Finns det en gräns för att inse att man måste ge upp och se till andra kvaliteter i livet?

Nej, jag tror inte att livet tar slut, men jag tror att jag alltid kommer "sakna" något. Barnlängtan har funnits sen jag var 17, och jag o sambon har nu försökt ca 15 mån.
Självklart har vi pratat om hur livet kommer se ut med barn, men också hur det skulle bli om vi inte kan bli gravida. Det är en viktig fråga, som (i mina ögon) måste diskuteras lika mycket som "hur blir livet när vi får barn".

Vi försökte i sex år innan jag blev gravid. Under denna tid så hann vi såklart tänka att vi förmodligen aldrig kommer få barn. Det var ren skräck för mig. Kunde inte tänka mig ett liv uan barn. Jag hade inte gett upp.
För mig kändes det faktiskt som att livet skulle ta slut. Trots att jag och min man hade mycket roliga grejer för oss. Vi kom till den tiden då vi ville ha ett barn med oss och hos oss.
Vi fick dottern på tredje IVF- behandlingen. Och snart ska vi sätta igpng igen för ett syskon.

nej jag tycker INTE det finns en gräns, visst man ska uppskatta allt annat o inte bara stirra sig blind på barn men finns en längtan så finns en längtan.

Gränsen är väl i så fall då kroppen är för "gammal" för både bio samt adop barn!

lycka till

Vi har ingen gräns. Vi går ända till surrogatmamma om det behövs och är jag då 50 så är jag! Och får vi inga barn tar jag livet av mig. Enkel lösning på det problemet för barnlös tänker jag inte "leva".