sommarblommor skrev 2009-11-13 13:26:33 följande:
Hej på er allihopa! Har följt eran tråd här ett tag. Jag känner igen så mycket i det ni skriver och det känns så skönt att läsa att man inte är ensammen med dom här problemen. Jag har en son på 8 år som fick sin Adhd diagnos redan vid 5 års ålder. Adhd med koncentrationssvårigheter . Vi har försökt in i det sista att vara utan medicinering men nu går det snart inte längre. Min sons pappa och jag är separerade sen han var 2,5 år ocgh tror definitivt att det var det som utlöste hela den här karusellen. Idag har jag en ny man och en 3 månaders bebis. Det känns fantastiskt men min son är inte lika lycklig. Han har otroligt svårt att hantera det här och jag törs inte lämna honom en sekund ensammen med bebben. Känns otroligt jobbig att inte veta vad han skulle kunna få för sig att göra. Dom senaste veckorna har han även börjat få fruktansvärda raseriutbrott som man inte rår på överhuvudtaget . Sen vänder det på 10 sekunder och då är allt så fantastiskt. Nu har även skolan börjat flagga för att vi nog måste göra nåt för att han ska kunna fungera i skolan och med kamrater. Hela han känns så himla olycklig. Mardrömmar är nåt han också har. Det har han varje kväll ca 1 timme efter han somnat. Vaknar då helt hysterisk. Man undrar vad som rör sig i deras små hjärnor. Som mamma har jag sådana skuldkänslor för att det blivit så här och gråter mig till sömns nästan varje kväll. Inser att vi måste börja med en medicinerin men är livrädd för biverkningar och vad som kommer att hända i framtiden. Oj, vad långt det blev. Hoppas ni orkar läsa. Kram på er alla som kämpar där ute!
hej och välkommen hit
Min son, Frodo är 7 år. Han fick sin ADHDdiagnos några veckor innan han skulle fylla 5. Han har även en autismdiagnos som ska granskas på nytt med start denna månaden.
Min sons pappa och jag separerade när han var 1,5 år. Fram till 2,5 bodde han ensam med mig och då vid 2,5 träffade jag min nuvarande sambo. Jag och min sambo fick en bebis i februari detta året. Så vi är i liknande livsituation som dig. Bebisen föddes prematurt i v 31 för att det blev graviditetskomplikationer. Det var jättesvårt för Frodo att hantera detta. Först att jag var dålig, bebis på sjukhus över en månad och att han faktiskt blivit storebror. Han belv riktigt förfärlig faktiskt. Han mådde så dåligt och allt var kaos. Vi fick höja hans medicin, concerta. Först från 18 mg, sen till 27 mg och sen till nuvarande dos 36 mg. Vi fick även atarax att komplettera med.
Nu först de sista 2 månaderna känner vi att han har kommit in i detta med att vara storebror. Det har tagit sin tid att hantera detta och nu känner vi att vi är på rätt väg.
Han har inte vart elak mot lillebror, han älskar lillebror och vill kramas mycket med honom. Men svartsjuka och alla andra känslor har han haft men det har han tagit ut på oss vuxna. Han har slagits, spottats, sparkats mm och haft raseriutbrott utan dess like.
De råden jag har fått av Frodos läkare är att ge Frodo mycket egen tid. Att man ägnar sig åt honom utan att lillebror är med. Och mycket konkret beröm och uppmärksamhet har vi försökt ge honom. När vi får hem släkt/vänner vill vi att de ska hälsa på Frodo först och inte bara rusa fram till lillebror och gulla. Samma med presenter till den lille. Alla har köpt till Frodo med för att han inte ska känna att lillebror får allt.
Så det blir bättre, men det tar tid. Och de måste få den tiden. Det är ju en kris för alla barn att få småsyskon och för ett barn med funktionshinder blir den resan sju gånger värre. Jag var helt förtvivlad när jag såg hur han blev i början så jag förstår hur det känns.
jag är så livrädd för det. Har vissa nojjor som jag aldrig någonsin skulle vilja att mina ungar hade och det är just nattskräck... och sen är det feberkramper. De två klarar vi oss helst utan. Fy vad läskigt när du skriver om det. Finns det nån förklaring till nattskräck??