Utomkveds - Vad händer sedan?

Hade ett X i slutet av 2006. Ena äggledaren blev förstörd och togs bort.

Har nu precis börjat diskutera barn på allvar med min sambo, men är bokstavligt talat livrädd för att jag inte ska kunna bli gravid, eller att jag blir det, får ett nytt X och förlorar min andra äggledare.

River upp en massa jobbiga tankar och känslor att läsa här. Mycket jag bara tryckt undan de senaste åren som bubblar upp... Men det är väl så det är. *sniff*

Håller tummarna för er andra f.d. "X:are". Hoppas att det går bra för oss trots uppförsbacken. :)

Frikadellen: Tack för ditt positiva svar, det värmer. Dumt med dessa katastroftankar och att vänta sig det värsta. Är ju bara så rädd att hoppas för mycket (fast det gör jag nog redan) och sedan bli så otroligt besviken.

Som sagt, mest förvånad över mina egna reaktioner. Även när jag läser de riktiga solskenshistorierna här så bara tjuter jag. Som sagt, det rörde visst upp en del att kliva in i barnplanerna på riktigt. :)

Är iallafall glad att se så många positiva budskap och besked här, det ger mig mer "fighting spirit" eller vad man ska kalla det. :)

Kram!

Hej missan, tack för välkomnandet. :)
Jo, jag har vänner jag har kunnat prata med och även min mamma (som själv haft ett X) plus min sambo förstås. Har även gått till en psykolog (inte pga av X:et, men vi pratade förstås om det också).

Direkt efter mitt X var jag dock mest avstängd eller vad man ska säga. Det har liksom kommit smygande senare, alla tankar och hmm, bitterhet också faktiskt eftersom jag inte upplevde att jag blev tagen på allvar när jag sökte vård för mina symptom.

Så nu när jag läser här blir jag väl lite överväldigad av alltihop. Spänning, förväntan, rädsla, förhoppning, otålighet och en gnutta sorg i en salig blandning. Men jag har redan hunnit läsa massor och det känns tryggt eller vad man ska säga. Att "möta" andra med massor av erfarenheter.

Kram!

Vad glad jag blir av att läsa era inlägg Mell och Siggedigg! Glad, hoppfull (och liiiite avis). ;)