Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

Jag har nog dom allra roligaste symtomen tror jag.

För några år sedan: Illamående och kräkningar samt dubbelslag.
Efter de: Illamående, enstaka kräkningar samt dubbelslag.

Nu: "Ätstörning" och illamående. (måste nämna att jag har spyfobi på det)

Så nu har jag jag fått det sagt av läkarna att jag lider att ångest och deppression. Och att ångesten yttrar sig som en slags ätstörning vilket har gjort att jag inte kan äta föda längre, har enbart levt på flytande dryck och tappat närmare 23kg sedan maj detta år. Kul va??

Det är ganska jobbigt att gå o vara hungrig, trött, yrslig, irriterad, svag och illamående, samtidigt, hela tiden, dygnet runt...         

Ja, kul är det ju inte. Problemet är ju att jag får spykänslor. Sååå, drickyogurt o vuxenvälling är min bästa vän just nu.

Jimmy249: usch då. Aa, tack o lov så spyr jag inte. Håller mig in I det sista tack vare spyfobin man har. Dock så är det ju jobbigt att må illa när man äter. Det spelar ju liksom ingen roll hur hungrig man är...

Jag tycker inte heller om tabletter, men efter många om o men så började jag med mirtazapin. Har käkat skiten I 11 veckor lr nått, o inte ett smack hjälper dom. Så läkarn skrev ut Cipralex nu. Jag hade bara en biverkning av den ja äter nu, o de var trötthet. Vågar fan inte börja med dom andra, men, man måste ju för att kanske må bättre. Det är svårt också när man har både familj, hem, jobb o skola. Man måste ta en tag I taget helt enkelt. Vilka är det du ska äta?

Jag åt betablockerande förut då jag hade så hög puls. Då låg min vilopuls på 90-110, och annars låg den på 120-130. Kände mig alltid stressad, anfådd osv. nu har jag dock en vilopuls på 70 ca, och högst 90 annars, men det är efter några år också. Ingen trevlig känsla alls...

Nope. Har ingen aning. Stress säger läkarna. När jag förklarar hur mitt liv ser ut så förstår dom till fullo varför min kropp sagt ifrån... Men jag ser det inte? Jag har inte stressigare liv än nån annan kan jag tycka. Men vi alla klarar väl också olika mycket.

Mina fysiska symtom har blitt värre senaste året. Har konstant illamående (mest kvällar), har fått stora problem att svälja mat, vilket har resulterat i -23kg på några månader då flytande kost funkar bäst. (har inte ätit ett varmt mål mat på snart ett år), hjärtklappning och svimmningskänslor. Dock så kommer allt på en och samma gång, flera gånger om dagen, och ibland håller det i sig i fleeera timmar. Skitkul, verkligen. (är 23 år)

Markbon: Ja, flera gånger. Men dom viftade bort det. Dom menade då på att om jag fick i mig så lite, så skulle jag inte ens stå på benen. Men det är helt otroligt vad en kropp klarar. Nu i dagsläget får jag i mig ca 300-500 kalorier/dag om jag inte dricker näringsdrycker (vilket kostar mig 80kr om dagen). I höstas bröt jag totalt ihop och storgrinade i 1 timma hos min läkare. Det tog dom 20 min att få ut tre rör med blod för att jag var så ledsen. Vågen stod då på 49kg (till mina 169cm), och läkaren skickade en akutremiss till psyk. Sen därefter har jag käkat Mirtazapin, vilket inte hjälper så mycket bortsett från den extrema hunger man fick i början, det hjälpte ju knappt med tanke på att min kropp inte accepterar föda helt enkelt. Nu är jag gravid och kommer att få sluta med medicinen, vilket inte gör mig något. Men det är långt ifrån över. Min ångest har helt tagit över mitt liv då jag knappt kan gå ut längre utan att få spykänslor, men jag har fortfarande regelbunden kontakt med läkare. Jag har själv ingen aning om hur min "omedvetna ätstörning" kom till. Jag lever med småbarn osv, men upplever inte mitt liv som stressigt faktiskt. Dock så tror jag att det kan vara mycket från barndomen som kommer upp. Vem vet?

Ja, jag hade ingen lätt uppväxt, precis som så många andra. Är dock uppvuxen med enbart mamma som också haft psykiska problem (och hon har det ännu), vilket kan vara en bidragande faktor. Dock så kom detta helt utan förvarning, jag vaknade helt enkelt bara en dag och kunde inte äta. Idag så småäter jag hela tiden, så fort jag känner att jag kan. Men eftersom det är lättare att få i sig godis osv, så har mina tänder tagit stryk. Att ha tandläkarskräck på det är ju pricken över i:et. Sen har jag också en överdriven spyfobi, så det är väl antagligen därför min ångest yttrar sig i spykänslor osv. Man får ju ta en dag i taget helt enkelt. Jag lever, och står på benen, vilket är huvudsaken. Kan dock inte jobba (förlorade mitt drömjobb pga detta) för att jag inte äter ordentligt, och vart i december förra året sjukskriven i 30 dagar, vilket hjälpte föga. Det känns nog mest surt, att verkligen vilja jobba, och leva som andra 23 åringar, men sen inte kunna det för att kroppen inte orkar.

Va kul för dig! Måste kännas supernervöst!? Ja, jag gick hos en Psykoterapeut, men hon skickade ett sms en dag (efter ca ett år) och sa att det inte fanns tider för mig hos henne längre, och att jag skulle vända mig till min Vc. Jag har haft funderingar att köpa självhjälpsböcker. Situationen är egentligen inte hållbar med tanke på att ångesten nu tagit över hela mitt liv. Det spelar ingen roll hur många glada tankar jag tänker, ångesten dyker upp hela tiden oavsett. Men, man lär sig så länge man lever. Ibland känner man sig så förbaskat ensam med denna ångest, eftersom den har yttrat sig på en sak, som nästan alla tar föregivet. Att bara kunna äta en smörgås när man vill, eller gå på McDonalds när man är sugen. Man vet liksom inte i vilken ende man ska börja i. Dock så har jag en liten plan, inte för att jag ska kunna äta bättre, men att kunna hantera ångesten så att den inte kontrollerar mitt liv. Jag menar, när man är 23 år så vill man ju leva livet. Inte låsa in sig hemma och tycka synd om sig själv. Jag har ändå tre underbara barn (samt en på väg) och en otrolig sambo. Det ska räcka för att sporra mig, och det gör det, oftast.

MizzTez: Barnen är 6.5år, 4, och 20 månader. Jag har väldigt snälla barn, så jag kan faktiskt Inge säga att det är pga det som jag mår som jag mår. Jag älskar att ha mycket att göra, och det är väl för att jag inte tänker lika mycket då. Jag har en överdriven spyfobi, och nu varje kväll kommer "illamåendeattackerna" och dom håller i sig i fleeeera timmar. Igår från ca 18-03. Idag från ca 22, och jag känner mig fortfarande inte återställd. Jag har fått ta Lergigan efter Lergigan, och jag börjar mer och mer känna att jag inte orkar med att leva såhär längre, ärligt. Jag har ingen aning om varför det kommer. Jag får ångest av att gå ut, jag får ångest av att jag inte kan äta, jag får ångest över att jag konstant är hård i magen, jag får ångestattack när jag gör nr 2 på toan. Jag har ångest konstant. Jag har mått väldigt dåligt som senaste 6åren med dagligt illamående, men det var inte fören i oktober förra året som jag mer eller mindre erkände för mig själv att det är psykiskt mina problem sitter, inte fysiskt. Har har bara spenderat dom senaste kvällarna med att gråta, för jag orkar inte mer. Jag är så less på att aldrig få leva. Aldrig få njuta över det liv jag har. Det senaste året har vart ett helvete. Jag kan inte äta mat (har enligt läkaren en omedveten ätstörning) alltså min ångest som yttrar sig så. Huvudet tillåter inte att jag äter helt enkelt. På det så har man illamående till och från konstant känns det som. Nä, jag pallar inte mer. Tack för dina fina ord. Jag ska få i mig lite fil och hoppas på att illamåendet och den värsta ångesten/oron håller sig borta...

Jag har haft funderingar på KBT, men vågar inte riktigt? Inte för att jag vet vad jag är rädd över. Igår släppte det vid 02 inatt, och jag somnade gott. Det är väl det enda jag har kvar, sömnen! Jag kan somna väldigt sent, men jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Hade jag inte haft det så hade väggen inte vart långt ifrån. Jovisst, jag förstod hur du menade. Klart att de är mycke praktiskt runt om barnen, och så känner man ju en viss press på sig att ens mående inte ska gå ut över resten av familjen. Jag har haft fundering på att köpa självhjälpsböcker om ångest och läsa på lite. Just för att skaffa lite kunskap om varför huvudet reagerar som den gör, och hur man själv kanske kan bryta den onda spiralen. Under dagarna mår jag helt ok. Med tanke på att jag inte äter så är jag ganska matt och så, men jag mår bra. Det är under kvällarna, när det är lugnt och tyst som skiten kommer igång. Men ikväll ska jag hålla igång in i det sista då vi flyttar imorgon. Jag håller tummarna på att ångesten håller sig borta. Det skulle ju va skönt med en lugn kväll någon gång ibland.

Anonym (utmattning); Nej. Dom tog lite prover och sen var det bra med det. JAG kom själv fram till att det är GAD jag lider av. Läkaren sa att det var en ångest och depression. Järnvärdet ligger hela tiden på 100-110, så dom ska kolla mina järndepåer för att se hur dom ser ut. Dom har inte vad jag vet tatt några andra prover. Men som jag sagt innan, med tanke på att jag står på benen, kan ta hand om barnen och prata, så ser dom ingen anledning till att hjälpa till mer än nödvändigt. Det var JAG som tog initiativet till att ringa ätstörningsenheten för att få tips, men där var jag inte välkommen då det var en sk "ofrivillig ätstörning". Sen var det JAG som bad om att få en remiss till en dietist för att få råd om bra kost osv, men läkaren sa att dom nog inte kommer att hjälpa mig. Det är JAG SJÄLV som gått till apoteket för att köpa svindyra näringsdrycker för att få i mig något, läkaren har varesig nämnt något om det eller skrivit ut recept eftersom det är svindyrt! Nej, här får man ingen hjälp. Dom menar på att jag gott kan sköta detta själv.. -.-

MizzTez. Nej, jag äter inga vitaminer med tanke på att det kan ha en förstoppade effekt. Jag är redan hård i magen så det räcker och blir över eftersom jag inte käkar en varierad kost och rör mig så mycket. Men nu tappar jag hår som en katt, naglarna är torra och fnasiga, och minnet är väldigt dåligt. Väldigt dåligt...

Hua, olja?! Hur tusan lyckades du få ner det? usch... Ja, köldkörteln har dom kollat, det vet jag. Läkarn skrev ut lyckopiller till mig och antog väl sen att min ätstörning skulle försvinna. Men icke. Maj förra året åt jag senast ett varmt mål mat. Nu får jag vara glad om jag iallafall kan smaka (och spotta ut) maten jag lagar till resten av familjen. Man jag småäter ju, ganska ofta. Detta småätande och sen graviditeten har ju gjort så jag ökat från 49kg till 54. Gissa om jag vart glad? Idag har jag mått bra. Ätit lite hela tiden. Det är nog knepet. Att alltid ha något i magen. Annars kommer ju hungern/illamåendet som ett brev på posten. Magnesium har mamma sagt funkar på henne. Hon menade på att om hon inte hade det hemma, så kunde det gå flera dagar och ibland en vecka innan hon kunde göra nummer två, så det kanske är värt att prova?! Finns det på apoteket då eller?

Jag önskar att jag hade era symtom. Här har man själv inte kunnat äta annat än fil på flera dagar. Spykänslor konstant. När jag rör mig, sitter, somnar... Igår fick jag sådan attack när jag var och handla så det tog mig 20 min att ta mig till kassan för att betala. Handen där jag håller i pengarna är sönderriven då jag innan rivit mig för att fokusera på annat än att kräkas.

Ingen trevlig "dygnet-runt-känsla" om man säger så. Saknar mat..

My01: Jag har konstant oro och ångest i kroppen. Känns som om man har influensa oftast. Man är trött och matt för jämnan. Jag kan ha ett par timmar mitt på dagen då jag känner mig normal, men bortsett från det och timmarna jag sover, så har jag ångest konstant. Fast den är alltid mer påtaglig på kvällar/nätter.