Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Hej Tjejer, Här kommer dagens värsta EGO inlägg,  , det är helt ok att hoppa över om man känner att man inte orkar med läsa om andras skit. Så är ni varnade iaf. Och ärligt, jag är nog rätt vrickad, fast antagligen på ett betydligt sämre sätt än vad jag ens fattat själv... E så förb ledsen idag så det finns inte ord för det, sitter på jobbet o grinar mest hela tiden, får inte ett skit gjort. Har snart grävt ner mig fullkommligt i självömkan, men som man bäddar får man ligga heter det ju, så finns ju ingen annan än mig själv jag kan skylla skiten på. Imorse när jag stod o drog på mig jackan så meddelade min skitstövel till sambo att NU har han bestämt sig för att vi skall separera... Ja det har varit skit ett tag, i ärlighetens namn har det gått upp och ned i flera år, och det är inte första gången vi kommer till detta läge, och antar att det blir som alla andra gånger att han kommer att säga ingenting mer förrens jag tar upp diskussionen igen om hur vi skall gå vidare härifrån då, vi måste ju sälja hus, hur gör vi med barnen osv... o då kommer han att säga att vaddå nä, jag menade ju inte det... Men jag vet inte om jag e så förb sugen på att acceptera den skiten igen...?! Har tagit alldeles för mkt känns det som just nu, och varför... tja, han e sjuk, krockskadad och deprimerad, och i hans svartaste perioder så är jag ju ensam med allt... fast lite värre, för han hämtar ju hem barnen från skola/dagis vid 14 och jag kommer inte hem förrens 17, å då har de fått "härja fritt" hemma, så det blir min sak att se till att styra upp ordningen, fixa mat, duscha, lägga, läsa, packa väskor ja... hela balunsen. Det sliter äckligt mkt på mitt psyke med att se honom ligga där o vrida sig i självömkan, inte göra ett handtag nånstans och bara säga "ja, jag orkar inte, jag e psykiskt slut..." och varje gång det blir såna djupa svackor så har jag bestämmt att jag skall lämna... så fort han börjar resa sig igen... men då känns det som om vi är på väg åt rätt håll så då vill man ju inte lägga ner längre  Å när han e som svartast så känns det inte ok för det, man kan lixom inte "svika" en som ligger så lågt... Usch, mår så skit nu, har haft jättemkt onda sdr idag - inte så konstigt kanske... Som sagt, förlåt för ett riktigt neggo-EGO inlägg... men det är rätt skönt att skriva... och det brukar alltid bli lättare att se klart när man sen läser det man skrivit själv.

Jag berättade för mina närmaste medarbetare nyss...för chefen igår...resten får reda på det imorgon. Chefen blev jätte-förvånad, jag förstår honom, jag har ju redan 3 barn...men han såg glad ut för min skull. En annan såg lite chockad ut, och någon gratulerade... Vi lät svärmor få veta genom att vår dotter berättade för henne i telefon att hon skulle få en lillebror...farmor frågade "hur vet du det?" och hon svarade att mamma sagt det. Sedan tog maken över luren och fortsatte prata med sin mamma...hon nämnde INGENTING om det vår dotter sagt. Till slut frågade han om hon hört vad hon sagt...och fick nåt obegripligt till svar....och efter det är det enda hon berättar om är hur jobbig makens lillbror var som liten...riktig häxa är hon. Vi som är så glada, hon kan väl i alla fall säga grattis till sin egen son....jaja... Vi är i alla fall glada - maken såg glad ut när jag berättade att jag fått se vår son igår (UL).

Mamsie: Puss på dig Så du tror jag har en liten pöjk i magen