Vi på CvL fortsättningen

Proppens: Jag tror inte de skulle godkänna en 100 % sjukskrivning (Försäkringskassan). Jag har ett stillasittande jobb så det är inte fysiskt ansträngande. Dock är jag så less på att höra om alla krämpor man kan få i graviditeten men det är HELT NATURLIGT! Just nu känns allt annat än naturligt.
Är sjukskriven 25 % till den 10 oktober. Ska på TUL den 11 och jag hoppas att det visar ok ändå. Vi har legat på nedersta strecket på kurvan och idag när jag mätte tror jag att jag kanske till och med hamnade under kurvan.
TUL visar mer exakt än magmått iaf men som sagt jag hoppas hon inte behöver plockas ut i början på v 33.
Bara hennes tillväxt går bra så är jag nöjd men om mina krämpor försvann skulle jag bli så nöjd.

Myran: Egentligen vill jag inte klaga och framför allt inte här där ni kämpar finns. Jag vet vad jag tyckte om folk som beklagade sig över graviditetskrämpor när dom visste hur jag kämpade år efter år.
Just nu har jag tagit två alvedon för att dämpa mina smärtor från ryggen, får se hur det går på föräldrarutbildningen om två timmar. Har smärtorna kommit tillbaka då så kommer jag inte kunna sitta still.
Varför, varför kan det inte bara få vara bra? Det tog mig 6,5 år att komma hit och då tycker jag det är skit att andra halvan av graviditeten ska vara såhär. Sen fattar jag oxå att det är inget att göra något åt utan gilla läget men att gå runt med ont på olika ställen olika dagar gör mig tokig. Vill må bra!

Ni är gulliga som visar omtanke. Kan säga följande nu:
Vet ni vad jag ägnat eftermiddagen åt? Jo, ett nytt sjukbesök...kan nästan skratta åt det.
I somras fick jag kramper i höger axel som strålade ut i armen, det var som att någon satt och klämde åt axeln så att alla nerver kom i kläm. Läkaren jag träffade då sa akut tennisarmbåge, sjukgymnasten sa att det kom från nacken.
Nu fick jag tillbaka det idag och har nu fått träffa en ortoped efter att ha suttit två timmar på närakuten. Han sa att han trodde det är en inflammerad slemsäck i axeln, hade jag inte varit gravid hade jag fått cortisonspruta men nu blir det inte det.
Blir tensapparat på axel och arm istället. När kramperna väl kommer gör det så fruktansvärt ont men TENSen lindrar.
Nu har jag nog fått rätt diagnos iaf vilket känns bra. Har haft symptomen tidigare men då lindrigare. Missade tyvärr föräldrarutbildningen idag pga detta men vad gör man. Kan ju inte sitta där och gråta för så ont gör det när det krampar.
Nu är jag hemma i soffan igen och kör TENS-apparaten för fulla muggar. Ryggen får konkurrens av axeln.

Marvin: Jo, jag har 16 mils resväg varje dag så det är långa dagar. Orkade inte åka till jobbet idag utan är hemma nu med. Är helt slut efter att aldrig få sova ordentligt samt att få ha dessa olika krämpor hela tiden. Kollade blodtrycket igår och det var bra. Får se om jag går ner på 50 % sjukskrivning. Just nu känns det som att mitt liv styrs helt av krämpor. Tänker varje morgon att jaha, vad ska denna dag bjuda på i krämpväg? För stunden har jag inte ont någonstans mer än lite i rygg och arm men jag är totalt färdig. Det är vetekudde och tensapparat varje kväll för att jag ska kunna sova, ibland oxå på nätterna. Blir så irriterad på alla gravtidningar och annat som skriver om att man ska passa på att göra allt man vill innan bebisen kommer för sen är man "låst". Jag känner bara eller hur? Allt jag orkar är att vila när jag inte jobbar så hur tusan ska jag kunna gå på bio tex? Förresten finns det ett dummare tips till höggravida? Sitta i en trång stol och dessutom behöva springa på toa femtioelva gånger om man har otur.  Nä, jag ser fram emot att få Elsa hos mig. Då kommer jag iaf att slippa alla gravkrämpor och kan förhoppningsvis njuta av henne. Det viktigaste är dock att hon får må bra.

PP: Jag håller tummarna!!! Kan säga att jag fortfarande gör TPA. Trodde jag skulle sluta med det men icke.

Piken Grattis till lyckad upptining!! Nu håller jag tummarna hårt för dig!

Poussin: Förstår hur du känner och jag kramar dig extra idag via nätet. Jag kände som du uppgivenhet men någonstans tror jag det var sorgen jag tryckte tillbaka. Orkade inte vara lika ledsen varje gång. Jag hoppas ni får bra stöd från kliniken. Kram.

Jag tror som du Ullis att det är en försvarsmekanism. Jag har känt att många av de känslor jag trängt undan under åren kommer upp nu vare sig jag vill eller inte under graviditeten. Just nu har jag börjat hamna i en deppig fas men det är nog pga att jag är rätt slut efter alla krämpor. Tänker dock försöka vända det nu för jag vill inte överföra det till barnet i magen. FL har varit min stora ventil under alla år. Känns väldigt skönt att ha det att kunna vända sig till och hitta sympati och förståelse från andra i samma sits. Har lagt ner mycket tid på inredning för att må bra sista åren, det är kreativt och ger mig harmoni.
Har oxå haft en stor lyckoventil i min bonusdotter som är så ljuvlig! Hon kan få mig på bra humör och att vara med henne och hennes kompisar är så glädjande för mig. Har faktiskt varit en befrielse.
Att träffa bebisar och gravida tyckte jag var jobbigt men bonustjejen och hennes kompisar (de är 7) är något annat.
Hoppas ni alla hittar något ni kan blicka framåt mot.
STOR KRAM och jag hejjar fortfarande på er.

Curly: Usch, såna där middagar med folk som undviker gravidgrejer var det värsta jag visste. Jag hoppade till och med över vissa middagar för jag orkade inte med såna överraskningar. Hade hökögon på alla potentiella gravida och hua vad jobbigt det var. Har nog inte riktigt släppt det än heller. Angående att klaga ut om gravidkrämpor så känns det inte bra. Jag tyckte inte alls om folk som gjorde det till mig när jag inte ens blev gravid trots år av försök. Idag har varit en bättre dag än igår för då satt jag helt apatisk och grät i soffan. Var så ledsen att jag blev rädd. Sen blev jag ledsen för att jag överförde oron till barnet och ja, det var snurrigt igår.
Tror att tröttheten av alla år av försök kommer i fatt mig samtidigt som att vara gravid inte är en dans på rosor nu, tyvärr. Just nu har jag ont i ryggen och har kört smärtlindring men kommer nog att få fortsätta med det om jag ska kunna sova, blir tokig på detta. Kan man inte få åka gräddfil om man nu kämpat så många år?

Hoppas du får en bra diagnos på fredag dvs en diagnos så att ni vet hur ni ska kämpa vidare. Ge inte upp det säger jag bara. Kan inte fatta att jag höll på i 6, 5 år, det är otroligt länge men vad hade jag för val? Ge upp var iaf inget alternativ så länge inte läkarna sa något annat.

Poussin: Klart vi stöttar dig. Jag vet mycket väl hur det är att vara i din sits. Jag vet själv när jag ringde kliniken att det brast för mig några gånger på jobbet så stod jag på toan och tårarna rann. Minns i februari i år när jag gjorde FET som misslyckades. Gick till jobbet och blev utskälld på ett möte av en knäpp kille. Började gråta på mötet till och med och sen stod jag inne på toan och visste inte hur jag skulle samla mig. Tårarna ville inte sluta forsa, fy tusan var ledsen jag var. Folk väntade på mig så jag kunde inte vara därinne hur länge som helst men jag var så ledsen.
Nu ska jag iaf kolla programmet om de som gör ivf, alltid intressant och lätt att förstå hur de känner.