Vi som har prematura sammandragningar

Japp, en ny dag! Lite molvärk och sd men jag känner mig positiv. Idag kl 12.59 har jag passerat min sons "födelsedag" och går in i bonustid! Tjohoo. Det ska bli tårtkalas med grannarna här idag för att fira det!

Nu ska jag till läkaren.

Hoppas alla får en bättre dag idag!

Njuta! Det är verkligen dags för det! Jag ska göra mitt yttersta nu känner jag. Det gick bra idag. Tappen är fortfarande bakåtriktad, hon ville inte känna mer men kunde konstatera att ingenting är på g ännu. Och då känner jag mig lugn. Tårtan är inhandlad. Jag går nu på bonustid, jippie!

Jaha då ligger jag på sjukhuset, just nu på antenatalen på sös. Tre timmar efter jag passerat min sons motsvarande födelsetid i onsdags så fick jag en störtblödning, fick åka ambulans in till förlossningen. Blödningen avtog i alla fall och jag övervakades. Fick värkar på kvällen och Tractocile-dropp och kortisonsprutor för lungmognad gavs. Droppet har faktiskt verkat och nu sedan ett dygn är jag uppe på antenatalen eller vad det kan tänkas heta. Det är märkligt tycker inte bara jag utan alla här att förlossningen startade nästan exakt samtidigt denna gång som förra. Jag är öppen en cm men har lite tapp kvar så exakt när det drar igång vet man ju inte. De kopplade nyss bort mitt dropp för det har gått så länge man fick, ca två dygn. Och nu är det bara vänta och se.

Jag är mest orolig över två saker nu, hjärtljuden är något lägre nu än vad de varit tidigare och det känns inget bra även om de inte verkar så oroade här. Jag tycker nästan att det skulle kännas tryggare att ha henne på utsidan. Tänk om hon har en infektion, blä.

Det andra är att den neoavd som jag vill till är full och jag vill inte vara på den andra. Jag bara gråter så fort vi pratar med neopersonalen om detta, tårarna bara sprutar och jag kan inte kontrollera det. Jag får förstås lite extra prioritet till den bättre avdelningen men ingen kan ju förstås lova något. Vi vet ju heller inte när hon verkligen kommer att födas.

Så här ligger jag. Helt sängliggande för det trycker på något enormt när jag sitter upp. Får dock gå på toaletten men det är allt. Stackars min kropp, den har ont. Men varje dag är värdefull och hon är idag 33+0 och kortisonbehandlingen är klar så det är nog så bra det kan bli i det här läget.

Jag hoppas att ni andra får behålla era små därinne ett tag till och att ni slipper sjukhuset för att ligga hemma i soffan är ju klart klart bättre.

Kram från mig!

Tack fröken sol och PuH84!

Klart att alla har rätt att klaga, det handlar ju om hur trygg man känner sig i en viss situation bl a. Och det går aldrig att jämföra. Jag hoppas att du får din bebis snart PuH84!

snart kommer nog lillan. det har dragit igång igen. har fått bricanyl men det känns som förlossningen är timmar borta nu. 33+1 idag så hon har mkt goda odds att må bra. håll tummarna för oss! känner mig lite nervös trots allt...

Tack så mycket för alla tummar, det värmer så mycket!!! Tro det eller ej men en bricanylinjektion lyckades stoppa värkarna. Så bebisen är kvar i magen och tappen verkar inte ha påverkats så mycket så jag hoppas nu på ytterligare ett dygn...minst!  

Happyme! Jag undrade just hur du mådde eftersom du inte skrivit på ett tag och funderade faktiskt på om du kanske fanns här i närheten... vilket du ju gjorde! Men fyyy vilken fruktansvärd upplevelse du har haft, stackars dig. Jag hoppas att du snart blir lite bättre. Men det var ju ändå skönt att de inte hittade något allvarligt trots allt.

Det där med magen och vara stilla tror jag absolut kan vara ett problem. Idag har jag haft en ganska lugn dag, inga riktiga värkar. En hel del sd bara men inte överdrivet mycket heller. Dock har min vanliga mage helt lagt av. Säkert eftersom jag varit sängliggande nu i fyra dygn. Så just nu är magen mitt största problem också. Dessutom har mitt blodtryck varit nere så lågt att jag nästan svimmade idag. Jag har lågt från början och dessutom får jag nån medicin som ska minska sd som dessutom är blodtryckssänkande. Så när jag tappade känseln i ansiktet och kände att jag snart inte längre var vid medvetande hade jag 90/50 så det var kanske inte så konstigt att jag mådde dåligt.

Hur som helst så är ju lilltjejen kvar i magen och det börjar kännas mer och mer hoppfullt detta. Läkarna beslutade att häva mitt strikta sängläge och jag får prova att gå upp lite och se hur det känns. Dock vill jag ta det väldigt försiktigt för även om läkarna inte tycker att 33+2 är så tidigt så är det för tidigt för mig! Jag vill ju komma över 34 veckor såklart... MINST!

Det finns nämligen två olika neo-avdelningar här på sös och den ena är en modern avdelning där man bor med sitt barn som är fjärrövervakat och kör kängguruvård. Där var vi sist med vår son, en helt fantastisk plats. Men pga plats och resursbrist så är den största neo-avdelningen här en mer traditionell där man sitter på sal med sitt barn ihop med andra familjer. Och för mig som vet hur bra det är på den moderna avdelningen så har jag svårt att acceptera något annat som är så mycket sämre. Men, jag har kört min lobbyverksamhet och bägge överläkarna kommer att göra det de kan för att hjälpa mig när det väl är dags. Så jag får bara hoppas att jag varit tillräckligt tydlig.

Kavi81, jag tror att du själv har den bästa känslan för hur mycket du ska ligga ner varje dag. Kroppen säger ju ifrån på olika sätt och det handlar väl om att hitta en balans mellan sina sd och den otjänst man gör övriga kroppen med sängläge. Eller hur tänker ni? Samtidigt har du ju erfarenheten av att vara inlagd. Låg du inne i 12 veckor??? Det är verkligen en hjälteinsats, jag vet knappt om jag skulle klara det...

Hur mår ni andra? Hoppas att ni alla har en riktigt bra dag idag!

Fröken sol! Du måste ju snart närma dig att bli fullgången? Hur känns det efter all den här tiden?