alvaereva skrev 2009-11-12 23:10:51 följande:
Detta är Alvaerevas man som skriver. Min fru pallar inte med den attityden hos vissa typer här och har lämnat tråden.Min tilläggskommentar, som blir kort då jag har bättre saker för mig än att käfta med folk som redan har bestämt sig för att de har rätt i att kalla misshandel för roliga timmen eller vad de nu har för andra kreativa förslag.1. Förskolan har inte brustit i sekretess. Vi har ingen aning om vem pojken är, vi har inte fått någon information alls som skulle kunna identifiera honom mer än ungefärlig ålder och att han har en pappa som hämtat honom. Det stämmer väl in på sisådär 35 barn.2. Vi har hört oss för hos kommunen och det är deras plan vi följer. Eventuell polisanmälan som det talades om tidigare skulle göras mot händelsen och inte mot någon enskild person.3. Soc-anmälan frågade vi om och fick den rätta ordningen på sådana här saker utredd. Först gör förskolan sin egen undersökning av händelseförloppet, ändrar rutiner för att det inte ska kunna ske igen. Sen tar de itu med de drabbade barnens problem, vilket innebär att de hjälper vår dotter att komma tillbaka, ger henne extra trygghet tills hon har förtroende för dagissituationen. De har även en skyldighet att se över pojkens förhållanden hemma, om det finns indikationer på att det kan finnas problem hemma. Det kallas anmälningsplikt och är tydligen något mycket fult i vissa personers ögon. Jag ska åter förtydliga att vi inte fått någon som helst information om åtgärder knutna till pojkens familj, vi vill inte heller ha det. Skulle det visa sig att pojken har det svårt hemma, någon form av funktionsnedsättning eller liknande så erbjuds föräldrarna hjälp och vägrar de, först då kopplas socialen in. Detta är generella regler i kommun, ingen specifik sak gällande detta barnet och således har ingen tystnadsplikt brutits.4. Om mötet idag kan jag säga följande, vår dotter kommer få anpassningsstöd så länge det behövs i förskolan, ingen egen resurs men ordinariepersonalen kommer vara extra lyhörda mot henne och rutinerna för uteaktiviteter kommer ses över. Det som tydligen brast var just när uteleken var slut och leksakerna skulle städas undan. En personal skickade flera barn runt hörnet för att hämta leksakerna som låg där och höll sedan inte uppsikt. Detta pågick mellan 2-3 minuter och andra barn har tydligen berättat vad som hänt. Pojken har tydligen sagt att det var han också, så eventuellt tvivel om vem det var som gjorde det är undanröjda. Vår dotter och pojken kommer inte heller att behöva träffas så som läget ser ut nu till att börja med. När hon känner sig fullständigt trygg och barnpsykologen har gett sitt godkännande för att de ska leka på samma utegård så får de göra det, under noggrann uppsikt så vår dotter inte mår psykiskt dåligt av det. Vi önskar att förskolan kunde ge mer garantier för hennes välmående, men vi verkar få nöja oss med detta tills vidare. Vi ska ha återkommande möten och tätare telefonkontakt. Eventuell anmälan till högre instanser kommer bara ske om det brister igen.5. Några sitter här med era paragrafer på era höga hästar. Våra känslor har ingenting med läroplanen att göra. Med kallt, logiskt tänkande är det klart att pojken är ett offer för sin situation han också, och vi vill verkligen att han och hans familj ska få den hjälp, om de behöver det. Kanske får de redan hjälp, vad vet vi? Ansvarsfrågan är självklar. Personalen har ansvar för vad som sker och de är de väldigt väl medvetna om. Hur man som medmänniska kan kräva att en förälder, som just sett sitt enda lilla barn helt sönderslaget, ska tänka på pojken och efter läroplanen är ju helt absurt. Jag antar och hoppas att ni inte har den erfarenheten vi nu sitter med, det önskar jag ingen. Vi har inte valt att känna som vi känner, men tydligen är vi, enligt vissa i tråden, hemska människor som inte tycker att det är mer synd om den som slår än den som blir slagen.6. Det hade kunnat gå mycket värre, hade hon ramlat mot något hårt eller om det fått pågå längre än det gjorde kan vi inte ens föreställa oss vilka skador vår dotter kunnat få. Som sista ord vill jag säga att vår dotter är en hårding. Hon är nervös och har tydliga psykiska spår som det är nu. Ändå vågar hon sig tillbaka till förskolan och är glad och leker. Ibland kommer det över henne och då kan hon bara sätta sig ner och gråta och klaga med de får ord hon kan. Ont. Pojke drog hår. Liis lessen. Då är det bara att krama henne och trösta så hon känner sig riktigt trygg. Jag har all tilltro till att hon inte kommer få några men om hon bara får känna sig riktigt trygg och älskad och vi gör vårt bästa för att hjälpa henne. Sen att vi missar arbete och skola, bommar kurser, tentor och prov, att vi får skära i budgeten och snåla för att klara hyran, det är det minsta
problemet.Vi ska ha så mycket empati för den här pojken och alla andra barn som är aggressiva. Vår dotter verkar inte vatten värd för vissa och vart är eran empati? Är det ett märkligt, osunt beteende att sätta sitt eget barn först? Att inte acceptera att andra barn får misshandla ens barn? Är det sjukt av oss att sätta vårat barn i första rummet? Vissa av svaren i den här tråden är verkligen okänsliga och det är jävligt taskigt att spä på våran redan utsatta situation med ännu mera skit. Om man inte tänkt absolut logiskt enligt skolplanen i varje ögonblick, är det så svårt att förstå utifrån omständigheterna?Tack till alla er som bara skrivit ett litet 'tänker på er', och till er som stått på vår sida och kunnat sätta er in i vår situation, det betyder mycket för oss./Adam.
Jag har skrivit tidigare eftersom jag tycker att din fru verkar mycket klok och jag tycker hon har agerat precis som man ska. Det är lite skrämmande att en del föräldrar har så dålig anknytning till sina barn att det skulle låta en sådan här sak passera.
Hur kan man ställa sig åt sidan och inte agera när den varelse som behöver en mest på denna jord, som litar på en och förväntar sig kärlek och trygghet blir misshandlad? Det förstår jag inte men får väl tala för dessa föräldrar. De är själva offer och har föräldrar som inte knutit an till dem och upprepar mönstret.
Har man knutit an till sitt barn så blir man en tiger när något sånt här händer och det ska man verkligen bli. Om inte föräldern skyddar sitt barn vem gör det då?
Tycker att ditt inlägg är mycket klokt och precist. Det borde inte finnas någon som efter det (eller din frus iofs) har någon anledning att komma med pikar av något slag.
