talamod skrev 2010-03-05 09:44:32 följande:
Godmorgon alla.Här lyser solen, men jag bara gråter. Vet inte varför men kanske för att barnen åker till pappa idag och sen är det en vecka tills de kommer igen. Allt går jättebra nu, men jag saknar dem så vansinningt när inte är hos mig. Jag tror aldrig jag kommer vänja mig. Vad säger ni som har liknande siutation. Ibland känns det så mörkt att jag inte orkar med nåt, inget känns meningsfullt. Hemskt att säga när jag väntar ett nytt underverk. Vet inte vad jag vill säga mer än att vissa dagar är inte bra trots att de borde vara det.
Jag känner igen mig så mycket i vad du skriver!
I början var det otroligt tungt och jag grät varje gång killarna skulle över till sin pappa. Jag började planera in saker på kvällen efter överlämningen för att jag inte skulle "trilla ner". Jag kände mig berövad på halva deras liv. De skulle få uppleva saker med sin pappa och jag skulle vara utestängd från det!
Numer känner jag fortfarande en tomhet när de försvinner, men lite grann i "minfullness"-anda så för söker jag då fokusera på att jag kan lita på att pojkarna har det väldigt bra hos en älskad och efterlängtad pappa, att de visserligen kommer att ha minnen där jag inte ingår, men det kommer att inträffa förr eller senare i deras liv ändå. En dag måste man släppa taget, även om det nu skedde tidigare än vad jag önskat. Jag fokuserar också på att min käre sambo och jag får tid för varandra och att vi kan bygga på utan att ha dåligt samvete för att vi inte lägger tid på dem.
Jag upplever att graviditetshormonerna ställer till lite mer känslostormar just nu och jag skulle önska såååå att vi kunde få vara tillsammans hela tiden! Hur underbar en graviditet än är, så innebär det inte automatiskt att man måste känna sig glad och lycklig varje stund för det.
Många styrkekramar till dig Tålamod!