30+ som fick första barnet 2006 *4*

Kram till dig Mini, och till finaste Lilly <3

Mini, skönt att Lilly fick behålla sin dag för sig själv, så många blandade känslor på en och samma dag kan vara nog så tufft. 

Siggan, grattis till Karl!

Igår var vi och hälsade på Alfreds nya klasskompis Artur, ute vid deras kolonilott. Artur är född samma år, samma dag, en kvart efter Alfred. Arturs föräldrar gifte sig samma år, samma månad, 10 dagar före oss. Och Arturs lillebror är född -09 som Elvira, dock med ett par månaders mellanrum  

Hanna; visst var det härligt att kunna läsa själv! Alfred har ännu inte riktigt knäckt nöten - han kan alla bokstäver, stora och de flesta små, och han kan ljuda orden. Men han hör liksom fortfarande bara bokstäverna för sig och inte sammansatt som ett ord. Hoppas jag är där den dagen WOW! effekten kommer :)

Mandra, nä det med kompisar är svårt och så himla ombytligt. Alfred behöver lite egentid och vill inte alltid leka, men blir också så ledsen om någon inte vill leka med honom när han vill. Han har också svårt för det där fysiska, att värja sig mot andra barn som kommer springande, råkar knuffas eller på gympan tar fotbollen från honom. Ingen dålig idé med hinderbana hemma! Han vill så gärna vara bra på det han gör, och på en gång. Annars är det inte kul och han ger gärna upp. Försöker få honom att förstå att man måste öva och tar upp exempel på såna som är duktiga på något (Idrottare, andra vuxna han känner men också sagofigurer som han gillar, typ stålmannen eller någon i Star Wars) - att de också har behövt öva läääänge för att kunna det de kan. Det har han ändå accepterat lite och det gör det lättare.

Kaz, ritar de då på pappret för att beskriva? Och vad skönt att allt såg bra ut med pyret!! Spännande!

Thorsten har nu sitt kontrakt, ingen har överklagat beslutet så nu är det 100% att vi kommer hem!

 

Kaz, mindmap låter bra! Man kan ju rita i molnen också, Alfred tar ofta till penna och papper när han vill förklara något han inte hittar ord för, skulle nog funka för honom.
Och vad härligt med livlig bebis!! Hur tar maken det hela?

Jag pratade med Thorsten igår om sterilisering. Vi vill ju inte ha fler barn, så jag har börjat fundera på det sen det kom upp här. Jag vet nämligen, att om jag ändå blev gravid som du Kaz trots spiral, vet jag inte om jag skulle kunna välja bort det lilla livet. Och jag vill inte ställas inför det dilemmat. Men när jag tog upp det så blev Thorsten ändå lite tveksam till att göra det så definitivt, "ifall man får ett infall". Hahaha, det sista jag väntade mig att höra från honom tror jag Men jag tänkte att jag kan sätta en gräns vid 40, så har vi drygt två års "infalls-tid", sen tror jag att det får vara stopp pga åldern för min del. Så kan man ju sterilisera sig då.

Flyttfirman var nyss här och kollade lägenheten och skrev ned det som ska flyttas. Sååååå skönt att det är några som bara sköter det åt oss, och vi får det betalt

 

Kaz; Va?? Pratar du om Alfred, var han hos dig i morse?? Samma sak här, varje morgon. Sist att klä sig, sist vid matbordet, och vi måste säga till 10 ggr om allt. Och när han nu måste vara på skolan en viss tid måste vi ju också ut genom dörren. Han har kommit försent en gång och det tyckte han inte om, så det brukar vi ta upp för att han ska skynda sig.... men jag känner igen känslan. Och din reaktion. Jag blir också galen ibland, och vet du, vi är inte mer än människor..... dessutom finns alltid en möjlighet att säga förlåt om vi tycker att vi överreagerat! KRAM!

asap:

Ja, här har det varit stordiskussioner i två dagar, i synnerhet med Alfred.... gaaaah! I söndags lekte de så fantastiskt med varandra, hela dagen, skratt, bus och allt positivt. Senaste dagarna har vi varit trötta allihop och gått varandra lite på nerverna. Och Alfred och jag hade en riktig dust igår, kände mig som du då Kaz, som världens sämsta mamma som inte kunde bete mig som den som faktiskt är vuxen. Men jag blir gaaaaalen ibland. Han har så svårt att lyssna, frågar samma saker 10 gånger och gör sen något helt annat än han blivit ombedd. Igår var han hemma från skolan för att vi skulle till doktorn med hans öra, och vi åkte till ett centrum och åt lunch. Pizzabit med en glass efter. So far so good. Sen skulle vi hämta Elvira. Jag hittade två små karameller i min väska, gav den ena till honom och tog den andra själv. När han så cyklar får han för sig att han vill ta ut godisen ur munnen och titta på den vilket förståss betyder att den åkte i marken och blev smutsig. Han blev sur och vresig över att han inte fick äta den, över att den ramlade, över att jag inte hade en ny. Förklarade att jag förstår att han blev ledsen över att han inte längre hade en godis, men jag har inga fler och dessutom är det ingen bra ide att ta ut den ur munnen när man cyklar. Han surar ihop totalt och börjar gnälla och skälla och så ber jag honom titta på mig och lyssna en gång - då vänder han bort ansiktet och säger "aldrig!" och då brast det för mig också. Ggaaaaaahhhhhh! Så jag började trotsigt gå vidare med honom cyklandes och mumlandes efter mig " jag vill ha mer godis" sa han gång på gång. När jag till sist röt i från och sa att godiset var ingen självklarhet man får varje dag och att han dessutom fått glass idag, så menade han att glassen inte varit så stor och det var minsann ingen våffla med... ja jisses. Jag fick en treårings meltdown där. Efter lite rop och försök till samtal satte vi oss ned och jag försökte lugna både honom och mig, men det tog ett bra tag att få honom att komma till ro. Till sist frågade jag som jag brukar, om vi inte ska försöka vara vänner igen och börja från början - hans svar: "du säger alltid så och frågar om vi ska vara vänner igen om vi har varit sura!"... Eeeehhhh ja....? men till sist såg han också att det ju var den trevligaste lösningen och att vi kunde prata om det som hänt senare igen. Det blir svårare och svårare nu tycker jag, men på många sätt också mer spännande. Han tycker det är jättejobbigt att han börjar gråta när andra är runtomkring, vill helst springa och gömma sig, och jag försöker att taänka på att själv INTE få meltdowns och börja skälla ut honom bland folk, för jag ser hur jobbigt han tycker det är. Integriteten har ökat och JAG-känslan. Gäller att ta med det i beräkningen som förälder. Men PUH! vilka duster. Och undrar hur många fel man begår i processen just nu, men vi föräldrar måste ju också lära oss, anpassa oss och hänga med i barnens utveckling - och vi gör nog alla vårt bästa.

Milla, grattis!! 

Och jag ska dels säga att min totala obefintlighet här i traden beror pa att vi aterigen tvekar pa vart beslut att komma hem. Tänker inte ga in pa detaljer da detta ju är ett öppet forum, men vi är helt slut, kaputt och förvirringen är total. Har inte haft överskott till mycket annat och det känns som att vi behöver ett ars semester. Framförallt behöver vi nu ro, och möjlighet att fokusera framat för det här mar ingen av oss bra av. Ungarna är förskonade fran allt eftersom vi ännu inte talat om att vi skulle hem....

Naväl, tycker det är intressant detta med läxor, att läsa hur ni har det i Svedala. Här i landet "Ordnung muss sein" sa är det läxa mandag-torsdag, ska vara inlämnad dagen efter. Skriva bokstäver, koppla ord med bilder, räkna. De maste inte göra klart allt, finns en "maste-del" och en "om-man-vill-del", och det hela ska hallas till 10-15 minuter (om barnet själv inte uttryckligen gärna vill göra mer.

asap, det är lite av varje kan man säga.... yttre omständigheter rörande T´s jobb och möjligheter om just det jobbet inte skulle funka (typ skola om sig helt...) och magkänsla. Problemet är att min och hans magkänsla är rätt kass sykroniserade just nu, och vi maste därför komma fram till vad som är bäst för oss pa lang sikt. Det är absolut inga brak eller sa, men det sliter. Att hela tiden fundera at det ena sen det andra hallet, försöka visualisera en framtid här (för min del svarare) och i Sverige (för T´s del svarare rent yrkesmässigt). Hur det än blir sa blir det svart att glädjas at ett beslut när man vet att den andre inte är 100% pa. Ett jäkla antiklimax helt enkelt....

Tack för kramarna! De behövs!
 

asap, deadline för egen del var i april/maj, men så har det ju skjutits upp Och efter många om och men har vi nu bestämt oss - vi stannar här. Nu är det bara att fokusera framåt och se det positiva, och det blir ju mycket enklare nu när vi har ett beslut. T åker till Stockholm på onsdag för att träffa mäklare och hämta saker, sen ska det letas lägenhet här. Om två veckor åker ti till Athen Thorsten och jag, sååååååååå välkommet just nu! Och snälla, ni är så välkomna på besök, weekend i Hamburg är rätt trevligt

Mandra: Jag är objuden gäst hos dig - kan inte heller inboxa