Vem kan hjälpa pappan?

Barn är inte dumma de kanske faller för nyhetens behag men när det kommer till kritan kommer de att uppskatta mer utflykter och kvalitetstid med sin förälder. Kanske inte på en gång men i längden.

Om det är återkommande att barnen skjuter på att komma till pappan p.g.a. nyinköpta saker som måste testas ett par dagar så be pappan att kontakta FR, det här är en form av umgängessabotage.
Det är mammans skyldighet att se till att barnen åker till pappan för umgänge på utsatta tider.
Det är tragiskt när pengar skall kunna styra hur mycket föräldrarna kan "köpa" sina barn med prylar, men så småningom så kommer barnen att inse att det inte var för att bry sig om utan snarare för att skuffa undan den andre föräldern.

jag tror också att barnen snart inser vad som verkligen betyder något och att kvalitet är bättre en kvantitet.
Men jag håller också med om att detta är ett slags umgängessabotage. Dessutom har barnen rätt till ungefär samma standard i bägge sina hem...

Vilken sorglig situation.

Jag skulle börja med (som pappa) att berätta för barnen hur jag känner.

Det är superviktigt att han uttrycker för dom att dom är såpass viktiga att han inte vill att de stannar "extradagar" hos mamman. Om situationen inte ändras av detta så ska ni kontakta familjerätten.

Familjerätten tar allvarligt på att en förälder bryter schemat man kommer överens på, och dessutom på ett såpass arrogant sätt. Framförallt tror jag det är en bra väg för pappan att få lite stöd så att han orkar driva den här typen av frågor...för det här är ju inte sista gången hon kommer stöka till det för er.

Fina prylar får inte hindra dem från att träffa sin pappa. Varför inte föreslå att de tar med sig sina "leksaker" till pappa. Om nu inte syftet med att ge dem är att hålla barnen utan att de ska kunna leka med dem borde det även gälla hos pappan. Låter som mamman ska betala underhåll för sina barn för att jämna ut standarden de har hos sina respektive föräldrar + att ni givetvis ska ta upp mutandet som umgängessabotage om det fortsätter.

När barnen bor lika mycket hos båda föräldrarna betalas inget underhåll. Just i det här fallet är det pappan som har sämst ekonomiskt, det brukar annars vara mamman som är fattigare. I vilket fall som helst är det upp till var och en av föräldrarna att stå för kostnaderna under sin tid när barnen bor växelvis.

Jo, man kan betala underhåll även om barnen bor lika mycket hos den andre föräldern. Att det sedan inte är vanligt är en annan sak.

Det är extremt sällsynt att betala underhåll vid vv-boende. I lagen står det att föräldrarna står för sina egna kostnader vid vv. I ts fall finns det ingen anledning till underhåll eftersom pappan har råd att ge barnen tak över huvudet och mat i magen. Däremot är det lite vanligare att den rikare föräldern står för tex dyrare fritidsintressen och utrustningar. Det är ett slags underhåll eftersom den föräldern då betalar större del av barnets kostnader, men det blir inga pengar i handen för den fattiga föräldern.

Ja, som jag sa: man kan betala underhåll även om barnen bor lika mycket hos den andre föräldern. Att det sedan inte är vanligt är en annan sak.

Tilläggas kan att jag känner till ett fall där jag vet att det är så och minst ett fall till där jag misstänker att det är så. När det är stor skillnad på inkomst i hushållen och man är överens kan man göra upp.

I TS fall verkar det högst befogat för pappan att väcka frågan med mamman. Hon är väl troligtvis mån om att barnen ska ha mer än mat i magen och tak över huvudet den veckan de inte bor hos henne. Om inte annat kan kanske att man påtalar standardskillnaden göra henne uppmärksam på de negativa följder den fn har då hon inte naturligt hanterar situationen så väl.

Det är lite fascinerande det här. När det är en biomamma som vill ha underhåll, eller en bonusmamma som gnäller över att pappan inte får halva barnbidraget vid vv, ja då haglar svaren in med ordalydelsen "Mamman får väl söka socialbidrag om hon inte kan försörja barnen själv". Men när det plötsligt är en pappa som inte har råd att köpa lyxprylar till sitt barn, då blir svaren "Mamman borde ge pappan pengar".

Jag förstår pappans frustration när det gäller att mamman försöker "vinna" barnen genom prylar, men svaret på det problemet är inte att han själv köper prylar. Precis som TS skriver så finns det andra saker som pappan kan ge sina barn, som naturupplevelser och tid. För mig låter det perfekt att föräldrarna är så olika för på det sättet får barnen tillgång till två olika sätt att leva, och de får med sig två olika värderingsgrunder in i vuxenlivet.

Triss i tjejer har rätt i sitt sista inlägg tycker jag.
Alltså i det att barnen får två olika sätt att leva.

Min egna erfarenhet säger att prylar och "dyra" saker oftast är ett bedövningstätt för den föräldern. Hon tjänar bra, hon har en chef-pos. Så förmodligen/kanske hinner hon inte med barnen lika mycket som pappan.

Jag är övertgad om att barnen kommer, i längden, uppskatta tiden med den föräldern som finns där, som GÖR saker MED barnen.

Jag förstår också att det är jobbigt för din sambo just nu men jag tycker att han ska vara oerhört försiktigt med HUR han pratar med barnen om det, om han nu ens ska göra det. Det kommer bara bli en belastning för barnen. De ska inte behöva ha dåligt samvete i så tidig ålder.

Själv tycker jag det är facinerande att du väljer at ta ut din frustration över haglande svar från andra personer till andra personer i andra trådar i andra ärenden på mig. En person (jag) säger till en annan person (TS) att om det är stor skillnad i standarden hos föräldrarna kanske man ska jämna ut standarden och det tycks reta dig i det oändliga. Först dock dåligt maskerat bakom att lagen inte säger att man måste (aldrig påstått) sedan lika dåligt maskerat bakom extremt sällsyn (har aldrig på stått annan än att det inte är vanligt) och nu rent kontraindicerat för att inte rubba den delikata balansen mellan föräldrarna och deras möjligheter att ge barnen tillgång till olika värderingsgrunder.

Jo, ta du det argumentet till alla de mammor som det enligt din mening haglar svar till att det är en stor fördel i deras och deras barns liv att de inte har råd att köpa exempelvis datorer till dem. Barnen uppskattar säkert en picknick i parken mer. Och om man kan ge sina barn datorer är man givetvis okänslig för andra behov än materialistiska och alla fattiga föräldrar har en värdegrund baserad på människan isf prylar.

TS ville ha hjälp. Mitt råd var att pappan ska prata med mamman och bl a be om underhåll för att jämna ut de ekonomiska skillnaderna i barnens liv som de facto utgör ett problem. Om inte annat kan frågan få henne att öppna ögonen för vad hon håller på med. Vidare föreslog jag att de kunde be mamman skicka med någon viktig pryl när de åker till sin pappa i 14 dagar - en lång tid för vem som helst som är van att ha sin dator att vara utan den.

Ditt råd är att TS ska se situationen som en tillgång fast det är beklagligt att barnen inte ser det så och därför inte kommer. Fler bra tips?

Mitt råd till TS är att gilla läget. Om TS har rätt i sin misstanke om att mamman utnyttjar sin ekonomiska överlägsenhet till att muta barnen så lär knappast pappan lyckas övertala mamman till att betala underhåll frivilligt. Och pappan lär knappast få någon hjälp genom juridiken (därav mina tidigare inlägg) eftersom han faktiskt har råd att tillfredsställa barnens basbehov.

Jag är ledsen att jag inte tillfredsställer dina krav på svar till ts, men jag resonerar utifrån logik och juridik, inte utifrån känslor och moral. Det hjälper inte att man tycker att det är orättvist (vilket var min poäng med att dra upp fattiga mammor, det är lika orättvist för dem), det finns ingen hjälp för pappan om inte mamman frivilligt betalar pengar (eller ger prylar) till honom.

Tycker inte att det är ett dugg logiskt att gilla läget när någon skapar problem åt en. Särskilt inte när problemet är att ens barn inte kommer. Inte i min värld iaf. Man kan komma långt med att prata med folk - i regel, men man får räkna med att det tar tid.

Redan i trådstarten beskrivs mamman som att hon bara tänker på sig själv (tex att hon behöll lägenhet och möbler). Tror du på allvar att hon genom samtal hos familjerätten helt plötsligt kommer att göra en kovändning och frivilligt ge pappan pengar eller mer tid med barnen? På vilket sätt hjälper det TS att vagga in henne i någon slags falsk trygghet om att FR skulle kunna hjälpa till att tvinga mamman till något?

Det finns tre sätt för pappan att få bättre ekonomi:
1) Låta barnen bo hos mamman på heltid och betala underhåll genom FK, då behöver han inte betala fulla beloppet. (Dåligt alternativ för barnen).
2) Flytta ihop med TS så att han får lägre fasta kostnader.
3) Byta till ett jobb med högre lön.

De tre sätten kan han påverka själv, det alternativ du förespråkar (underhåll från mamman) kan pappan inte påverka och han kan heller inte få juridisk hjälp att driva igenom det.

Att jag ger rådet att gilla läget beror på att man aldrig kan förändra en annan människas beteende. Man kan bara ändra sitt eget sätt att hantera andras beteende. Även om man tycker att det är någon annan som skapar problemet så kan man inte tvinga denna någon att lösa problemet utan man får själv hantera konsekvenserna av problemet.

Gud vad du tolkar in saker. För det första står det inget om att mamman bara tänker på sig själv. Hon behöll lägenheten och möblerna för att barnen skulle få behålla sin trygghet. Båda föräldrar kunde ha valt att börja om på nytt. En var tvungen men inte båda.

För det andra förespråkar jag inte underhåll som lösning på problemet, jag har med en sådan diskussion som en av flera saker man kan göra varav den viktigaste är att prata med varandra. Jag tror på att alla som har sina barns bästa för ögonen så småningom kan ta till sig resonemang som leder till förändring när det praktiska resultatet av goda intentioner biter en i ansiktet. Men då utgår jag från att människor (här mamman) har goda intentioner som fn överskuggas av obetänksamhet och att hon själv kanske har ett behov att ha barnen mer hos sig och blandar ihop deras behov med sina. Jag tror inte mamman skulle tycka att det var ett hållbart argument att hon skulle söka psykolog om barnen plötsligt inte ville komma till henne för att pappan erbjöd dem prylar hon inte kan erbjuda dem.

Om inte diskussioner föräldrana emellan hjälper ser ju iaf FR allvarligt på umgängessabotage och det kan hjälpa att få "oskyldiga" handlingar rubricerade på rätt sätt för att hjälpa en se vad man verkligen håller på med. Men de flesta löser tack och lov sådant utan att det behöver gå så långt. Bara tanken att ens handlingar ska granskas av utomstående gör att många ser över dem.

Jag tycker det är sorgligt att du inte tror det kan hjälpa att föräldrarna pratar med varandra och TS det är INTE det normala. När man har ett problem ska man vända sig till den man har problemet med. Ens strävan ska ALLTID vara att ha ett bra samarbete föräldrar emellan och vägen fram är kantad med gupp, men det är bara att ta tjuren i hornen och uttala vad i problemet består i så man kan lösa dem.

så är det. dom flesta som separerar. dock inte alla.
försöker "tävla" emot varann, istället för ur min synvinkel "arbeta med varandra, istället för mot varandra"
min pojkväns ex, är av samma skrot och korn, hon tror att saker och prylar kan köpa kärlek. men i långa loppet vill barnen heldre ha en trygg och kärleksfull tillvaro...
kärlek går inte att köpas för pengar, även om många tror det.