Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5
vad skönt för dig annbom då jag läser det du skriver
hormonerna stormar som fan...
krama pi och ta hand om dig
Inlägg från: BellyBandit
|
-
-
Dynah
jag lider med dig och jag ska inte spä på din oro...
men det som du beskriver var exakt det jag började känna i vecka 7 den veckan mitt barn dog... eller inte började leva eller vad man nu ska säga, jag ringde också MVC då och påtalade att jag mådde dåligt men allt dom gjorde var att säga åt mig att lämna ett urintest...
MEN JAG SÄGER NU MEN MED STORT MMMMMM att en del fryser som du gör och ALLT ÄR HELT OKEJ!!!!!
Jag gick också på Mama Mia söder med mina två sista graviditeterna hos Katarina, jag tycker att dom är suveräna där!
jag tänker på dig och hoppas att allt går fint och du bara är gravid risig... -
smytt
får jag föreslå tradera? båda beggat och nytt! man kan göra fynd! -
alla e vi ju olika...
jag blir bara stressad av alla listor och tabeller över vänta barn inte vänta barn väntar på ägglossning
jag får PANIK
jag vet ju att jag har fått ägglossning och jag har NOG bestämt mig för att försöka efter nästa mens...
men en sak kommer jag inte göra, jag kommer inte sätta upp mig på några listor och räkna och greja jag får prestationsångest och panik och kommer bryta ihop om det inte går eller blir något fel igen
vi har bestämt gubben och jag att om vi blir gravida igen ska vi inte säga till någon förrän efter det stora ultraljudet
men det kanske inte hjälper det heller, pratade med en dagis mamma häromdagen och hon hade förlorat sitt första barn i vecka 39 FATTAR NI VECKA !!!!!!!! hur överlever man det?
jag har ju överlevt detta men knappt... jag gråter fortfarande och känner mig ledsen och har svårt att vara ensam... så är det allt annat som ska göras hela tiden
ett glädjeämne idag är allafall att min lilltjej Michelle fyller 2 år idag och vi ska fira henne med hennes favorit mat Pitepalt och glasstårta efteråt efter dagis idag, jag har köpt en tårtbild med Pingu som hon älskar att lägga på grädden på glasstårtan, så det blir nog mysigt...
så var det helg igen då *ler* vi ska ut i skogen på lördag och grilla och göra pinnbröd med vitlökssmör och så måste vi ju ta oss ner till minneslunden och tända lite ljus för Lilla Plus... jag har inte orkat gå där men är okej fysiskt nu... blöder inte mer och har inga flytningar... så rent fysiskt så har det varit rätt lätt att bära men psykiskt... jag bara orkar inte--- -
AnnBom jag vet men det förtar inte det jag känner, jag har absolut empati med alla som har mist sina barn tidigt och sent men eftersom jag upplever detta för första gången sedan 1986 efter att ha fött fem friska barn så befinner jag mig långt bort psykiskt eller hur jag ska säga...
jag blir ju inte hjälpt av att det finns många jag blir hjälpt av att få skrika ut min sorg och prata prata prata och gråta gråta gråta över det som har hänt...
jag förstår inte riktigt vad du menar med det du skriver
menar du att jag kan få stöd härinne? för det får jag det är inte det det handlar om det handlar om MIG
-
ja du jag vet inte vad jag ska skrivaModesty Blaise skrev 2010-01-22 10:10:45 följande:Jag måste säga att jag ogillar frågeställningen som handlar om hur man överlever förlusten av ett barn. Trots att jag vet att de som säger så naturligtvis inte menar något illa känner jag ändå att det i själva frågan finns en sorts anklagelse. I livet ryms alla möjliga saker. Glädje och sorg. En av de stora personliga tragedierna är när man förlorar sina barn. För mig blir det konstigt att man när det värsta händer förutsätts inte vilja leva längre. Man kanske inte bara måste leva vidare, man kanske faktiskt också vill. Och det är inget som någon skall skuldbeläggas för. Många som förlorat barn umgås säkert med tankar på om livet är värt att leva. Sorgen kan vara av lamslående art och göra att det svarta hålets evighet känns både lockande och vilsamt. När ångesten river i människor känns själva tanken på att få vila från den som ett slags tröst. Det är och blir liksom något som man i alla fall kan bestämma över. Man kan välja att avsluta sitt liv. De flesta gör tack och lov inte det. Medvetet eller omedvetet ger de sig själva tillåtelse att leva. Det är förstås alltid någon som fattas dem. Och i tankarna genomlevs årsdagar och tårar fälls över allt det de blivit nekade att uppleva tillsammans -- föräldrarna och barnet som inte fick leva. Man kan älska livet fast man lever det hand i hand med sorgen. Man kan älska livet också när sorgen flytt och det känns tomt och fyllt av saknad. Man kan älska livet när tomheten krymper och lägger sig tillrätta i något av hjärtats alla rum. Man får leva och man får tycka om livet igen även om man berövats det barn man längtat efter att få.
ogillar frågeställningen? underlig inställning
här handlar det inte om att jag vill ta livet av mig utan när jag skriver som jag gör så söker jag stöd...
stöd att orka med sorgen för jag sörjer varenda sekund!
alla är vi olika och tack och lov för det! -
jag förstod detTjatte skrev 2010-01-22 10:43:27 följande:Du skrev i ditt förra inlägg om en dagismamma som förlorade sitt barn i v 39 och du undrade hur man överlever en sån sak. Antar att det var det AnnBom syftade på - här i tråden har vi flera som förlorat sina barn i samband med förlossningen. Det betyder inte att du inte har rätt att känna sorg nu. Bara ett enkelt påpekande att vi här har kvinnor som har tagit sig igenom denna, livets absolut svåraste, sorg. Du är inte ensam.
tack -
annbom skrev 2010-01-22 13:05:58 följande:jo jag vet ju det
-
barnsäng
jag frågar igen
nyfiken jag vet du
vad heter pojken? -
Barnsäng
jag menade givet den nyfödda namnlösa *ler* men kan ju vara svårt att veta
Luna betyder ju måne så du får väl hitta något som passar till det Staffan? Stjärngosse nej jag skojar bara med dig!
mina tvillingar heter på Z båda två
Idag på morgonen vaknade jag av bajs och kräks och magsjuka och feber LIVET ÄR HÄRLIGT jag vet allafall att jag lever och det är underbart!
ena hundjäkeln hann och sätta i sig spyan innan jag hann torka upp den och jag trodde jag skulle spy!
Smytt bra att gubben e hemma... snarkningar? jag sover gott till min gubbes snarkningar men det kanske beror på att vi inte varit tillsammans så länge hehe
Tänker på ålder på våra gubbar... jag tror min e äldst eller? han fyller 56 i mars... han e frisk som en nätkärna peppar peppar ta i trä men snusar... han har ju rökt hela livet och druckit så å andra sidan kanske han inte e så frisk
själv e jag frisk men fet som jag brukar säga...
jaja nu blev lördagens grillning ute inställd ska dock kasta mig ut med snowboarden med elvaåringen... i backarna utanför dörren---