Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Tack alla goa tjejor för att ni är vakna o finns här. Vet att han är ganska stressad oxå, fast på nåt konstigt vis... så som det kan bli när man går hemma o har "för mkt" tid ist för för lite, för mig som har schemat späckat mellan 6 & 23 är det helt obegripligt egentligen, men jag har förstått & accepterat att det är och kan vara så.  Som jag skrev innan så visst är det tryggt att ha honom där, och på ngt sätt oxå  skönt att det hände nu och inte om 7-8 veckor. Kram på er finingar, nu ska jag försöka ta en dusch o sen försöka gå o sova, så blir det en ny dag imorgon :-.)

alla e vi ju olika...jag blir bara stressad av alla listor och tabeller över vänta barn inte vänta barn väntar på ägglossningjag får PANIK jag vet ju att jag har fått ägglossning och jag har NOG bestämt mig för att försöka efter nästa mens...men en sak kommer jag inte göra, jag kommer inte sätta upp mig på några listor och räkna och greja jag får prestationsångest och panik och kommer bryta ihop om det inte går eller blir något fel igenvi har bestämt gubben och jag att om vi blir gravida igen ska vi inte säga till någon förrän efter det stora ultraljudetmen det kanske inte hjälper det heller, pratade med en dagis mamma häromdagen och hon hade förlorat sitt första barn i vecka 39 FATTAR NI VECKA !!!!!!!! hur överlever man det?jag har ju överlevt detta men knappt... jag gråter fortfarande och känner mig ledsen och har svårt att vara ensam... så är det allt annat som ska göras hela tidenett glädjeämne idag är allafall att min lilltjej Michelle fyller 2 år idag och vi ska fira henne med hennes favorit mat Pitepalt och glasstårta efteråt efter dagis idag, jag har köpt en tårtbild med Pingu som hon älskar att lägga på grädden på glasstårtan, så det blir nog mysigt...så var det helg igen då *ler* vi ska ut i skogen på lördag och grilla och göra pinnbröd med vitlökssmör och så måste vi ju ta oss ner till minneslunden och tända lite ljus för Lilla Plus... jag har inte orkat gå där men är okej fysiskt nu... blöder inte mer och har inga flytningar... så rent fysiskt så har det varit rätt lätt att bära men psykiskt... jag bara orkar inte---

AnnBom jag vet men det förtar inte det jag känner, jag har absolut empati med alla som har mist sina barn tidigt och sent men eftersom jag upplever detta för första gången sedan 1986 efter att ha fött fem friska barn så befinner jag mig långt bort psykiskt eller hur jag ska säga...jag blir ju inte hjälpt av att det finns många jag blir hjälpt av att få skrika ut min sorg och prata prata prata och gråta gråta gråta över det som har hänt...jag förstår inte riktigt vad du menar med det du skrivermenar du att jag kan få stöd härinne? för det får jag det är inte det det handlar om det handlar om MIG

Jag måste säga att jag ogillar frågeställningen som handlar om hur man överlever förlusten av ett barn. Trots att jag vet att de som säger så naturligtvis inte menar något illa känner jag ändå att det i själva frågan finns en sorts anklagelse.  I livet ryms alla möjliga saker. Glädje och sorg. En av de stora personliga tragedierna är när man förlorar sina barn. För mig blir det konstigt att man när det värsta händer förutsätts inte vilja leva längre. Man kanske inte bara måste leva vidare, man kanske faktiskt också vill. Och det är inget som någon skall skuldbeläggas för.  Många som förlorat barn umgås säkert med tankar på om livet är värt att leva. Sorgen kan vara av lamslående art och göra att det svarta hålets evighet känns både lockande och vilsamt. När ångesten river i människor känns själva tanken på att få vila från den som ett slags tröst. Det är och blir liksom något som man i alla fall kan bestämma över. Man kan välja att avsluta sitt liv. De flesta gör tack och lov inte det. Medvetet eller omedvetet ger de sig själva tillåtelse att leva. Det är förstås alltid någon som fattas dem. Och i tankarna genomlevs årsdagar och tårar fälls över allt det de blivit nekade att uppleva tillsammans -- föräldrarna och barnet som inte fick leva.  Man kan älska livet fast man lever det hand i hand med sorgen.  Man kan älska livet också när sorgen flytt och det känns tomt och fyllt av saknad. Man kan älska livet när tomheten krymper och lägger sig tillrätta i något av hjärtats alla rum. Man får leva och man får tycka om livet igen även om man berövats det barn man längtat efter att få. 

Oj så fint skrivet och jag kan skriva under på att det är så. Har gått igenom något som jag aldrig förut trott att jag skulle överleva, Ett älskat barns psykiska sjukdom och därpå följande självmordsförsök (som gudskelov misslyckades). Turer in på ungdomspsykavdelningar med följande inläggningar. Turer till akuten med uppskurna handleder osv. Oändliga samtal om tvångstankar och ångest ,där barnet bett om lov att få försvinna från den här världen. Så fruktansvärt jobbigt har det varit och är i viss mån fortfarande. Människor i vår närhet har frågat hur 17 vi orkat med och jag har väl svarat att valet att orka med eller inte har inte precis funnits. Det har bara varit att kämpa på.  Trots detta jobbiga har jag alltid älskat livet på något sätt och lyckats finna små andningshål av glädje här och där som hjälpt mig att härda ut och jag vet nu att det går att leva livet fullt ut även om man bär på en stor sorg. Min sorg är att livet inte alls blev som jag ville för mitt barn. Barnet mår fortfarande mycket dåligt men vi tar en dag i taget och jag vet att om det oerhörda som jag inte ens vill tänka på skulle hända, att barnet skulle lyckas med något självmordsförsök, så skulle jag fortfarande välja att fortsätta leva om inte annat för mitt andra barns skull, och förr eller senare skulle jag även fortsätta vilja leva enbart för min egen skull.Jag tror däremot att det är viktigt att ta sig tid att verkligen få vara ledsen när man är det. Att skrika, gråta eller vad man nu känner att man behöver göra för att få ur sig sorgen och smärtan och inte låsa den inom sig. Kramar lite extra om alla som tycker att livet är tungt just nu.

På tal om att förlora barn...Idag ringde jag på en tvillingvagn som jag vill köpa. Tjejen som svarade var jättetrevlig och direkt så förklarade hon att hon inte använt vagnen för att hon förlorade ena tvillingen när han var 9 dagar gammal Jag berättade då om min son som dog i vecka 42. Direkt kändes det som att vi hörde ihop....eller att vi åtminstone delar någonting väldigt betydande. Det slutade av med att vi pratade gravstenar, ilska, sorg och att hålla sitt döda barn i sin famn. Ett oerhört starkt samtal och vi glömde bort att prata om barnvagnen. Jag kom på det efter ett tag och fick ringa upp henne sen.Hon berättade att flera har ringt på vagnen men de flesta blir rädda när hon berättar om sin döda son och vissa har slängt på luren. Hon upplevde det som att folk kanske tror att detta smittar via vagnen :-sHur som helst så ska jag köpa den av henne och det känns jättebra.

gemigsinnesro: Veckans alla kramar går till dig och din son! Hemulan och Charlotta: Ja nu tror jag att det är bestämt att han får heta Leo. Jag ringde förut och skulle öppna bankkonton åt tvillingarna och då fick jag ju uppge deras namn trots att jag inte har anmält namnen på Skatteverket ännu. Men tydligen gick det bra ändå.Annbom hur går det med Pi, amning, hennes vikt och gulsoten?

Hej på er alla tjejer i tråden!Sitter här och tårarna rinner, fick i tisdags ta emot ett dödsbesked. Min bonusson 18 år har omkommit i bilolycka!!!Finns det någon av er som bor i helsingsborgtrakten som kan sätta ett ljus på olycksplatsen?som skedde i tisdags morse??Pyret och han skulle inte byta plats...är så ledsen!!!!!!!!!!