ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

Trollet Ludenben skrev 2009-11-11 19:00:05 följande:

Alltså jag har ingen aning OM han kommer få en resurs, bara att läraren lovat göra allt hon kan för att han ska få det. Men inte hon som bestämmer ju.
Jag hade också svårt å få nåt gjort när jag var barn, satt bara å dagdrömde hela lågstadiet å det enda lärarn gjorde var att gå å vänta på att jag skulle "mogna". Sen när mellanstadiet kom med nya lärare och nya krav som jag inte hade nån chans att klara så börja jag bara skolka istället å vips hade jag gått nio år i grundskolan utan att ha gjort en enda uppgift trots skolplikt och allt. Jag fattar inte att ingen lärare tog tag i det och framförallt inte att mina föräldrar inte såg till att de tog tag i det. Jag skulle aldrig bara kunna skita i om inte skolan funkar för I. Det är tur jag lärde mig läsa å skriva själv när jag var 5 annars hade jag väl inte ens kunnat det idag. Men iaf därav är mitt förtroende för skolan ganska skadat och vilken skola I än börjar på så kommer jag va en skitjobbig mamma där som ska lägga sig i allt

Det måste va rätt skönt ändå att ha kontakt med bup och ha nån att prata med om allt. Jag får fundera själv bara och lärare frågar alltid mig vad de ska göra för att få saker att funka i skolan. Jag har absolut ingen aning om vad de ska göra. Vad jag har förstått är problemen ganska annorlunda i skolan, det är ju en annorlunda situation. Och sen är det svårt att veta vad exakt som måste funka i skolan. Det blir ju lättare för mig här hemma som har bara två barn att hålla reda på och jag behöver ju inte få dem att göra massa uppgifter eller har krav på sånt de måste lära sig så... Och så väntar sig lärarna att jag ska sitta inne med svaren vad som ska funka för dem i skolan.

Hmmm belöningar har då aldrig funkat på I. Han gör inte som han ska sen vill han ändå ha belöningen och får den inte och då är jag en jävla skitmamma och han ska flytta hem till nån kompis. Det blir bara mer bråk och konflikter med belöningar känns det som. Det går inte på något sätt att locka honom till att göra något som han från början känner att han inte vill. Men ibland har jag tur att han vill göra riktigt bra grejer, på eget initiativ eller ibland t om när jag ber honom =) å då är jag noga med att tala om att jag uppskattar det och hoppas på att det ska få honom att vilja ha lust till det lite oftare.

Ja morgonen är värst ju. I går inte att väcka han är som en klubbad säl, man får skaka honom i 20 minuter sen brukar han vakna med att ge mig en spark rätt på hakan eller nåt. Sen så fort han är vaken så börjar han bara springa omkring och göra allt utom att äta och klä på sig.

Hahaha har alla samma problem med sina män? Jag vet att mina barns pappa har nånting han klarar ingenting själv. Har aldrig lyckats behålla nåt jobb nån längre tid för han har gått hem utan att säga till och fattar inte varför de blev sura, eller så kommer han sent varje dag utan att ringa, ringer inte om han är hemma sjuk eller liknande man måste tala om för honom varje gång att man måste ringa. Har glömt att hämta sina barn på dagis flera gånger, både I och barn som han har med en tidigare flickvän, så han får inte hämta några barn längre. Vi var tillsammans i 10 år och han kom inte ihåg min födelsedag en enda gång, han kom inte ens ihåg vilken årstid jag fyller år. Missar alla möten och sånt gör han, försöker skriva upp i en kalender som han genast slarvar bort, tappar en mobil i veckan, glömmer jackan på spårvagnen. Detta är hopplöst, förstår inte hur jag stått ut i 10 år. Måste fortfarande passa honom när han träffar barnen han klarar ju inte det själv. Han kan helt plötsligt få för sig att gå över gatan och då går han bara rätt ut innan han hinner tänka på vart han har I. Och så måste han alltid säga nej, Som en trotsig tvååring. Om jag frågar kan du komma på onsdag för det passar mig bäst jag har annars fullt upp hela veckan, då måste han säga nä jag kommer på torsdag, även fast han har hela onsdagen ledig. Inte för att jävlas med mig men bara för att han måste känna att han bestämmer själv.

Kan ju tillägga att han har spräckt skallen vid en fallolycka också, efter det blev allt typ 100 ggr värre. Fast han var lite konstig innan också men då var han bättre på att kontrollera det.

Vi har inga problem med bilbältet, I är så orolig för sånt man kan dö av. En gång började hans bonusmorfar backa inne på parkeringen innan I hade hunnit spänna fast sig och då skrek han helt hysteriskt STANNA JAG VILL INTE DÖ! Allt blir så svart eller vitt för honom på nåt sätt, har man en gång pratat om varför man ska ha bälte och att det kan vara farligt att åka utan, då tror han att man garanterat kommer att dö om man så bara åker någon meter utan bälte. I just det här fallet är det positivt, i andra fall kan det bli problematiskt.

Hej och välkommen Linda Ligist. Jag har inte heller någon diagnos på min son. Är inte så säker på att jag kommer få nån heller.

I tog sig alltid ur selen i barnvagnen i den åldern, klättrade ur vagnen och sprang iväg. Om jag var i en affär och tittade på något fick jag alltid hålla handen på honom så att jag kände att han satt kvar, annars kunde jag inte titta bort en sekund. Jättejobbigt när det inte går att hålla kvar dem där de ska va. Inga barnsäkra spärrar eller grindar fungerade. Hittade ni någon lösning till bilbältet?

Vi var hos logopeden idag och I klarade alla test utan att sticka ut på något sätt så vi skulle inte behöva komma dit mer. Logopeden skulle meddela skolhälsovården också att språkstörningsdiagnosen inte längre var aktuell
Vi pratade om att jag upplevde att när han väl fick bytt förskola till resursavdelningen så hade ju språket utvecklats normalt och han har inte haft några svårigheter att lära sig prata. Logopeden trodde också att det berodde på yttre omständigheter, att det var för mycket intryck att förhålla sig till för att han skulle ha tid att ta till sig språket också.

I utvecklades normalt i talet tills han var 1,5 år och började förskolan, då avstannade utvecklingen helt. Det var stora barngrupper på förskolan och väldigt stökigt och livligt, mycket bråk mellan barnen. När han började storabarnsavdelningen slutade han även använda de få ord han kunde. Sen när han bytt till resursavdelningen vid 4 år, där det var få barn och lugn och ro började han prata efter bara två veckor sedan dess har det utvecklats normalt men han har haft mycket att ta igen
Stackarn han har inte haft det lätt.

Just nu är han så himla "lugn" och harmonisk det är så skönt. Han klättrar ju fortfarande på väggarna iofs men han är väldigt jämn och fin i humöret. Tänk om det kunde vara så här jämt. Jag har t om lyckats komma undan med att stänga av teven utan att framkalla ett utbrott den här veckan

Jag har läst den.