Ela, jo, Edvin har troligen sina böjvecks och torra hud pga allergier, men man kan inte veta säkert, många barn har ju böjveckseksem som små ändå och torr hud är ju jättevanligt så här års. Vi ger honom ju inte något av det han inte är konstaterat allergisk mot, så det borde ju inte vara allergierna. Något jag funderat över är att det verkar bli värre av tomat och apelsin/citrus, men det behöver i så fall inte vara allergier utan bara lite överkänslighet.
juni, det är svårt att veta om det räcker att äta fisk tre gånger i veckan, för det beror dels på vad man äter i övreigt, tex förstör koffein, nikotin och dåliga fetter som transfetter upptaget. Även mycket omega-6 (som finns i vegetabiliska oljor) påverkar upptaget på så sätt att de delar enzymsystem och omvandlar de fetterna först. Även stress försämrar upptaget. Sedan spelar tillagningen roll, stekning minskar mängden omega-3 eftersom stark värme förändrar fettet. Typen av fisk spelar roll, dels ska den helst vara så fet som möjligt, men sedan är vildfångad mycket bättre än odlad som innehåller mindre och mindre omega-3 eftersom de ofta blir matade med fisk-kadaver och inte äter alger som är den största omega-3 källan. Så vi får i oss myket mindre omega-3 nu än för bara 20 år sedan och betydligt mindre än för 100 år sedan.
Sedan är det så att det är bra för huden i stösta allmänhet eftersom det påverkar cellmembranen, och vissa som har problem med atopiska eksem blir mycket bättre av tillskott, så på så sätt skulle det kanske kunna vara något för er.
M73, säger som Mandra, håll ut! Och man får dricka kaffe och äta godsaker när man väntar 
*Kram*.
Milla
Mandra, håller med, blir ju som belöning att krångla! 
Nu ska jag cykla hem "tidigt* från jobbet.
Milla, usch vad läskigt, jag är också livrädd när man går vid trafikerade vägar, en olycka händer så lätt.
Kaz, usch för dålig sömn! Tur att du fick sova lite mer en natt ialla fall, tyvärr rukar det ju ite räcka så långt när man ligger back sedan länge.
Pyttis, bra att ni ringde till polisen! Man undrar ju hur folk tänker när de gör sådant...
Ego, usch jag är så himla ledsen, har gråtit sedan jag åkte ifrån ett möte är för en timme sedan och jag som inte brukar gråta tycker att bara själva det i sig är helt hemskt. Det gäller jobbet, nu igen, jag har ju på hela min tid här knappt fått någon handledning och har ju fått driva det mesta själv, i somras bestämde jag ju att jag ville försöka bli klar och min handledares svar på det var "du kunde ha disputerat igår om du hade velat" underförstått att det bara är att bli klar. Han såg inga probelm med tidsramen och när jag skickade ett första utkast här för två veckor sedan fick jag bara en mening tillbaka (väldigt positiv). Jag vet ju att det inte är särskilt bra, men jag är så trött på eländet och vill bara bli klar, det gör eg. inte mig så mycket om det bara blir ett ok arbete. Det svåra är att jag ju inte fått någon handledning och att jag inte fått någon granskning av någon på hela tiden så jag har ingen aning om nivån på det jag gör (mer än att 3 artiklar har blivit publicerade av vetenskapliga tidskrifter) . Nu hade vi ett forskningsmöte (för ovanlighetens skull) med min bihandledare och han hade faktiskt läst utkastet som jag skickade även till honom.
Nu verkade det som att han tyckte att det inte alls var bra och att det var för kort tid för att jag skulle hinna bli klar, han sa "det är ju väldigt tidspressat". Han är ganska svårtolkad och säger inte så mycket så det är jättesvårt att veta var man har honom.Jag fick i alla fall en stark känsla av att han tyckte att det inte höll. Eftersom jag ju vet själv att det verkligen inte är ett särskilt bra arbete jag gjort känner jag mig helt knäckt. Problemet är att jag inte orkar fortsätta med detta över sommaren och hösten också, jag har eg. doktorandtid kvar ca ett år, men jag fixar inte att hålla på med det så länge till. Det har jag varken ork eller inspiration till. Dessutom tror jag inte att det skulle bli så himla mycket bättre. Nu är jag bara så himla ledsen och oroar ihjäl mig för slutseminariet som är satt till 3 mars, jag kommer att bli totalsågad.
Dessutom kritiserade han att jag inte hade någon opponent än, och raljerade över att jag verkade tro att vem som helst skulle ställa upp med kortvarsel. men det min (huvud)handledares ansvar, och jag har legat på honom som en galning om allt han måste göra med lokaler, tider och opponenter för både slutseminarium och disputation, ända sedan augusti, men inget har hänt. Han gör inget sådant och jag har själv fått ordna med allt det också. Usch jag känner att jag bara har lust att säga upp mig och aldrig mer göra något med detta överhuvudtaget.
Pyttis, jo när min huvudhandledare och de andra på mötet gått och han tog fram mitt manus så sa jag det att jo, det är ju lite kort tid att få tag på opponent nu, men vi hade bestämt det redan i somras, och T har fortfarande inte ordnat det. Bihandledaren verkade dock inte vilja höra det, han borde dock veta det även fast vi är på olika institutioner och ses extremt sällan har vi ju jobbat ihop med några artiklar och där T alltid är sen med sina delar och inte svarar på mejl osv. Jag blir alltid mellanhand i dessa lägen. Han som bihandledare har nog mest tänkt sig att bara vara med på papprt, iaf är det det som varit dessa 7 år (förutom en rapport jag skrev en av de första somrarna här som jag skickade till honom och sedan hörde jag inte mer förrän jag såg att han hade satt dit sitt namn som författare i stället och jag fanns inte ens med längre).
Uj, vad oroligt med mamman, (kommer genast ihåg varför jag inte vill jobba kliniskt). Om hon inte är en sådan som brukar spela ut sådant i vanliga fall är det nog säkrast att ta det på största allvar. Ibland är det just det som du nu gjort, att gå utanför ramarna (och arbetstiden) och göra en insats som är det som verkligen hjälper. Men sådant kan man verkligen bara göra i undantagsfall, annars orkar man inte! Var rädd om dig!
Mandra, tack för din starka medkänsla och ditt d-la anamma, lite sådant hade jag börjat upparbeta nu efter alla tårar har börjat torka och mer anamma fick jag tack vare dig! TACK! Jo, det var inte ens en halvtimme, snarare 10 minuter, och det är de enda 10 minuter någon av mina handledare har suttit ner och givit mig handledning. Min huvudhandledare har dock, till hans försvar, ofta givit mig bra feed-back på sådant jag skrivit (om det är helt färdigskrivet) och har hjälpt mig med statistiken några gånger.
Den opponent jag fixat till slutseminariet är en kollega som är jätteduktig metodologiskt, men inte på mitt område eg. men han har alltid varit väldigt stöttande och kommer ofta förbi mitt rum och peppar lite på ett lite tufft sätt, men jag gillar det. Typ, "du som aldrig vill be någon om hjälp, sitt inte och tyck synd om dig själv om det är något du inte fattar, för du kan fråga någon, och jag sitter bara några rum bort".
Det är bra det du säger Mandra, efter slutseminariet vet jag nog om det håller eller inte, men fram till dess ska jag försöka hålla min plan. Svårt bara eftersom allt med disputation ska ordnas 6 månader före och inte kan vänta till efter slutsem, men jag får väl helt enkelt tänka som om och planera allt sånt och sedan skjuta fram allt om det inte håller. Min opponent till slutsem sa dessutom att han skulle säga till innan om det var något som inte höll och inte dundra i med det på seminariet. Så lite aning om vart det lutar kan jag nog ha innan.Tack käre B för det. Arga brev som man inte skickar är bra, de kollegor som känner min hadledare säger att jag inte ska skriva annat i "tacket" (som ärså viktigt i avhandlingar) än ungefär "tack för att du trott på min egen förmåga att ro detta i land". det är tydligen det man kan skriva om man inte fått någon hjälp 
Akademisk omformulering.
Nu känns det något bättre, men det är nära till tårarna, dessutom bidde det inget syskon denna månad, så jag är lite extra ledsen och så är det äl samma dag som slutsem, så det förstår man ju redan nu att det inte kommer att bli något försök den månaden heller. Suck. Men jag ska inte tycka synd om mig själv nu, utan ta tag i skrivandet!
Tack för att ni orkar lyssna!
Milla, hoppas du har det skönt i TV-soffan. Och tack för tankarna, jag tror dock inte att bihandledaren är någon som går förbi huvudhandledaren, är nog lika bra att jag försöker göra det själv.
Mandra, ja ibland får man backa, jag tycker också att trygghet kommer först i sådana lägen. Svårt ibland att veta, Edvin "kör" lite med mig ibland vid läggning och ibland går jag på det... Men det är helt ok.
och 
den där lilla biten är tyvärr inte så liten just nu, det är verkligen berg-och dalbana. Intressant nog kände jag mig på topp igår, men nuddar botten idag.
Pyttis, då förstår jag verkligen din oro. Litar du på att hon kontaktar jouren om hon behöver? Om inte kanske det är värt att du kollar av läget med henne ihelgen, ett sms kanske är det som får henne att orka över helgen?
Kaz, jo forskarvärlden är helskum och ibland undrar jag om det är värst inom psykologin. Det har du rätt i, det händer extremt sällan att man släppt upp någon som sedan inte blir godkänd, man blir nästan alltid stoppad innan om det är undermåligt. Och det är det jag oroar mig för nu. Inte kul att bli tillsagd att det inte håller, och att man behöver mer tid. Som det är nu håller det ju inte heller, jag behöver de här 3-4 veckorna innan inlämning av manus till slutsem (ska vara i 90%ig version på slutsem). Jag lyckades inte rycka upp mig tillräckligt idag, fick inget mer gjort ikväll. Typiskt när R ställer upp och tar allt med E. Men jag får tänka som du skrev att jag kanske behövde få ut tårarna och besvikelsen över inte bara dagens kritik utan eg. hela denna tid. Och så behöver jag sova, tror jag ska cykla hem och försöka sova.
Pyttis, hur har det gått med den unga tjejen? Jag tycker att du är fantastisk som pratade med henne även under helgen och engagerar dig så, det är inte alla som orkar och vågar gå "utanför ramarna".
Juni, bra med intyg, men kan tänka mig att det känns lite blandat med den förklaringen, man vill ju veta hur man ska göra för att undvika det som ger obehaget. Vi får hoppas att det hjälper när hon slipper den maten i alla fall.
Mandra, ja jag har hört att tre veckor behövs för att få ur mjölkproteinet helt ur kroppen, så det tror jag ska räcka. Bra att juni påminde om soja, jag drack ju tyvärr mängder med sojamjölk och kanske var det därför E blev allergisk mot det med Och ja hos oss krävs det också läkarintyg, men de var tillmötesgående på dagis för vi fick inget intyg på några månader, men de fixade med det ändå (till skillnad från albins dagis, där fick han inte äta alls förrän intyget var på plats ett par veckor senare).
M73, usch vad ni har haft mycket sjukdomar på senaste tiden. Nu får det räcka bestämmer jag!
Måste få berätta att Edvin har en bästa kompis på dagis I, hon är lite yngre än E. De leker jättebra ihop, och igår berättade personalen att I ofta är gnällig och ledsen när de ute medan E älskar att vara ute och nu har E börjat försöka muntra upp I med olika saker när hon är ledsen, han hämtar leksaker som hon brukar gilla och försöker le och få med henne på lekar och om inget funkar så härmar han hennes gnäll och försöker göra ett bus av det så att hon ska bli glad. Jag blev så glad att höra om det för det kändes så empatiskt. *stolt*
Och fortsättningen på min handledningshistoria om nu någon är intresserad. Jag kunde inte släppa det hela och skrev till sist ett mejl där jag tackade för några synpunkter och sedan skrev att jag inte förstod hans övergripande kommentarer och att jag blev ledsen och orolig av det han sagt. Han svarade dagen därpå att han inte alls var bekymrad över mitt manus kvalitet eller om jag skulle hinna färdigt (han skrev bla att han hade en annan doktorand som skulle disputera i april och som inte hunnit lika långt som jag) utan det han var bekymrad över var om vi skulle kunna hitta en bra opponent som kunde ta sig an detta med så kort varsel. (Och det vet ju alla att det inte är doktoranden själv som ska fixa så det kan ju inte ha varit riktat mot mig). så nu känns det SÅ mycket bättre. Men det har kostat en hel veckas energi. Men nu är jag på banan igen.
Uj vilken pärs ni gått/går igenom Assar! Jag förstår också verkligen din oro och de tankar ni hade kring ett tredje barn. Jag har tidigare läst en del om de där mjuka indikatorerna och det är ju väldigt svårt med dem precis som de sagt och som ni tänkt att det finns ju inget orsaks-samband utan bara någon slags oförklarad relation. Det som den senaste läkaren sa lät också mycket vettigt, det är väldigt viktigt att de själva förstår varifrån sådana risksiffror är hämtade, ofta kan det vara gamla studier som ligger till grund för dem och ofta studier som inte är bra genomförda. Därför är det så skönt att höra att det finns läkare som kan studierna bakom och förstår "hur siffororna kommit till".
Det gäller också för risk för mf vid fvp, det visade sig för några år sedan att vissa landsting inte alls hade samma risksiffror för mf vid fvp, det gällde bla. vårt landsting. Där efter att de infört en ny rutin bara hade några få enstaka fall på flera år (som det inte säkert var fvp som låg bakom) och de gör många fvp! Har dock inte kollat upp det nu, så det kan ju ha ändrat sig. Kram till dig som också har ont i ryggen och är stressad på jobbet mitt upp i denna process. Hoppas nu att det kan lugna sig så att du får landa lite!
Ela, usch så tråkigt att känna att det suttit/sitter en liten tagg med oro kvar sedan! Kram! Lite så var det med Edvin med, att man inte kunde slappna av förrän efter ett tag efter att han kommit till världen, och i vårt fall var det "bara" att en läkare hade tittat fel i tabellen på hur stort fostret skulle vara plus sagt att hon tyckte att det rörde sig dåligt. I och för sig kan det ha varit kombinationen med att Albin var så sen i sin utveckling och att vi var väldigt oroliga för om han skulle ha någon sorts avvikelse, där autismspektrum var en fundering vi hade och fortfarande pratar om. På något sätt känner jag ändå att just den erfarenheten gör att jag är både mer men samtidigt mindre orolig för att försöka få ett tredje barn. Jag vet ju hur oändligt stark min kärlek till Albin var, den var annorlunda på något sätt än den jag känner för Edvin. Inte att det är olika starka känslor för jag älskar ju dem båda lika mycket, men det var lite olika karaktär på något sätt. Kan nog inte förklara bättre.
Mandra, usch, min handledare har forskat lite på narkolepsi hos ungdomar, det är som tur är väldigt sällsynt, men fy vad det verkar jobbigt. När det gäller tröga magar känner jag igen det, jag hade stora besvär med det fram till för ca 10 år sedan då jag började att äta havregrynsgröt med linfrön i varje morgon, sedan dess fungerar min mage nästan normalt! Ett enkelt tips om kan vara värt att pröva, det är billigt och enkelt och medför inga risker att prova Det viktiga är att det ska vara hela linfrön 1-2 msk som kokas tillsammans med havregrynen minst 3 min (för att de ska utsöndra ett ämne) (kan ju gärna ta fiberberikade gryn). Dessutom tog jag bort laktos som det visade sig att jag är överkänslig mot, så jag har havredryck till min gröt. Vill du ha ännu mer fibrer kan du ta äppelbitar på. Jag gillade inte gröt förr, men jag kokar alltid min ganska fast och nu när jag vet att om jag äter den varje dag så funkar min mage så hoppar jag aldrig över den. Jag är tom så tråkig att om vi bor på hotell eller borta har jag alltid med mig min grynblanding och äter först. Brukar ge E lite grann också i sin gört, men tar mindre eftersom små barn inte kan bryta ner ett ämne i dem (som jag inte minns vad det heter) lika bra som vuxna.
Oyra, vad bra att det funkar med Inolaxol,för dig! Själv får jag ont i magen av det tyvärr, som magknip.
M73, skönt att höra att det går bättre, det är ju i och för sig inte roligt alls att de skriker när man lämnar. E har börjat säga på morgnarna att han vill vara hemma med mamma och leka med bilarna, (Ila mamma emma eka bum) det känns också rätt jobbigt. Men han är glad när han är där, så jag försöker tänka att det är svårt att byta aktivitet...
Kaz, vilken förvåning att se honom så annorlunda i det sammanhanget, jag tror också att din reaktion var bra, ibland behöver man gå utanför det vanliga.
MalinKat, åh så skönt att de sover lite längre! Håller med Juni och träffar hellre dig i sadlådan än de som inte bryr sigeller som blir "kränkta" om någon skulle säga till deras barn
Juni, vilken omtänksam tjej hon är, som tänker att hon inte ska ställa till det.
Ela, ja precis så känns det!
Ego, här är det berg-och dalbana, kände mig så nöjd de senaste dagarna eftersom mycket börjat falla på plats. Och nu hade min handledare fått tag i vår första kandidat till att vara opponent på själva disputationen och det var ju kul och bra, MEN han kan inte i juni och vill ha det i augusti. Och jag vill verkligen inte vänta ända till dess, jag orkar bara inte ha det hängande över mig så länge till. Dessutom blir det i slutet av augusti. Jag är verkligen stressad och på gränsen av vad jag orkar med just nu och att fortsätta ha det så ännu längre känns otänkbart. Så nu har jag gråtit 3 h pga detta idag, usch vad jag känner mig labil. Även om jag lämnar in redan i juni så måste jag ju kunna sitta där och försvara allt och när man varit ledig tar det ju ett tag att komma in i det igen, jag tror inte att jag kommer att känna mig ledig för 5 öre. Någon annan lär han inte få tag i nu när han är så sent ute. Det känns extra jobbigt med tanke på hur länge jag har bett honom att ringa... När jag oh handledaren skulle prata om det idag så började jag gråta igen, och han sa då i alla fall att han skulle kolla igen om han inte kunde någon gång i juni, och så skulle vi bestämma i morgon hur vi ska göra. Jag funderar allvarligt på om jag inte ska be honom kolla med vårt andrahandsalternativ ändå, fast jag hört att hon är bufflig och inte så bra...Det känns som att jag gör vad som helst för att bli klar med detta elände. Blä för att överreagera så här hela tiden.
Tack för er förståelse Blir tokig på denna stressnivå och att allt är så rörigt, drömmer om en strukturerar handledare som man kan prata med... Juni, nej tack och lov har jag tid kvar till ca december, så jag har tänkt ta mina sista kurspoäng då och så kanske skriva ihop någon artikel på det material som jag har över och kanske i bästa fall någon anslagsansökan. Dessutom har jag en del undervisning, så jag blir inte utan inkomst eller sysselsättning.
juni, ja jag ska försöka fokusera på det positiva! Det har du rätt i! Jag ska bara "sura" lite till först och bestämma mig för vilken approach jag ska ha i morgon, försöka få tag i någon annan eller stå ut med att vänta till augusti, sedan ska jag skärpa mig