Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Godmorgon tjejer!

Nu är vår lilla Hanna här 4230 g tung och 54 lång!! En riktig goding med massor av mörkt hår och tokrunda kinder

Kommer mer utförlig rapport om igångsättningen Mamsie men fort gick det. De satte prostaglandingel kl 16 och 22.14 föddes hon efter 2 krystningar. 101001, ett riktgt coolt personnummer, gjorde mitt bästa för att klämma ut henne 10 över 10 på kvällen också

Såg henne på Fejjan. Så gudomligt söt
Spara på henne för min lille julklapp

Fattar inte... 6 timmar från Prostaglandingel? Min bm vill vänta tills livmodertappen är mogen och börjar öppna sig för att det enligt henne kan bli jobbigare (läs: göra mer ont) med gel?!
Så vår plan är att jag åker in från v 37 och kollar tappens mognad och sen får vi se...

Trohopp - ja en lång resa har du haft, men det har hänt mycket på den! Tänk att ni hållt ihop 18 år och med fem barn. Det är fantastiskt! Tänker du någongång på att om du får en bebis nu kommer du vara en äldre morsa när den är tonåring? (OBS detta är mina hjärnspöken ) Jag menar absolut inget illa med det, jag har ju själv längtan till en liten, och är 46 bast, det är mer en farhåga i mitt huvud. Men visst åldern e bara en siffra. Och det jag tänker på som är positivt är att bebisen kommer vara omgiven av massor med syskon och dom är MINST lika viktiga i bebisens liv!

Vi som är äldre, vet att vad som helst kan hända i livet. Inget kan tas för givet. Man kan vara 30 och en dålig morsa, man kan vara 40+ och vara en kanon morsa! Tänk alla gubbar då som är 50 när dom får kull nummer två? ingen oroar sig om deras ålder. (Tänker högt och resonerar med mig själv... "förvirrat" )

Idag är jag riktigt gravidgrinig så jag ber om ursäkt på förhand - men jag kan inte låta bli: sannolikheten att ett barn ska få en fördjävlig uppväxt med unga outbildade och (livs)oerfarna föräldrar är oändligt mycket större än att en kvinna över 40 föder ett barn med downs syndrom. 

Jag fick blödningar tidigt i graviditeten, så tidigt att de inte kunde kolla direkt på gynakuten.
Fick tid veckan efter och fostret mådde bra, jag hade "bara" en blödning i livmodern.
Troligen en cysta eller polyp som brustit.
Tycker du skall försöka få en tid så snart som möjligt så du slipper oroa dig!

Håller tummarna för att allt ser bra ut!

Jag var tjugosju år när jag väntade mitt och min dåvarande mans första barn. När vi remitterades till en genetiker på grund av att min syster fått ett barn med en mycket ovanlig sjukdom fick vi reda på att det barn vi väntade med stpr sannolikhet skulle födas med en utvecklingshämning. Vi, min man och jag, enades om att vårt barn inte kunde ha kommit till en bättre familj än vår. Vi älskade varandra och hade så mycket att ge. Det barnet och alla. Vi kunde, vi visste och vi klarade. Och vi älskade. Varandra och det där ofödda barnet. 

Vi tyckte att det inte kunde ha blivit bättre. Visst, vi önskade vårt barn hälsan och allt annat som man önskar sina framtida barn. Men om och när det i så fall inte skulle få det så tyckte vi att det kommit helt rätt. Det skulle komma till oss. Och det var bra.

Nu visade det sig att läkarna hade fel. Det barn läkarna väntade på kom inte. De stod beredda för att rädda henne men blev onödiga. Hon var enligt norm och frisk. Och vi älskade också henne. Men vi hade både älskat och klarat och tillfört det andra barnet. Hon som var varslad och skulle komma.

Jag var tjugosju år då. Månne bör inte växlarna dras per år. Kanske inte heller per hårfärg eller annat. Jag har tidigare skrivit om var gränsen egentligen skall dra. Bör människor som anses fula inte tillåtas att skaffa barn? Eller de som är ignoranta och dumma? Ska inte de så avla? De som är rödhåriga? Eller dem som har någon sjukdom eller övrigt fel. En extra tå eller ADHD? 

Kanske bör ålderssnacket helt upphöra. Kanske ska människor och människors önskan respekteras. 
By the way, så älskar jag och mina barns pappa fortfarande varandra. Lyckliga skilsmässor finns också. Fast några envisas med att tro motsatsen.