Livsavgörande beslut

Hej! Jag är en 45-årig man som för 4 år sedan skiljde mig efter 18 års äktenskap. Jag har sedan den tiden två döttrar, 18 och 16 år, som bor växelvis hos mig och mitt ex i 14-dagarsperioder. Jag har en mycket bra relation med mitt ex och min nuvarande sambo går också mycket bra med henne.
Min 13 år yngre sambo sedan 3 år har jag byggt ett nytt hus med och vi fick förra året en härlig, liten tjej som nu är 16 månader. Detta var min sambos första barn.
Vi bodde initialt i en trång lägenhet och inför beslutet om ett liv tillsammans och husbyggnation hade vi en liten kris i beslutet om barn. Jag visste från början att det ingick barnfödande i framtiden om jag skulle få min nya sambo men i Sverige har vi ett litet språkproblem - det heter barn oavsett om det är singular el plural.
Vi redde - med lite vånda - ut detta och tog ett livsavgörande beslut för att fortsätta tillsammans att vi kompromissade om 1 barn.

Vi har ett hyfsat sex- och samlevnadsliv men min sambo är långt från den lustfyllda kvinna hon var innan hon blev mamma. Nu är hon 130% mamma och säger att hon, pga p-piller, inte har den lust hon hade innan.
Hon råkade bli gravid tidigare i år och då hade vi en kraftig kris pga av vårt beslut om ett barn. Till slut blev det missfall men detta var en orolig period.

Vi har sakta men säkert kommit igång med vårt sexliv men hon är långt ifrån den lustfyllda kvinna jag träffade och ville leva med. Hon är 130% mamma. Hon menar att det är p-pillren som dämpar lusten. Hon vill och jag är mycket mån om att hon ska få tillbaka lusten och därför föreslog jag häromdagen att jag skulle sterilisera mig - sperma kan man frysa ner om en katastrof skulle hända.

Och då, när vi nu står i ett förhoppningsvis livslångt förhållande med nytt hus, en 16-månaders krabat och två tonårsdöttrar lyfter min sambo fram att hon inte alls tappat förhoppningen om ett barn till.

Nu är vi tillbaka till krisen och jag säger att vi inte hade valt att leva ihop om vi inte gjorde kompromissen.

Jag menar att vi för bådas skulle hade gjort bäst i att välja att gå isär innan hela det här nya livet byggdes upp om hon ville ha fler barn än ett. Jag skulle i så fall helt enkelt inte vara den rätta mannen för henne. En jämnårig barnkär man utan barn hade förmodligen i så fall varit mer rätt.
Det hade varit ett tufft beslut men för att vi båda skulle ha ett lyckligt liv framöver hade det kanske varit rätt.
Nu står vi inför situationen att jag känner att nu vill jag komma tillbaka till där vi var innan graviditeten och att hon helst skulle vilja avla barn direkt.

Jag känner mig lurad - hjälp mig med kommentarer, tips och åsikter som jag kan vända på i mitt huvud!