Ja man reagerar ju helt olika varje gång något sånt här händer, oavsett om det är människor eller djur 
mona83 skrev 2009-11-19 21:29:01 följande:
Det konstiga är att det är bara en gång jag riktigt brytit ihop när ett djur dött. Det var när min allra bästa vän fick avlivas. Hade haft henne i 15 år. När hon låg i mitt knä hos vetten och spydde lite på min jacka ville jag ALDRIG tvätta den igen. När hon sen var borta och fick den andra sprutan, då ville jag inte ens vara kvar och säga hej då, jag ville bara bort från henne. Okej när Irina dog, min första kanin, han vart bara 3 år. Liksom Rambo var han jätte pigg på dagen, varit ute och hoppat i snön. Han älskade att vara ute och gräva i snön. Men på kvällen sen så brakade det till i buren, han bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar då. Skulle flytta honom hem till mig, ringde mamma och sa att Irina fått en hjärnblödning. Han var förlamad i bakbenen. Jag hann inte ens dit. Inte ens min moster som bodde i huset mitt emot hann dit. 2 min sen var han borta. Då var jag lessen, han var min lilla bebis. Visst det känns i ens hjärta men det känns olika varje gång. När jag avlivade Gumman förra året, vildkatten då satt jag oxå och grät. Trodde jag aldrig eftersom hon och jag inte hade nån relation till varandra, hon var så skygg att man bara fick klappa henne om hon ville det.
