Busfrömamman skrev 2010-01-06 23:58:28 följande:
Svårt men viktigt det där med våra känslor... och inte så lätt att styra över. Jag tror på teorin att bakom våra känslor finns behov som eventuellt inte är mötta. Till exempel så kan jag känna mig frustrerad, stressad för jag har ett behov av omsorg om min dotter som ibland är svårt att möta. Har ni andra tips på hur ni hanterar era känslor när stressen eller vad det nu kan handla om, tar över? Just nu känner jag en stress över att jag tycker träningen går bakåt. Det har varit jullov från dagis i tre veckor, svårt att få ihop tid till träning, först var E sjuk och då gick det inte och nu vill hon inte sitta vid bordet ens. Vi kör IBT som jag var (är...) skeptisk till men det kändes så mycket bättre när E visade att hon gillade det och då blev det något roligt som vi gjorde tillsammans. NU när hon inte har sin motivation kvar, tappar även jag min och vet inte vad som ger vad. Risken är ju stor att det är min stress som skapar hela problemet... Just nu struntar jag i det, jag använder tiden, ser till att vi är i hennes rum men kämpar för att göra det så roligt som möjligt för oss båda. Alltså ingen träning på att imitera klappa händerna och lägga lika utan jag följer henne och satsar på samspelet och att vi ska ha kul. Ändå gnager det dåliga samvetet över vad jag borde... och säkert en tnake om att jag är dålig mamma som inte kan få henne att gilla sin "riktiga" träning. Och så mer stress... Längtar efter att gå workshopen Rätt att leka i Stockholm, hoppas på inspiration och att det är något som ska ge mig nya krafter. Något annat jag undrar över. Läser nu boken Ten things you can do right now to help your child with autism. Blev fundersam över att han inte tycker bilder som hjälp i kommunikaitonen är bra. Har aldrig stött på kritik över det eller tecken och skulle gärna få den tanken mer förklarad för mig. Själv är jag tacksam att min flicka har fått ett sätt att kunna kommunicera lite med andra men hoppas så klart att hon ska prata i framtiden.
Vi utgår från tanken att det inte är det som händer kring oss som direkt skapar en känsla utan att det är vår tolkning, våra tankar om det som händer som skapar en känsla - oavsett om det är glädje eller sorg eller stress.
Genom att stanna upp och leta efter orsaken till känslan, vilket "belief" om situationen som orsakar den så kan man ofta hitta ett annat sätt att tänka om situationen som ger en bättre känsla.
Ibland behöver man gräva en del, ibland hittar man det enkelt. Det finns ett sätt att ställa frågor som hjälper till, de finns beskrivna i boken "power dialoges". Det är denna typer av frågor (och den attityd som hör till) som vi använder i vårt dagliga arbete med assistenterna också.
I detta fallet skulle jag nog börja med att ställa förtydligande frågor kring "riktig" träning eller varför det din dotter gillar att göra påverkar om du är en bra mamma eller inte.
När det gäller Jonathans bok har jag den inte framför mig så att jag kan läsa hur han skriver. Jag tror att det beror på att han har sett hur bra det går att hjälpa barn med autism att få igång en fungerande språklig kommunikation. Många gånger blir inte bildkommunikation ett hjälpmedel utan det blir något som läggs mycket arbete på ISTÄLLET för talad kommunikation.
I vissa fall finns inte möjligheten att utveckla talad kommunikation och då är det naturligtvis fantastiskt bra med alternativ. Med Jonathans erfarenheter tror jag dock att han ser att detta är ganska sällsynt.
