FÅR man bestämma över sitt bonusbarn??

JA.! förutsatt att inte "bonus föräldern" har en massa "egna" regler som inte pappan/mamman heller stödjer. dvs om det gäller regler som bägge kan stå för.. Eller om det genom gemensamt beslut blivit så.

Har själv en bonus dotter på 5 år och jag har alltid varit med i bilden. Jag och pappa bestämmer bägge över henne när hon är hos oss. Även om vi vuxna tycker olika så bestämmer vi oss för ett förhållningssätt och sedan går vi bägge på den linjen..Detta har funderat bra även när dottern försöker spela ut oss och mamman mot varandra. Vi har inte samma regler som hos mamman då vi inte tycker de är tillräckligt tydliga och konsekventa för henne.

Tycker att det ni två har låter helt underbart och hoppas att fler kan ha den situationen som ni har med er familj och med mamman:)

Sonens bonus pappa min man. Bestämmer också och sätter tider mm för sitt bonus barn. Fungerar kanon hos oss. Sonen säger själv att det är bra. Å, sonens pappa tycker det också. Kim säger att han har två pappor. Min man och sonen har samma intressen så det är bra. De bowlar i samma klubb och de har även fiske som intresse. Kim lyssnar lika mycket på sin bonus pappa som på mig eller sin pappa.

Så jag tycker att det är helt okej, om man har en bra relation till varandra. Å, att man stöttar varandra när man säger en sak. Så inte den andra kommer och säger något annat.

Naturligtvis skall bonusföräldrar få bestämma över bonusbarnen, precis som det fungerar i vilken familj som helst. Grejen är just den att man är en familj, och i en familj med vuxna och barn är det de vuxna som sätter de allra flesta reglerna och gränserna. Det är de vuxnas uppgioft. Att bioföräldern och bonusföräldern är överens om hur saker och ting ska fungera i familjen är egentligen ingenting annat än det som gäller i den sk kärnfamiljen. Annars blir det ju förvirring och oklarheter som alla mår däligt av. Om de vuxna visar en enad front blir det naturligt för barnen att lyssna på dem alla. Barn är anpassningsbara och vuxna, bioföräldrar som bonusföräldrar, oroar sig ibland onödigt myckdeet för vad barnen skall tycka om saker och ting. De har en förmåga att säga ifrån när de tycker att något är fel...

Tyvärr är det oftast de vuxnas känslor och åsikter som skapar problem i barnens relation med de vuxna, inte barnen själva.

Håller med krian87 om att ni verkar ha en helt fantastisk familj, där de vuxna upprätthåller en bra kommunikatione och kommer överens, vilket är det ideala för barnen. Så borde det funka i ALLA FAMILJER!

Jag tycker alla i familjen ska vara med och bestämma oavsett "ursprung"

Vad härligt att det fungerar bra i er familj på FL hör man mest historier om hur alla hatar varandra. Rent juridiskt är det vårdnadshavarna som bestämmer över barnen ekonomi, skolgång osv. I det vardagliga måste såklart alla i familjen även bonusmammor vara med och planera vardagen bara man gör det av kärlek och med hänsyn.

Ja, vi har en supermysig familj=) Oftast iallafall!!! Men GUUUUD va vi kan bråka också för den delen! Hahahahaha....
Nä, men det är som ni säger, visst faaan är det dom vuxnas ansvar att det blir bra. Men det hade aldrig varit bra om vi inte hade gömt så mycket som vi gjorde dom första 2 åren, alla vi tre vuxna. Ja, det låter ju väldigt suspekt nu när jag skriver det så här!!! Men så var det på sätt och vis.. Min man och barnens mamma hade en mycket vissen skilsmässa... I samma veva träffades han och jag. DET va infekterat, kan jag lova.. Hon och jag HATADE varandra, min man o hon HATADE varandra, jag HATADE att bli styvmorsa. Fy fan vilken soppa det va..... Men vet ni vad det bästa e??? Barnen tycker än idag att skilsmässan aldrig varit jobbig! Vi har ju alltid funkat bra tillsammans! Tror dom ja! Hahahaha.. Nä, men vad jag menar är att vi har haft det jätteäckligt många, många gånger, men det har barnen aldrig behövt se. Tillslut hade vi slutat hata varandra och idag umgås vi alla och det funkar hur bra som helst.Hahaha.... Herregud, vad det låter sjukt!! Men så har det gått tilll!!
Men hur mycket skulle jag haft att säga till om, om barnens mamma INTE hade tyckt det va okej?? Hur mycket skulle jag kunna bestämma om vi hade varit ovänner? Var går gränsen? För mig är det ju så naturligt, men vad gör man om man inte har denna situation som vi sitter i?? Min bonus berättade nämligen om en kompis till henne som också lever med skilda föräldrar, och har det jäääättesvårt..
Så om det inte fungerar i den famíljen på samma sätt, har inte den styvmamman något att säge till om?? Hur skulle jag göra om någon av mina bonusar inte håller med om något som jag tycker, och det, mot förmodan(!) skulle bli någon diskussion på ett värre sätt? Förlorar jag då min "rätt" igen?? Ja, jag vet egentligen inte vad jag menar! Hahahha.. Men det var vad vi pratade om igår, och det va såå jäkla kul att höra hennes syn också:)

Jag anser att jag har rätt att bestämma vissa saker eftersom de bor i mitt (o sambons givetvis) hus. Då bestämmer jag ju saker som gäller "här" liksom.

Ja, jag håller med.. Men vad gör du om din sambo inte håller med om det du bestämt?? Har det hänt nån gång?? Har det blivit konflikter någon gång? :)

Absolut, så har vi det oxå.. bestämmer min sambo något så är det det som gäller och tvärrtom. Tror inte barnen ser det som något konstigt utan vi är en familj allihopa och det är ingen skillnad på mina och hans barn.

Ljubavi moja skrev 2009-10-14 12:37:04 följande:

Han håller oftast med om det jag bestämmer men sen blir det ändå inte så, eftersom sambon är mkt "snällare" än jag. Iaf när det gäller att barnen sak hjälpa till. (Sen kan han själv va jättehård på andra saker, som ajg inte tycker är så noga). Så ja, det blir ganska ofta konflikter för jag tycker de ska hjälpa till mer. En självklarhet att man hjälps åt när man är en 4-barnsfamilj, har själv fått hjälpa till mkt hemma när jag var liten. Men ja, sambon håller med när vi bestämmmer sakerna, men sen händer inget o det slutar med att jag tjatar o tjatar o sen står jag ändå o plockar ur diskmaskinen själv...

Jag tar mig friheten att svar på det här också...
Så länge jag inte kommit och sagt något som direkt kan skada min mans barn, så står min man på min sida.
Om han inte håller med, så tar vi det ensamma sen, men barnen dör inte om jag sagt att de ska vara hemma kl 20 och han tycker 22... då blir det som jag sagt den gången och så justerar vi allteftersom.
Ljubavi moja skrev 2009-10-14 12:37:04 följande:

Jag tror jag har ett liknande förhållande till mina bonusar, fast jag har inte funnits med så länge, så det var lite krångligare att "komma in" i tänket. Jag hade inga egna barn själv så jag hade noll koll på hur länge en 9-åring kan vara ute på vardagarna... Jag tror inte de ser mig som en extra förälder för de var ändå såpass gamla när jag kom in i bilden, men jag märker att i vissa situationer så tar de mig på mer allvar än sina föräldrar.
Ibland blir det kanske lite knasiga beslut jag tar, men det gör ju även föräldrarna ibland och vi stöttar varandra ändå

Jag tar mig friheten att svar på det här också...
Så länge jag inte kommit och sagt något som direkt kan skada min mans barn, så står min man på min sida.
Om han inte håller med, så tar vi det ensamma sen, men barnen dör inte om jag sagt att de ska vara hemma kl 20 och han tycker 22... då blir det som jag sagt den gången och så justerar vi allteftersom.
Ljubavi moja skrev 2009-10-14 12:37:04 följande:

Jag tror jag har ett liknande förhållande till mina bonusar, fast jag har inte funnits med så länge, så det var lite krångligare att "komma in" i tänket. Jag hade inga egna barn själv så jag hade noll koll på hur länge en 9-åring kan vara ute på vardagarna... Jag tror inte de ser mig som en extra förälder för de var ändå såpass gamla när jag kom in i bilden, men jag märker att i vissa situationer så tar de mig på mer allvar än sina föräldrar.
Ibland blir det kanske lite knasiga beslut jag tar, men det gör ju även föräldrarna ibland och vi stöttar varandra ändå

TessaS precis så har jag det också. Jag kom in i den här familjen så sent som i vintras. Hade aldrig ens dejtat en kille med barn innan men har förstås haft barn omkring mig naturligt innan t.ex. kompisars barn, syskonbarn etc.

För mig är det självklart att vuxna är vuxna och de som måste ta ansvaret och sätta gränser i en familj,. Dessutom måste de vuxna stötta varandra för att kunna vara konsekventa.

Min bonus är en superfin kille som har accepterat mig från första gången vi träffades. Visst har vi konflikter ibland men eftersom vi tycker om varandra reder vi ut det. Och tycker min sambo att jag varit för hård (har hänt en gång) så pratar vi om det i enrum sen, inte inför grabben.

hej
vi är en patchwork-familj bestående av mig, mina tre barn från ett tidigare förhållande, min nuvarande partner och vårt gemensamma barn (fött 2008). mina tre äldre barn är 10, 13 och 16 år. för det mesta funkar det bra men mitt problem är att min partner 'hackar' omkring (tycker jag) på ffa min äldre son (10 år). han är liksom hela tiden på honom om en massa smågrejer, spelar upp sig och leker polis. han har liksom ögonen på honom hela tiden och 'kontrollerar'. jag tycker detta är jobbigt och ser att min son inte riktigt vågar säga emot. det är klart att jag också säger till ibland men inte alls lika mycket som min partner (som ju då inte är riktiga pappan).

sen vårat gemensamma barn kom har allting kommit lite på sned. ja, alla älskar vi lillen och han har på ett sätt bundit samman oss på ett fantastiskt sätt. å andra sidan har han ju båda sina föräldrar hos sig hela tiden. mina äldre barn har sin mamma + bonuspappa, och bonuspappan interesserar sig mest för sitt eget barn. jag förstår ju också hur speciellt det är för honom, det är hans första (och enda) biologiska barn. men det gör ändå lite ont i mig när jag ser hur lillen får enormt mycket uppmärksamhet av oss båda men de större barnen är det bara jag som tar hand om, stöttar, uppmuntrar, gör läxor med, pratar med etc. jag tycker att min partner, om han nu kritiserar hela tiden, också kunde investera lite tid i de äldre barnen. för mig känns det ibland som om mina äldre barn är 'second choice' liksom. försöker jag prata om det här med min partner säger han typ, 'jaha, får jag inte säga till om något alls nu eller' också surar han. suck.....

han är iofs en absolut fredlig lugn typ men han har väl sin ryggsäck från förr han med (som vi alla) och i hans familj var det mycket regler hemma som han väl vill föra igenom hos oss också. han höjer aldrig sin hand det är mer ett konstant klagande på allt som är 'fel' i hans ögon. komplimanger och uppmuntran kommer sällan.

Härligt att höra att ni har en så bra relation! Det är minsann inte alla som har.
Däremot tycker jag personligen att det är fel att bestämma över ett barn som faktist inte är ens eget, men ja, båda föräldrarna och även barnet är ju överens så varför inte

För min del som biomamma är det okej om dotterns styvmamma "bestämmer" över henne så länge det inte går helt tvärtemot vad jag och pappan tycker.

Än så länge så funkar allting bra mellan oss tre och jag hoppas vi ska kunna ha det som ni har det :)
Och framförallt att min dotter trivs i båda sina hemma miljöer med alla vuxna.

bor du tillsammans med pappan/mamman i fråga så tycker jag du har precis lika mycket att säga till om som mamman/pappan i familjen.
ni lever ihop och ska fungera som familj.
barnet ska sen start ha lärt sig att acceptera och respektera även "dina" regler.
det är svårt jag vet inte hurdant det är för många.
meni mitt liv, så frågar tom min bonus.dotter mig om att åka någonstans, eller gå ut och leka osv.haha.
jag har lite av det största ansvaret i våran familj. jag gillar det. men det är även jobbigt. för det bara blev så, det var inte med min mening att det skulle bli så! (om man kan säga så)
man gör mer än vad man borde!

men absolut. lever man ihop med sin partner och respektive så bestämmer du också.
minst lika mycket. :)

nu efter att ha läst hela din spalt högst upp så fick jag inlevelse i vilket sammanhang du menar och jag är precis likadan.
min bonusdotter frågar ofta mig, väldigt sällan sin pappa om saker och ting som att gå ut eller sova över eller ta glass eller få pengar eller vad det nu kan vara.
jag tycker att det ska funka så!
det spelar ingen roll om det är ett bonusbarn eller ett biologisktbarn.
jag tycker man har rätt att säga till barnet som dom bio-föräldrarna om man bor ihop med en av bio-föräldrarna.
man lever tillsammans då sammarbetar man också som familj och bådas talan ska vara hörd tycker jag!
och min bonusdotter lyssnar alltid på mig. dock är hon 9år bara. så det faller sig naturligt att så ska det vara. hon vet inte sitt bästa men det vet vi som är vuxna.
jag tycker det är bra att vi samsas och sköter barnen ihop fastän hon inte är ´min :)
så det låter jätte bra att du respekteras och att allt flyter på precis som det ska i en familj!
dock har inte jag bra kontakt med bio.mamman hon vill inte veta av mig. hpn vill inte veta av sin dotter heller så!
men flickan och jag vi älskar varann som om hon vore mitt egna :) när hon var mindre tilltalade hon även mig som mamma