Någon mer där mannen känner skepsis?

Celeste: Jag tycker att du/ni ska söka er till en privat terapeut. Vi ska göra äggdonation i mars nästa år via Huddinge sjukhus men det som erbjuds där innan man sätter igång är en timmes besök hos en kurator - ingen terapibehandling av något slag. De vill snarare kolla att man verkligen har tänkte igenom allt och är redo. Klart att det är mycket att fundera över men det största beslutet här ligger ju faktiskt hos dig - vill du och tycker du att det är ok? I vår relation har det varit jobbigast för mig att acceptera att jag aldrig kommer att kunna få egna genetiska barn, för min man har det inte alls varit lika tufft. Klart han har tänkt på det men han har stöttat mig i det jag vill och nu har vi accepterat att det är såhär. Är helt övertygad om att när man väl har varit gravid i nio månader och håller sitt barn i famnen så skiter man i att ägget inte var ens eget. Men som sagt, det är en process som tar tid att komma fram till och kanske behöver ni lite hjälp på traven och någon att tala med. Kram och lycka till!

Jag håller med "villsågärna38". Vi har varit inställda på adoption. Vi har till och med fått medgivande, men nu försöker vi med ÄD i stället. Det kändes som en lång resa för oss. En mognadsresa som man går igenom. Konstig att säga så när man är 40 (min man är 44), men så var det för oss i alla fall.

Tack villsågärna38 och crijo för era svar, de betyder mycket.

Jaså, det är bara en timme hos kurator som är aktuellt om man inte söker sig vidare privat. Trodde det var en längre process, där det fanns fler likheter med en adoptionsprocess, men inte det alltså. Tack för ditt råd villsågärna.. jag ska föreslå att vi går till en terapeut privat, tror också att det kan vara en hjälp på traven, att inte bara fastna i ovisshet.. Lycka till med ditt kommande ÄD-försök!