Vi som förlorat i Plötslig spädbarnsdöd

fy fan va hämskt ja lider me dig ja har intevarit me om detta men min son blev borttagen ifrån mig på BB så ja kan inte mäta mig med den sorg du har men om du vill prata så finns ja hära absolut... kram

Hej,

Vår son Ronan dog i PSD den 19 januari 2009 enbart 9 veckor och tre dagar gammal. Hans tvillingsyster Selma fyllde 1 år den 14 november. Här så går sorgen över Ronan och glädjen över Selma och hennes storebror Yann hand i hand.

Jag går i terapi (både enskilt och i grupp för föräldrar som har förlorat barn) för att bearbeta detta trauma och lära mig att leva med tomrummet efter vår lilleman.

Värme,
Micha

Micha: Oj ... Det låter som att det måste vara både upp och ner på samma gång?
Vår son dog i mars och han blev 3 månader och 2 dagar.
För mig är det viktigt att ta reda på så mkt som möjligt kring psd, hur tänker du?
Känns så konstigt att man inte har något egentligt svar på gåtan kring det hela.

Ja, det är verkligen upp och ned samtidigt. Man måste ju fungera någolunda i vardagen med två andra små som behöver sina föräldrar och kräver att saker och ting rullar på.

För mig så går det i vågor, detta med att informera mig om PSD. Eftersom det inte finns något "riktigt" svar som förklarar gåtan, utan enbart teorier och riskfaktorer, så känns det lite meningslöst tycker jag att gräva vidare, i alla fall just nu, men jag gissar att jag kommer att gräva vidare den dagen vi beslutar oss för att försöka få syskon. Har ni funderingar på att försöka få syskon till er son ?

Får ni någon hjälp av släkt, vänner eller professionnella ? Min man vill inte prata om det så mycket... varken om vår lilleman eller dagen då han dog.

Vi finns tyvärr också....

Min lilla pojke, William föddes den 20e oktober -2008 och lämnade oss 20e december -2008. På sin 2-månaders dag...

Rättsteknisk undersökning visade ingenting och man avgjorde att det var PSD...
Trodde ett tag att jag var den enda i hela världen...

Michas: Vår pojke var vårt första barn, så tanken på syskon finns här. Och kanske är det därför jag också behöver läsa och lära mig mer om det hela.
Men ibland känner jag att man också i det blir frustrerad då det som du säger, inte finns så mkt om det.

Jag och min man hade en underbar kurator från det att det hände och ända fram till början av november. Nu har vi andra kontakter, och terapiformer.
Vännerna runt har också varit ovärderliga.
Sedan har vi kunnat prata väldigt mkt tillsammans. Men jag vet att det är olika, och ibland också olika var i sorgen man står, ifallt det fungerar eller inte.
Vi har också kontakt med föreningen små änglar. Väldigt skönt!

Eternal Psycho: Ja det är lätt att man tror att man är det. Den enda i hela världen alltså...
Kan tänka att du har en jobbig tid nu.
Har du och ni fler barn? Eller syskontankar?
Hur tänker du?

William har två äldre syskon... Vet inte om jag hade klarat det som jag gjorde utan dom... De tvingade en tillbaka till verkligheten... Ganska skönt ändå...
Nu väntar jag deras lilla syskon som beräknas komma i februari...

Det gick lite fortare än jag tänkt, för planen var ett barn till nästa år (2011). Men det blir ju sällan som jag vill och bestämt så vi tog det för vad det är och gläds åt det lilla livet som snart kommer till oss...

Planerar Ni fler barn?

Just nu så är vi inne på att starta syskonverkstad 2011-2012 ungefär, och eftersom vi måste gå via provrörsbefruktning (inga äggledare) så är det helt säkert att det inte blir någon bebis innan dess i varje fall.

Tänker ni ha larm för syskonet / syskonen ? Själva så fick vi låna ett sjukhuslarm åt vår överlevare ca ett halvår, sedan så köpte vi ett babysense att fästa på blöjan. Det känns som att vi kommer att skaffa en hel uppsättning med larm om vi får en liten igen...

Ja här är det inte en chans att jag skulle våga vara utan larm. Vi ville ha larm även till sonen då hans kusin tidigare dött i psd. Men vi blev lugnade med orden att det inte gick i sidled... Trodde på läkaren. Syskon hoppas jag vill komma en dag.

Vi fick också höra liknande och trodde på läkaren... Till mig så sa han, läkaren, att larm bara var ett sätt för företagen att tjäna pengar på föräldrars rädsla och att de inte hade någon påvisbar effekt...