ska en örfil i uppfostrande/markerande syfte bli tillåtet?!

Nej, det ska inte vara tillåtet. Men beroende på vad man menar behöver det inte vara 100 % fel heller och jag är emot att man per automatik skulle dömas till något straff om man örfilart någon. Människor har ju reflexer och instinkter och om "faran" passerar vissa gränser är det i vissa fall omöjligt att låta bi att bruka våld. Om någon biter dig tillräckligt hårt och länge kommer du tillslut försöka ta dig loss med våld oavsett hur mycket du ogillar det. Taskigt exempel kanske.

Att barn lär sig att någon kan slå dem rent reflexmässigt om de går alldeles för långt över gränsen är nog inte helt fel. Med alldeles för långt över gränsen menar jag inte bara provocera vanligt, utan att t.ex. vara mycket våldsam, verkligen orsaka smärta på andra osv. Kompisens rätt vilda son (dock utan funktionshinder, ska väl som alltid påpekas) slog ett leksakssvärd i pappas skrev. Pappa, filbunken själv annars, for ut med handen _av ren reflex_ och killen fick en smäll på kinden. Hemsk upplevelse för killen, att trygga och alltid snälla pappa kunde smälla så. Men efter långa samtal förstod han varför, att man inte alltid kan hejda skyddsreflexer hur snäll man än är och att man därför kan få en smäll själv (alldeles oavsiktiligt) om man är våldsam mot andra. Killen har aldrig mer slagit någon i skrevet. Och ja, pappan är ledsen över det inträffade men slogs om sagt av ren beskyddarreflex och har inte gjort det tidigare.

Sen vet jag inte... det finns ju tyvärr folk som verkligen slåss när någon misshagar dem. Inte bara för att de saknar uppfostran, en del har ju problem med impulskontroll (bl.a. som vid en del fall av adhd). Att barn lär sig att vissa slåss är kanske inte fel. Så att de kan utveckla en viss streetsmarthet - tänj inte gränserna hur långt som helst med folk du inte fullt ut litar på. Nu säger jag inte att barn lär sig det tack vare örfilar hemma, men att föra diskussioner med sina barn om att en del personer faktiskt har svårt med impulskontroll är nog inte fel. Och INGEN kan ju kontrollera sig fullt ut. Med andra ord - en olycklig örfil hemma kanske trots allt kan bli en värdefull erfarenhet för barnet om de vuxna följer upp det, pratar, pratar, pratar och är trygga, kloka och varma vuxna.

Men naturligtvis, i grunden tror jag aldrig att våld är bra. Menar mest att om det väl inträffar att ett barn får någon enstaka örfil pga av reflexer eller oerhörd provokation så behöver det inte vara så farligt. Rent av lärorikt, kanske inte så mycket i rent uppfostringssyfte ("slå mig aldrig mer med en sax!") som i kunskap om människors beteende och instinkter.

Att inte lämna in kvartalsrapporten i tid tycker jag inte är extremt provocerande eller något som framkallar refelxmässiga beskyddarinstinkter. Så jag köper inte din jämförelse. Dessutom VET de allra flesta vuxna att man kan smälla till av ren reflex, det behöver man inte lära sig. Är mycket mer troligt att en 6-åring inte än har den förståelsen för människokroppen och mänskliga reflexer och instinkter. Råkar jag av misstag klämma någons hand i en bildörr och personen av reflex slår till mig för att få mig att släppa dörren behöver jag inga djupa samtal efteråt för att förstå - det gör jag ändå.

Det tycker jag också. Vilket du borde förstå om du läser mitt inlägg en gång till.

Däremot tycker jag inte att en örfil behöver vara så otroligt allvarlig att man ska dömas till hårda straff. Kan vara, men behöver inte. Fel gör alla ibland, det är mänskligt och helt oundvikligt att i längden klara sig utan att göra misstag, göra någon ledsen, sårad eller rädd. Läste du om min kompis man? Klipper in citat från tidigare inlägg:

Kompisens rätt vilda son (dock utan funktionshinder, ska väl som alltid påpekas) slog ett leksakssvärd i pappas skrev. Pappa, filbunken själv annars, for ut med handen _av ren reflex_ och killen fick en smäll på kinden. Hemsk upplevelse för killen, att trygga och alltid snälla pappa kunde smälla så. Men efter långa samtal förstod han varför, att man inte alltid kan hejda skyddsreflexer hur snäll man än är och att man därför kan få en smäll själv (alldeles oavsiktiligt) om man är våldsam mot andra. Killen har aldrig mer slagit någon i skrevet. Och ja, pappan är ledsen över det inträffade men slogs om sagt av ren beskyddarreflex och har inte gjort det tidigare.

Pappan är den första att erkänna att han gjorde fel, men reflexen kom så hastigt att han inte kunde hejda sig. Och då han är en bra förälder lyckades han få något gott ur situationen trots allt. Han pratade länge och väl med sonen och sonen fick viktiga erfarenheter och insikter:
* Är man våldsam kan man själv få ont, av misstag.
* Även den snällaste kan reagera oväntat om han eller hon blir utsatt föroväntat våld
* Pappa älskar mig även om han gör misstag
* Att förlåta är viktigt

Sett till helheten kanske den tråkiga situationen trots allt ledde till något gott, det är min slutsats. Inte att det är rätt eller bra att örfila.