Pappagrupp / Stockholm

[ Notis: detta är ingen direkt jämställd tråd utan riktar sig endast till pappor =) ]
[ Om detta har diskuterats förrut, länka gärna tråd för är rätt ny här på forumet =) ]

Jag gick på en pappagrupp för några veckor sedan och har sedan dess tänkt över hur bra det egentligen var. Under själva, föreläsningen, så fick man lyssna på lite råd, tips och tankegångar från en flerbarnsförälder. Detta är en rätt bra sammanfattning över vad det gick ut på. Jag vill starkt påpeka, att jag i denna tråd är INTE ute efter att klanka ner på denna träff, inte heller vill jag INTE fördömma, påpeka att det var dåligt, utan TVÄRTOM: Det var hur bra som helst. Men mer som ett, insteg till något som kan bli så mycket bättre. Så sammanfattningvis:

Vi var några blivande pappor, barnen planerade i Januari( någon hade redan i december ) och vi fick bolla lite tankegångar, möjlighet att ställa lite frågor. När jag gick därifrån kändes det toppen och jättebra, men redan någon dag senare tänkte jag över på de dryga 2 timmar som man fick och.. tankarna blev mer, hur bra var det egentligen? Vad fick man ut av det? Så ska sammanfatta vad vi fick höra och vad som det pratades om.

Han som föreläste, om man ska kalla det så, pratade om hur förlossning hade varit, vad som hände efteråt och det blev att man fick reflektera och bolla tankar om hur det kan bli för oss andra blivande pappor. Och det var just det, att bolla en tanke, att reflektera och vad vi skulle kunna tänka på. Och vad jag kände var att, när jag reflekterade över dessa två timmar, att jag saknade att inte få tillfälle att få prata mer med de andra blivande papporna, eller med han som föreläste.

Jag kan öppet säga att, jag hade aldrig någon egentlig kontakt med min farsa. Detta har sina olika anledningar vilket gör idag att man saknar dels att kunna reflektera över sitt förhållande, sin blivande roll och framtiden med sin farsa och dels även manliga vänner som har eller ska få barn. Och detta är inte på något sätt att söka uppmärksamhet eller liknande =) Utan med detta som bakgrund söker jag efter er pappor, som upplever samma sak.

Finns det ni som tycker att avsaknaden av manliga kontakter inom mödravården, för alla vettiga män förstår att vi blir sekundära i vården då kvinnan, med all rätt, står i centrum. Det finns män som kanske har svårt att visa vad man känner, eller prata om sina egna tankar om att bli pappa, för min del tycker jag personligen att det går ju inte att prata med barnmorskan om hur man ska bli som farsa. Så jag vill uppmuntra till allmän debatt!

Finns det behov, önskemål eller till och med önskan att privat ordna med egna pappagrupper? Jag känner iaf ett behov och kan diskutera det mesta och när man ska bli farsa så, ja, det känns som att behöver bollplank. Hur vida detta ter sig, det återstår att se. Kanske många har tillräckligt bra koll på er roll, säger bara: Tummen upp! =) Fortsätt så. Men till ni andra som känner tveksamhet, öppna upp och kom fram, det är ingen som ska döma eller klanka ner.

Känns som rätt lönlöst att vänta på att staten ska få, ursäkta uttrycket, tummen ur röven och förstå att man behöver mer föräldrargrupper och pappagrupper. Vissa kankse inte håller med, och vänligast undanber alla typer av sarkasm, dömande eller liknande. Tack för mig så länge! =)