Vi som fått bebis/hade bf i September 2008 del 7

Har jag hittat rätt  nu månntro?

oooh...Grattis Alice!

Jag tappade bort tråden, och sen så har det varit så fullt upp med barnen och studier (ett intenrivt år med 100% studier för att få hägskolekompetensen och slavrades bort i brist på kommunikation och taskigt informationsflöde...).

Ser att fler fått tillökning så ni förstår nog vad jag menar med att tiden inte har räckt till till allt. Kul att se att ni fortfarande håller igång
Grattis ni som har och ska få fått fler barn! Hoppas både graviditeter och förlossniningar varit bra!

Yrsa har inte börjat dagis än, däremot ska Axel börja till hösten. Har jag tur kommer jag in på en textil designkurs på folkhögskolan (samma jag läste upp högskolekompetensen på). Sen kan jag kanske komma igång med företagsiden jag filat på det senaste året.

Men nog om mig och över till Annat.
Yrsa är väldigt tidig med talet och pratar jättemycket (till skillnad motför Axel som inte börjat prata mer ordentligt föränn nu). Det är inte att han inte kunnat, han har bara varit väldigt selektiv med vilka han pratat med och hållt sig väldigt fåordig. Däremot anar vi någon slags diagnos som följd av 2-månader tidig födsel...men det är inget vi känt behov av att kolla upp så vi ska avvakta och se om dagispersonalen säger något.

Yrsa har börjat få till någon slags entonig högpitchad ton som är rätt otrevlig och senaste dagarna har hon varit skitgnällig och extremt krävande. Att vi (från och med igår) ska vara husvakt åt svärföräldrana i en ovch en halv vecka har ju inte gjort det bättre...förhoppningsvis lkägger sig chocken från omställningarna och den nya miljön inom en dag eller två...

I övrigt så har vi väl egentligen inte börjat potträna, men sedan den där gpngen för någon vecka sedan hon lyckades lkissa på toaletten så har hon varit väldigt duktig. Hon klarar av att hålla sig om det behövs och viljan finns så det är främst vanan som ska in...samt att hon ska lära sig känna lite mer i förväg att hon behöver gå på toaletten. Men antalet olyckor är lågt och vi ligger på plus när det kommer till tolettbesök i jämförelse med olyckor på golvet.
Vi har dock inte vågat gå ifrån blöjan om vi ska bort utan håller det än så länge bara på hemmaplan. Hon blir lite förvirrad av att ha trosor på sig, men det är ju en vanesak som nog är snabbt ur vägen bara vi håller hårt på det.

(ett intenSivt år med 100% studier för att få hÖgskolekompetensen och slavrades bort i brist på kommunikation och taskigt informationsflöde...).

...SOM slarvades bort menade jag.

Vad heter FB gruppen?

Korv

Mja, just detta med dignosen är ju svårt. Vi "anar" men kan ju egentligen inte uttala oss. Allt vi läst pekar dock på lindrig autism (nästan allt vi läst om vilka tecken man skulle hålla utkik på innan 3 års ålder har stämt tilkl punkt och pricka (utom utbrott och ögonkontaktssvårigheter). Men vi kännse liksom inte att vi behöver ha diagnos på papper (om det nu är så att han har en) bara för att kunna bemöta honom efter hand behov. Det blir ju dock annat om det handlar om utbildning där han då eventuellt skulle behöva extra stöd eller resurser. Men vi får se vad de säger på dagis.

De kanske inte säger något alls och då är vi ju bara glada över att de mest autismliknande dragen har vuxit bort.

Är lite avis ang barnrummet. Hade velat ha tiden, orken och pengarna en helrenovering kostar. Inspirationen och viljan finns ju men det räcker inte särskilt långt utan resurserna och tiden till det.

Nej då får det allt räcka med sjukdomarna!

Tja *s*

Ska försöka göra listan kort

Det är först senaste året han börjat prata mer ordentligt (han fyller 4 i oktober)
Han vill inte ha så mycket närhet/fysisk kontakt. När han var spädbarn så kommer jag ihåg att han liksom inte kom till ro. Vi bar, badade, vaggade, låg brevid, lät honom vara vaken, gick ut med vagnen m.m.
Men efter 3 dagar fick jag nog. Jag la ner honom i sängen och gick bara därifrån, några få sekunder senare  sov han. Så han har aldrig varit "normal" när det kommer till det där närhetsbehovet man brukar kunna räkna som normalt.

Han blev arg när man störde honom i hans lek och har liksom alltid föredragit att vara själv. Låtsaslekar och sånt har han börjat med först nu, men det är sällan han leker på det viset och oftast är det enbart när Yrsa leker på det viset.

Han får inte utbrott i den bemärkelsen, inte mer än vad den vanliga trotsåldern bjuser på. Men han kan snöa in på vissa saker och vägra leka på annat sätt. Senaste månaden har han snöat in på nycklar. Allt är nycklar, men det är viktigt att det har en viss storlek och en viss bredd.

Har han torkat händerna så tål han inte att att pappret han torkat sig på ligger kvar på bordet och när det kommer till händerna tål han inte heller att bli kladdig.

Han har aldrig varit intresserad av böcker men han har lyckats snappa upp några färger och kan några siffror. Frågan är ju om han bara är väldigt sen eller om det ligger en diagnos bakom.

Det finns listor på autismforum där det punktas upp vilka saker man bör hålla koll på på barnen under de första 3 åren och där handlar det mycket om kommunikation, hur barnen leker både ensamt och allmänt samspel.

Det är svårt att förklara, men det handlar främst om småsaker som inte riktigt går att peka på om man inte varit mer uppi honom. Det märks inget om man bara träffar honom sporadiskt.

Vad är det för saker de reagerat på och hur gammal är systersonen?

Fortsättning: Vi har ju fått ha i åtanke att Axel föddes 2 månader tidigt, men en del saker känns lite för sena för att det ska kännas "normalt" och det är det i kombination med hans något "speciella" personlighet vi har börjat ana lindrig autism/aspbergers av något slag. Vi känner inte själva att vi behöver ha diagnosen. Men det är ju bra för barnen att ha det på<papper om det är så att de behöver mer resurser eller bara lite mer överseende med vissa saker när de börjar skolan sen.

Cassis
Ja det låter ju som att det kan vara värt att kolla upp iaf. Axel pratade nästan ingenting han heller ingenting i den åldern, han kunde ju men han använde väldigt få ord och var väldigt selektiv med vilka han sade dem till. Han hann fylla 2 innan hans farföräldrar fick höra honom skratta första gången o.s.v.

Men det är så svårt när de är i den åldern. Många gånger han vi ju liksom förklarat hans specifika och lite sena utveckling med att han faktiskt är född för tidigt född och att han på det är ett "sent" barn (och dessutom är en individ som alla andra). Vissa saker är ju inte heller helt ovanligt att barn gör (som att skrika, kasta saker, snöa in på vissa lekar/leksaker, ha ett väldigt speciellt intresse o.s.v.) Så det är svårt som förälder att veta om barnet går igenom en normal fas eller om det faktiskt är något mer som ligger bakom.

Vi har ju som sagt inte känt behov av en diagnog för vår egen del (det är väl därför vi inte tagit upp så mycket med BVC som bara vet att han är som han är med pratet och inget annat), men det blir ju annat om man, som din syster, känner att man behöver mer stöd i det.
Axel har alltid varit väldigt lugn och tillbakadragen (även om han givetvis har sina perioder och att trotsen nu gör sig påmind) så vi har ju inte haft något krävande barn heller. Men vi får som sagt se om de säger något på dagis när det kommer till kans kunskapsmässiga utveckling.

Hoppas din syster får den hjälp hon behöver!