Nu är min välkomstsida helt klar och jag är så stolt. Vill ni följa med från början på mitt äventyr o all dramatic från början, så föreslår jag att ni läser från början. Det är en spännande resa, men också med många berg o dalar, som ni kan se på vin välkomstsida.
Vissa inlägg skriver jag på engelska. Hoppas de flesta förstår. Annars är ni hjärtligt välkomna att fråga mig. Följ mig gärna, så följer jag er. Och kommentera gärna. Alla blir besvarade.
Min man har cancer som ni ser på välkomstsidan och är just nu under cellgiftsbehandling. Och jag sitter här I Kanada, utan min familj.....och skulle så gärna vilja ha fler att bolla med och lite värme o stöd, I den situation vi nu befinner oss. Visst kan jag låta positive och uppåt många gånger......men det är nog en överlevare I mig som kämpar. Och det finns så mycket mer jag önskar jag kunde dela med mig I bloggen.....hur svåra relationer är här Forutom men min man förståss. Han är mitt allt. Men....oj va många historier jag har att dela med mig av hur svåra relationer är här.....och hur otroligt ensam jag känner mig, kämpande vid min mans sida.. Ibland har jag tänkt att göra låsta inlägg, som bara ni här skulle få läsa.....där jag kan vara brutalt ärligt om hur allt är.....och en vacker dag kanske jag gör så.. Lite deppig o nere idag. Och jag som ska till Sverige om 3 veckor o träffa mina barn o barnbarn o vänner. Ser så fram emot det. Men hur svårt kommer det inte att bli att resa tillbaka hit till Kanada, pga av allt drama, elakheter o skvaller som vissa I hans familj )de är 9 vuxna medelsålders syskon) skapar mot och om mig. Ja det är inte bara mig de gör så mot.....det är mot alla ingifta fruar. Jag kan ju berätta en av historierna, så förstår ni hur sjuka de kan vara:
Jag hade just talat med min dotter över Skype och vi hade just avslutat samtalet, när det knacker på dörren. Jag var rörd och hade en näsduk I handen, som jag så ofta har när jag pratat med mina kära hemma I Sverige. Så klart jag saknar de oerhört. Så inget konstigt med det.
Systern kom in och frågade hur det var med mig och jag svarade:
- Lite rörd bara, har just pratat med min dotter o saknar henne.
10 minuter efter systern lämnat vårt hem, så började telefonen ringa och ett annat av deras syskon sa:
- Syrran ringde mig I panic. Hon sa att hon stoppat dig från att ta självmord. Behöver vi köra dig till psyket?
Ja jag fick väl ungefär 4 samtal till av liknande karaktär.
Och detta var när jag varit här I Kanada unfear en månad. Och nu när jag varit här I 4 år, så kan ni ju gissa hur många sjuka saker som hänt under den tiden.
Men så här ärlig kan jag ju inte vara I bloggen, då skulle det bli fullständigt kaos här. Men Gud va jag många gånger önskar jag kunde det.
Så ja.....det är lite svårt här. Och det kommer bli mycket svårt att lämna Sverige och åka tillbaka hit, efter att ha varit omgiven av kärlek från alla I min svenska familj I tre veckor.
Men Jag Älskar Min Man. Och han har cancer och behöver mig. Så jag kommer ladda batterierna och åka tillbaka till Kanada och kämpa mot den här jävla cancern, vid hans sida........för vi SKA sitta I våra gungstolar en dag, och skratta åt gamla minnen en dag......när vi blir gamla o skröppliga.
Oj va mycket det blev. Men åh så skönt att kunna säga dessa saker högt någonstans. Jag kan ju inte prata med min familj o vänner hemma I Sverige om hur hans familj är mot mig o andra fruar. Då skulle de oroa ihjäl sig för mig. Och jag vill ju inte prata för mycket med min man om det, då han behöver all sin energy till att läka och han behöver mycket positivitet och lite stress runt sig.
Men Kanada är stort......så när han gått igenom den här behandlingen (4 månader till) så blir det en vilopaus innan de kommer kolla upp om den fungerade som den ska. Och då har vi talat om att flytta och börja om någon annanstans. Någon annan stans där det är lika mycket vildmark o natur och Rocky moutains som här.
Tack för att ni orkade lyssna, på det jag inte kan skriva I bloggen riktigt.
http://kenopeno.wordpress.com/
