Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Hej alla!Följer era mödor med att bli med barn, sorg över missfall, oro i graviditeter, och amning. Och lite annat med. Hoppas att det går bra för er alla på olika sätt! Jag fördriver tiden så gott det går. Väntan på diagnos är jobbig. Jag har tagit upp körlektionerna igen, träffar vänner både till lunch och middag. Men under all aktivitet gnager ångesten. Jag har bett ett par av våra äldsta och närmsta vänner att vara hos oss den dag vi får besked om vad som är i lungan. Jag försöker tänka ut vad som kan vara bra att ha med sig på sjukhuset när man ska vara där i en månad. Och jag försöker att tänka mycket praktiskt.

Tar hon dig i munnen så gillar hon dig. Sväljer hon så älskar hon dig. Men gurglar hon med det så ska du inte tro henne! Jag gurglade en gång. Maken bröt ihop av garv Eller så kan man ha ett seriöst kondomtest: Skaffa in olika sorter och se hur många ni hinner testa och utvärdera innan han satsarHär är det rena rama släktträffen i ansiktet och i hårbotten. Finnar överallt... 7 st i ansiktet och 3 i hårbotten. Ajajaj. *pekar på Finlandsfärjan*  Go Home!

Vet inte hur jag ska börja men jag behöver lite pepp och stöd.Min mamma skulle komma och vara hos Nicholas då vi ska till förlossningen för att få vår lilla tös. Men nu har hon (mamma) börjat strula...säger saker som -ja man vet ju inte om hon har pengar till resan....LÅÅÅÅNG resa 45 mil hit och hon tycker eftersom min sambo ska ta ut sina 10 pappadagar i samband med förlossningen att hon ska komma efter hans dagar är slut....så avslutar hon med -är inte det bättre?Svarade att jag skulle lägga undan pengar till hennes resa redan nu så att det inte skulle ställa till några problem.Ehhh ok....ska Nicco vara ENSAM hemma då vi måste åka till bb liksom?Vi har INGEN som kan ta hand om Nicco medans vi är där...INGET socialt nätverk som bara kan hoppa in. Tänk om jag får värkar mitt i natten...ok vad ska vi göra då? Ska jag ta en sjukvårds taxi och åka ENSAM och få bebisen ENSAM? Jag hade en hemsk förlossning med Nicco och ska på Aurora samtal på tisdag och ärlig talat livrädd. 11 veckor kvar tills hon kommer jag vet men jag har NU börjat oroa mig som bara den och jag har INGEN lösning på detta. Tänker på det oavbrutet och kommer inte fram till någon lösning alls.Känner mig helt gråtfärdig nu...

Får man fråga vad du har för kön på barnen? De påstår att man mår mer illa om man väntar en tjej, jag har redan tre tjejer och ska man gå på det så väntas här en extra feminin tjej....

Oj så fint skrivet och jag kan skriva under på att det är så. Har gått igenom något som jag aldrig förut trott att jag skulle överleva, Ett älskat barns psykiska sjukdom och därpå följande självmordsförsök (som gudskelov misslyckades). Turer in på ungdomspsykavdelningar med följande inläggningar. Turer till akuten med uppskurna handleder osv. Oändliga samtal om tvångstankar och ångest ,där barnet bett om lov att få försvinna från den här världen. Så fruktansvärt jobbigt har det varit och är i viss mån fortfarande. Människor i vår närhet har frågat hur 17 vi orkat med och jag har väl svarat att valet att orka med eller inte har inte precis funnits. Det har bara varit att kämpa på.  Trots detta jobbiga har jag alltid älskat livet på något sätt och lyckats finna små andningshål av glädje här och där som hjälpt mig att härda ut och jag vet nu att det går att leva livet fullt ut även om man bär på en stor sorg. Min sorg är att livet inte alls blev som jag ville för mitt barn. Barnet mår fortfarande mycket dåligt men vi tar en dag i taget och jag vet att om det oerhörda som jag inte ens vill tänka på skulle hända, att barnet skulle lyckas med något självmordsförsök, så skulle jag fortfarande välja att fortsätta leva om inte annat för mitt andra barns skull, och förr eller senare skulle jag även fortsätta vilja leva enbart för min egen skull.Jag tror däremot att det är viktigt att ta sig tid att verkligen få vara ledsen när man är det. Att skrika, gråta eller vad man nu känner att man behöver göra för att få ur sig sorgen och smärtan och inte låsa den inom sig. Kramar lite extra om alla som tycker att livet är tungt just nu.

Åh så skönt att någon tog det på rätt sätt :) Blev lite orolig när jag skickat iväg det att det blir som en liten tävlan om "vem som har det jobbigast" och det var inte alls min mening. Jag tror att alla människor har sina sorger att bära på (det hör liksom till livet) och att det kanske kan stärka någon att höra att livet faktiskt går vidare. Det är ju inte alltid man tror det när det är som svartast. Och att den ena sorgen inte är större eller mindre än någon annans. Man kanske bara hanterar dom lite olika. Men livet går trots allt vidare och till slut när man kommer ur allt det nattsvarta så väntar ett annat liv med andra erfarenheter på en och det livet kan bli lika bra som det du hade förut.

På tal om att förlora barn...Idag ringde jag på en tvillingvagn som jag vill köpa. Tjejen som svarade var jättetrevlig och direkt så förklarade hon att hon inte använt vagnen för att hon förlorade ena tvillingen när han var 9 dagar gammal Jag berättade då om min son som dog i vecka 42. Direkt kändes det som att vi hörde ihop....eller att vi åtminstone delar någonting väldigt betydande. Det slutade av med att vi pratade gravstenar, ilska, sorg och att hålla sitt döda barn i sin famn. Ett oerhört starkt samtal och vi glömde bort att prata om barnvagnen. Jag kom på det efter ett tag och fick ringa upp henne sen.Hon berättade att flera har ringt på vagnen men de flesta blir rädda när hon berättar om sin döda son och vissa har slängt på luren. Hon upplevde det som att folk kanske tror att detta smittar via vagnen :-sHur som helst så ska jag köpa den av henne och det känns jättebra.