Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

Åh, vilken underbar tråd.
Vad bra det känns att inte vara ensam om att känna det ni beskriver.
Mina panikångestattacker började i augusti förra året. Nu har jag även kännt mig lite deprimerad till och från, pga utmattning.
När ska livet få återgå till ett normalt liv? Jag tappar tron på att det någonsin kommer bli bra.

Nej jag är inte sjukskriven, vill inte vara det så det har aldrig varit aktuellt att ta upp det.
Jag har gått hos kurator sedan senhösten. KBT eller vad det kallas. Jag har nekat medicinering.
Jag pluggar sedan årsskiftet, och mina PÅ-attacker kommer oftare när jag har mycket i skolan, tentor, seminarier, inlämningsgrejer o sånt.
Det bästa för mig hade kanske varit att hoppa av skolan, men jag känner att jag vill göra det här. Sen är det kanske inte så väl valt yrke kanske, med tanke på att jag blivit så hypokondrisk. Men frågan är vad pluggandet är värt?

Det här med synrubbningar var en ny vetskap för mig. Tidigare har jag trott att mina synstörningar beror på en ärftlig sjukdom (min mamma och hennes syster har synnedsättning som sakta leder till blindhet).
Men flera av er beskriver exakt samma synstörningar som de jag har haft.

jag blir så arg på mig själv för all min ilska och frustration går ut över min sambo.
jag vill inte att det ska vara så, och blir ännu mer ilsken och förbannad på mig själv när jag skäller och skriker på honom.
sen är jag så rädd för hur mina barn ska klara det här med mig. de är så små fortfarande.

jag känner bara att jag inte får plats i mig själv längre. det är för trångt. jag måste uuuut.

ibland vill jag bara bort, bort, bort, få bo själv och inte bry mig om någon annan, sen får jag dåligt samvete för mina barn, jag vill absolut inte vara utan dom.

det värsta är att jag skäms så otroligt mycket över min otacksamhet att jag, som är en fullt frisk människa med sambo, underbara barn, ett hus, jag kom in på den utbildning jag ville och har ok ekonomi,, att jag har dessa psykiska symtom när jag BORDE vara nöjd och glad eftersom jag är frisk och utan sjukdom.

jag skäms över att berätta för min omgivning att jag faktiskt inte mår bra, och vad jag lider av.

jag skäms när det finns andra i min omgivning som dör unga i cancer, som blir förlamade i diverse olyckor, som mister sina barn osv.

Kolsyra i kroppen var det nån som skrev. det är verkligen rätt ord för att beskriva hur jag känner mig. eller som en bisvärm i kroppen.

missförstå mig rätt men det är så skönt att veta att vi är fler med psykisk ohälsa, jag är inte ensam om att må såhär.

i september ska jag börja i en mindfulnessgrupp dit jag blivit remitterad av min kurator på VC.
Är det nån av er som har erfarenhet av det?

Jag vaknar ofta på nätterna av hjärtklappning och har svårt att somna om. Jag har svårt att somna på kvällerna för jag är så rädd för att dö och aldrig vakna igen.

hur har det gått för dig clara?