Fast detta blir ju som att va någon mamma och uppfostra den andre! Jag har detta problemet med min sambo och det tar så mkt energi och man mår dåligt av att befinna sig i ett irriterat tillstånd så ofta! Min sambo blir inte sur av att bli tillsagd, men han förändrar inte sig!! Vilket är om möjligt än mer provocerande! Att tjata på någon dag ut och dag in som lovar att ändra saker och håller med en (!) Sen inte gör någonting eller möjligtvis skärper sig en dag eller två...
Vi planerar barn (försöker just nu) och det skrämmer mig när det kommer till detta. Hur ska han kunna uppfostra barnet att inte slänga kläder på golvet och ta undan efter sig när han själv inte ens klarar av det! Det innebär ju att det kommer falla på mig att lära barnet detta (!) Och dessutom honom vilket inte ens verkar gå någonsin. Jag är så frustrerad och kan ibland känna hat mot hans föräldrar (som jag annars tycker mycket om) i att de inte lärt sin son såna simpla saker. När jag flyttade in var det fruktansvärt stökigt och smutsigt i en annars fin lägenhet, så det va ett projekt rum för rum. Ibland ser jag förbättringar men det blir aldrig helt bra. Fortfarande vaknar man till disk vid bordet och kläder på golvet osv, hela min morgon blir förstörd och man är konstant små irriterad. Det känns sjukt att ett förhållande kanske tar slut över så triviala saker men blir det inte bättre så dör min kärlek. Jag ser mig inte alls som denna gnälliga, tjatiga mamman och det är inte en person jag öht vill vara, det gör mig oerhört irriterad att säga saker flera gånger! Eller ens behöva säga till alls. Han behöver aldrig säga till mig sånt här, så varför ska jag? Det verkar ju också hopplöst då många män är så, men jag har träffat några ordningsamma förut så de finns ju. Samtidigt har jag inte tid att börja om med någon ny så jag får bara hoppas på det bästa men han ser inte ens detta som ett problem. Jag tror inte ens han förstår min irritation och hur det påverkar mig trots jag försök förklara. Ibland känns det inte ens värt att ha en partner eller att vi får va särbo vilket känns helt sjukt när man ska bilda familj. Åh så frustrerad.. ville väl bara förklara hur det är för den andra, att gå runt och säga positiva saker och berömma som till ett barn för att någon ska plocka undan efter sig, det där är inte något man ska behöva som partner. Det är en föräldraroll.
de Robespierre skrev 2010-05-25 11:11:37 följande:
Lagom är väl bäst. Och det kan man ha överseende med. Men en som aldrig verkar bry sig eller en som alltid är pedantisk kan tillsist driva en till vansinne.
Men om vi skall prata om det TS har tagit upp så bottnar det oftai en kombination av ointresse, lathet, bortskämdhet men även ett visst utanförskap och kanske kontrollbehov från den andra partnern. Det sistnämnda kan låta konstigt i fallet som TS beskriver men då får man titta på hur det totalt går till i hemmet. Exemplen får TS kan vara ett symptom på när detta indirekt påverkar och resultatet blir att han inte hör var näsdropparna finns trots att TS har sagt det.
Ointresse, avsaknandet av engagemang, lathet och bortskämdhet kan ha sitt ursprung i all från mannens uppväxt till hur TS har gjort mot honom i början av förhållandet - eller en kombination av båda. Om man tittar på hur mannens mamma har behandlat honom (och kanske fortfarande gör) så kan det finnas ledtrådar där. Och i början av ett förhållande (när man flyttar ihop) så är det tyvärr alltför vanligt att kvinnan tar på sig hela rollen som ansvarig för hemmet. Man vill ju visa sig "snäll och omtänksam" mot sin partner och har man lärt sig från sin egen uppväxt hur man sköter ett hem så blir det lätt så att kvinnan känner att hon måste ta ansvaret. Och många män finner sig i detta och rätt som det är så är arbetsfördelningen skev. Mannen sköter de fysiska prylarna medans kvinnan de mjukare.
Om det får gå tillräckligt länge så kan det bli så man som kvinnan blir mer och mer irriterad på att man har fått hela ansvaret för hemmet och att mannen helt blir ställd ifall han måste hjälpa till. Hans ovana gör att saker tar mycket längre tid eller inte blir exakt som om man själv hade gjort det/vill ha det. Man blir då helt galen och tar över uppgiften från mannen för att det överhuvud taget skall bli någon jävla ordning. Och mannen känner detta och blir lite ambivalent. Både arg för att han har försökt göra det som kvinnan ville med det dög tydligen inte (i hans ögon var det ju bra) men samtidigt finns ibland en känsla att man slapp det (och kanske även slipper det framöver eftersom man tydligen inte gör ett tillräckligt bra jobb).
Vad det handlar om är att släppa kontrollbehovet. Kom ihåg att han kanske inte har gjort det så många gånger innan. Och många behöver få göra fel ett antal gånger innan det börjar bli rätt. Det handlar ju inte om liv och död utan om att lära sig att hjälpa till i hemmet. Och det tar tid för en som inte har varit delaktig i hemmet att börja ta mer ansvar. Först steget att få igång mannen och ge honom utymme att känna sig delaktig. Det kan senare leda till att han tar egna initiativ men alla är inte så, så gör inte så stor sak utav det. Och svälj irritationen i början om det inte blir perfekt. Missar han att torka rent vid toalettstolen när han skall städa toan så säg att "jag brukar även göra rent här" och inte "varför har du inte gjort rent här?"
Vi män är som barn ibland. Vi kan bli sura av att bli tillrättavisade fast det det finns fog för det. För TS handlar det om att handskas med detta. Nej, det handlar inte om att behandla oss män med silkesvantar utan att att främst uppnå resultat när det gäller arbetet i hemmet där fördelningen är ojämn. Det kommer alltid att finnas tillfällen att skälla på mannen när han har klantat sig.
Och när han har gjort något bra till 75% så säg det med positiva ord men med tillägget att han missade resterande 25% men med väl valda ordaval. Får man höra något positivt initialt så har många lättare att ta lite kritik efteråt. Men vet då att man i allafall har lyckats att göra vissa saker rätt. Och man kommer då med största säkerhet att försöka få till resterande 25% framöver eftersom alla gillar positiv kritik.
