandlning eller dylikt har en tendens att ändå falla tillbaka igen, främst då pga. att de blir beroende av produkterna och när det väl är dags att sluta med dem är man tillbaka på ruta 1 igen. 

Sök hjälp. Om så bara så ring till 1177 (även om min personliga åsikt är att det inte är det optimala sättet att gå till väga) - det viktiga är att komma i kontakt med någon, prata med någon och förklara hur du känner. Sen ska du ge allt för att bli bättre och slippa de där tankarna och känslorna som begränsar dig i ditt liv, som kanske gör dig till en sämre människa än den du vill och kan vara. Och lägg fokus på att bli bra på riktigt, tro inte att lite piller och nåt 30-minuters möte med en psykolog en gång i veckan kommer göra susen. Det ligger mycket hårt arbete bakom hos de som bestämmer sig för att lyckas! 

Hej alla!

Väldigt lite aktivitet här på sidan de senaste dagarna. Kanske är det ett bra tecken (färre som mår dåligt?), eller så är det bara färre som tar sig tid att posta.

I vilket fall som helst - posta mer! Vad det än är ni skriver så tror jag personligen att det kan ha en gynnande effekt för oss alla att komma i kontakt med varandra, få prata ut och bolla idéer och tankar emellan!

Trevlig kväll! 

Hej!

Först och främst, varför äter du alla dessa piller? Är det du själv som bett om det, eller har det helt enkelt bara blivit så efter samtal med psykolog/läkaren?

Min främsta råd är: satsa på att bli fri från piller! Precis som du själv beskriver, när man går på det ena efter det andra så känns det som att man är på väg mot rätt riktning, man känner sig gladare, mindre deprimerad etc. Tråkigt nog kommer ju som bekant dagen då det är dags att sluta med pillerna, och man bli ensam lämnad kvar och förväntas kunna fortsätta som om inget hade hänt.

Försök att ta upp med din psykolog nu när du ska träffa henne på nytt att du haft den här erfarenheten, och rådfråga på vilket sätt ni skulle kunna lägga upp det så att du, åtminstone inom en snar framtid, kan jobba på att bli/må bättre, utan att känna behovet av den så kallade hjälp som pillerna står för.

För att kommentera på dina symptom annars kan jag konstatera att det låter väldigt bekant och vanligt så som du beskriver att du känner dig. Yrsel/bubbel/frånvarokänslan kan vara allt i från plötslig, tilltagande och konstant, och förstärks gärna också av att man, när man gång på gång noterar att man känner sig "sådär", börjar tänka allt mer på det och tillslut kan man knappt tänka på annat. Stickningar i händer, över bröstet och krypande, obehagliga känslor är också mycket vanligt och kan delvis bero på att man spänner sig omedvetet mer, och dels av den simpla anledningen att man noterar sådana företeelser på ett annat sätt än vad man kanske gjort tidigare i livet, även fast man kanske alltid haft samma stickningar egentligen!

Fortsätt gärna skriva och berätta om hur det går för dig, inte minst efter att du träffat psykologen nästa gång! :)

 

@ Anonym (? 3) och Anonym (jävla ångest):

Jag känner igen mig i båda era beskrivningar av symptom till 100%! Och det är jag säker på att många många andra även gör. Faktum är att de företeelser ni beskriver hör till de absolut vanligaste vid ångest/oro, då tänker jag främst på symptom som klump i halsen, huvudvärk, yrsel, stickningar (bröst och hjärta) etc. etc. 

Det jag upplever som mest intressant här är att många tycks uttrycka en sak som jag själv tidigare trodde att jag var relativt unik med; nämligen känslan av att inte vilka vara ensam (ifall något skulle hända mig). Jag förstår precis vad ni menar med att man känner sig lugn, eller iallafall lugnare, när sambon är hemma, och vice versa när så inte är fallet. 

Till er båda frågar jag; har ni sökt er till vården för era symptom? Tänker kanske främst på dig, "Anonym (jävla ångest)", som beskriver att du mått på samma sätt i 6 år?

Låter kanske för en del som att jag predikerar oerhört vad gäller att söka hjälp, kbt-behandling osv. Men det gör jag bara av den anledning att det var just det som hjälpte mig. Oerhört effektivt, på ens egna villkor och (helst) utan kompletterande medicin. Men som sagt, detta är min erfarenhet och jag ska kanske vara försiktig med att generalisera, en del kanske inte känner att den behandlingsformen är optimal för sig.

@ Anonym (jj): Ber om ursäkt om jag tycktes ha förutfattade meningar, verkligen inte meningen! Verkar som att du har bra koll på depression rent subjektivt och jag hoppas verkligen att du kommer må bättre. Skriv gärna fortsättningsvis och håll oss uppdaterade :)

Hej!

Det är väldigt många (inklusive mig själv) som tycker att det är jobbigt att vara hemma. Främst tror jag det beror på att man omedvetet sätter igång någon slags "worst-case scenario" process i tankarna, typ att man så klart just när man blivit lämnad ensam hemma kommer att få någon plötslig allergichock och inte kunna andas eller något annat fruktansvärt, och då alltså vara hjälplös i hemmet. Rätta mig gärna om jag har fel för din del, men lite så har det iallafall varit för mig.  

Samma sak gällde mig när det kommer till kvällarna. Jag kunde gå hela dagarna i skolan/på jobbet och må åtminstone okej, men så fort lugnet kom över mig och jag satt där hemma i soffan började jag känna det ena symptomet efter det andra, började tänka mörka tankar och kände mig mer och mer låg. Många gånger resulterade det i att jag blev tyst/otrevlig/sur mot min sambo, och sen att jag hade väldigt svårt att somna och tillslut somnade in men sov ytligt och väldigt oroligt. 

Summa summarum började jag med KBT och bestämde mig i princip från möte 1 med min psykolog att jag skulle göra allt i min makt för att så snabbt, effektivt och bra som möjligt bli bättre. Nu idag, drygt 8 månader sen första besöket på vårdcentralen, har jag lärt mig att kontrollera mig själv och min vardag till en väldigt stor del, med viss reservation för enstaka dagar/kvällar då det känns lite sämre. Men så är livet ju, det går upp och ner.

Jag tycker personligen det låter sunt att du redan nu inte verkar vara intresserad av att bli behandlad på medicinsk väg. En del kanske tycker att det hjälper, men i långa loppet vinner man oftast på att undvika det för behandlingens långvariga effekt. Det låter hemskt att ha ett litet barn på 11 månader i sitt förfogande när man mår som du gör, och därför tycker jag att du ska ta kontakt med sjukvården för att få prata ut och förklara hur du känner, och få hjälp därefter!

Trevlig (blåsig) kväll allesammans! 

Bra jobbat!!! Vet precis den där känslan, bara att ta sig utanför dörren känns som en bedrift (och det är det kanske också med tanke på hur man mår). När jag tänker på det drips jag mest av känslan så knäppt det är egentligen. Saker man tidigare tog så för givet hade plötsligt blivit något man näst intill fick drömma om att klara av... 

Fortsätt utmana dig själv på det där sättet!