ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

Jaa, tack för att ni finns alla!
Allt gott önskar jag er på det nya året!

Härligt att ni hade en trevlig nyårsafton. Skönt med vänner som man slipper förklara för. 
Här tuffar det på rätt bra med bara lite krångel. En lugn ledighet där både barn och föräldrar kommit till ro. Skönt efter ett mycket prövande år.
God fortsättning till er och alla andra.

Jag är osäker på märket, men rosa och gröna för barn har jag sett på Claes Ohlsson - där köpte vi våra för några år sedan.

Misslyckades igen... Sonen blir stortokig när vi ska ge oss iväg på någon familjeaktivitet. Det verkar vara någon sorts separationsångest som fastnat som "fix idé. Det gängse rådet är ju att förbereda barnet, men jag tycker inte det verkar hjälpa. Att han verkligen vill själv spelar ingen roll. Om det är något han inte gillar så är det nog så att han kan säga det på ett normalt sätt. Nu trodde vi det skulle gå lättare, för efter medicineringen har det mesta blivit bättre. Icke! Sedan vi igår em berättade att vi ska på släktkalas och träffa kusiner några mil bort, så har vi knappt haft en lugn stund. Den ursprungliga planen var att vi skulle åka mitt på dagen, käka hamburgare, gå på museum. Åka tåg för att slippa riskera livet. (Jag / vi får allt svårare med mörkerkörning och här är halt). Provokationer, utbrott, försök att hota, kasta saker etc. Vår strategi är att försöka ignorera det dåliga beteendet. Så många släkttillställningar som vi varit på i höst dit vi kommit med andan i halsen och mycket ledsna av allt bråk. Väl där funkar det för sonen för han trivs med människorna han träffar och alla gillar honom. Själv har jag suttit med en klump i magen och ett järnband runt hjärtat och inte kunnat känna mig glad eller avslappnad. Idag valde jag att inte följa med. När sonen hela tiden ändrarde sig och ömsom sa att vi skulle åka tåg och ömsom hotade med att slå sönder tvn om inte jag följde med så valde jag till slut att stanna hemma. Vill inte vara med om det här, vill inte.  Är jätteledsen.

Tack, medicinering hjälper, men med tanke på biverkningar så skulle vi inte valt det om det fanns andra utvägar. Det har blivit bättre1 Häromdagen gav vi oss ut på en skidtur. Sonen frös om tårna och vände själv och åkte hem efter ett tag. Jag var lycklig efteråt - hade samma sak inträffat för ett år sedan så vet man inte hur det slutat. Nu är han självständig och trygg nog för att återvända hem och sysselsätta sig själv medan vi tar en skidtur (=lyx). Är bara så svältfödd på umgänge, träffa människor utanför familjen... känner mig instängd.
Har nu tömt min garderob och har inga saker kvar i mitt/vårt sovrum. Lillasyster och jag sover på madrass på golvet i annat rum. Det ärbesvärligt att inte ha tillgång till sin garderob.
Ingen av våra anhöriga fattar att vi har det såhär. M som är så trevlig!!

Andas, ja... Lugnar mig en aning efter att fått höre allt detta. Jag borde ha ork efter en rel. lugn helg. Kokar - överreagerar. Nu spelar jag ensam hemma opera på HÖG volym. (Sonen fixar inte opera på låg vol - blir helknasig). Nu passar jag på!

Tack för att ni finns iaf

Länkar från Claes Ohlsson:
http://www.clasohlson.se/Siteseeker/Search_o.aspx?q=peltor+kids&resid=446703183&defst=True&uaid=9706C0CA5B611A53ECEBDABBFA99752B%3a39302E3232342E3130382E3738%3a5245666649074661654

Det ni berättar ovan bekräftar vad jag tänkt om att bara säga till strax före. Det är innan vi ska åka och under förden som det blir katastrof. När vi väl är där funkar det och han håller ihop sig. Oftast är det heller ingen oro när vi kommer hem (bara när han varit utan oss föräldrar borta ett dygn, då brakar det loss). Inte var det några problem sedan de väl kom iväg igår heller - det är bara jag som fortfarande känner mig chockskadad eller hur jag ska beskriva det. Det slår om så fort... Från harmoni till kaos.
Ändrade rutiner och improvisationer leder ibland till kaos, men mer när han var mindre. Ta en annan väg för att uträtta ett ärende på väg hem från dagis gick inte, men nu fixar han sådant. Semester går bra, men man får räkna med kaos före utflykter där också.
Bra hur som helst, att få ta del av era erfarenheter!

Håller tummarna för er, det är så mycket lättare för dem att berätta om vad som behövs.

Känner igen... men det mesta är lättare nu, med enstaka (men rejäla) dippar. Förstår att du oroar dig för skolstart det gjorde jag med. Men vi hade tur och fick en toppenbra resurs och den klass Mikael började var toppenbra, trots att den var stor. Resursen och han lämnade ibland klassrummet för att jobba ostört på annan plats. Det stora raset kom när han startade åk 4 - en förfärlig tid. Nu är det dags att oroa sig för högstadiet. Har han uppnåt målen så att han kan börja? Var och hur ska han gå? Hur reagerar han som är känslig för förändringar och beroende av stabilitet, rutiner, trygghet? 
Hoppas, hoppas att det ordnar sig bra och försök gärna ta reda på i förväg hur de planerar. Fast här har vi oftast inte fått veta något om nästa läsårs resurstilldelning förän en vecka in på sommarlovet, det har visst med tilldelning av pengar att göra. 

Med det du beskriver så vore det ju jättekonstigt om han inte får fortsatt resurs. Det är ju rektorn som bestämmer, så om ni har bra kontakt så borde det ordna sig. Min son gick heller inte på fritids under förskoleåret - han var helt slut när han kom hem. När han började åk 1 fick han börja fritids, men jag hämtade tidigt, direkt efter eftermiddagsmellis. Då orkade han med att bryta upp och åka hem. Kom jag fem minuter för sent hade han hunnit börja leka och det kunde bli väldigt besvärligt att få med honom. Nu hade vi sån tur att hans resurs jobbade på fritids på eftermiddagen som fritidspedagog. Då var hon ju inte resurs förstås men det var jätteskönt att när som helst kunna byta några ord om hur dagen gått och för sonen var det tryggthet med någon som kände honom lite extra. Ring rektorn - du har all anledning att försöka ta reda på.

Tycker också det är tråkigt att höra att det blivit sämre stämning, men jag är ju ny och har inget att jämföra med.
För mig betyder tråden jättemycket. Att det är krävande ibland att vara förälder, vet alla. Det händer att jag oroar mig över min dotter också ibland, men hon har inget NPF, bara "normala" bekymmer där. Men allt småprat jag får i förbifarten med vänner och bekanta räcker där. Man hittar gemensamma bekymmer och kan dela tankar. När jag pratar om sonen når jag sällan fram till "vanliga" föräldrar. De delar inte mina erfarenheter.
Hos oss har livet med sonen alltid varit krävande och bekymmersamt (självklart roligt också). Vi fick tidigt hjälp och stöd från Bup och var länge mycket nöjda med hur skolan tog hand om honom. Han utvecklades i stort sett normalt och trots oroliga perioder tuffade det på. När han började åk 4 så "rasade" allt som byggts upp och livet blev ett totalkaos med många, långa och kraftfulla raseriutbrott. Han stannade i utvecklingen och halkade efter i skolan, tappade kontakt med kompisarna. Om kvällarna satt lillasyster gömd bakom mig när jag lagade mat för att få skydd mot saker som kastades. Hennes lärare sa att hade väldigt livlig fantasi "för vet du vad hon berättade om hur det var när hon åt frukost?" Jag förklarade såklart att hon inte fantiserat utan att det var som ett slagfält hemma och att man ständigt måste vara beredd på att en tallrik mat kan komma flygande... Vi levde länge för att överleva ännu en hemsk dag och knep och strategier vi en gång lärt oss vekade inte hjälpa ett dyft. Med diagnos och medicin verkar vi nu vara på väg att hämta oss och sånen verkar vara mottaglig för försök att styra upp de regler och rutiner som han absolut behöver. Då är det så skönt att kunna bolla ideer, skriva av sig och dela erfarenhet med er som finns här.
Jag är glad och tacksam över att tråden finns. Jag är även ny medlem på FB, där håller jag kontakt med släkt, vänner och bekanta. (Ni är också välkomna att besöka mig där). De flesta vet att jag har ett barn med ADHD och de som känner mig närmare vet att vi haft det riktigt tufft i 2 1/2 år. Men jag pratar bara med ett fåtal personer om det och då blir det mest för att informera, inte prata av sig.

Tack för att ni finns!

Jo, Så var det här också - eget fritids för förskolan. Med egna lokaler på skolan. För vår son var det bra att det var samma byggnad för måna ansikten var ju redan bekanta då.
Uppbrotten är inte kul. Morgnarna var länge den värsta stunden här.
Ser att det är många lösa pusselbitar för er. Hoppas allt faller på plats. Kramar!

Applåder! Min son som regel inte, men de få gånger han gör det är han ett under av effektivitet. Detta är ett av våra mest akuta problem. Han leker i hela huset och jag har hela hösten förundrat mig över att kompisarnas föräldrar låter sina barn komma hit. (Som barn såg jag nog aldrig ett så rörigt hem som vårt). Men de kommer faktiskt hit, kompisarna, och jag har lovat mig själv att inte stänga dörren även om det är rent förskräckligt.
Fick lite inspiration att ta itu med det igen!

Norgessan och Tristania - håller med Ludenben. Det blir bättre. Vi har också funderat på detta med att skaffa var sitt boende för att få det hela att gå ihop. Många, många kvällar har jag somnat med armarna runt min dotter och mina händer som levande hörselskydd för att stänga ute vrål, svordomar och ljudet av krossat glas. Nemo gör inte så, men jag begriper att det kan vara påfrestande på motsvarande sätt. Kan inte komma på någon annan lösning än avlastning. Efter regn kommer sol heter det ju, dvs det blir bättre, men det är så lagom kul att höra om man är nernött till fotknölarna. Önskar också att jag kunde hjälpa till med en mikropaus! Kramar...

I akuta lägen är det svårt att få hjälp, konstigt... Kramar till dig!

Jodå, toarullar, mjölkpaket, pinnar... Allt som går att bygga med. Fantastiska konstruktioner, men röran...

Hmm. Borde kanske kolla upp Komet. Gick en föräldrautbildning för 6 år sedan, men mycket har fallit iglömska och allt är så mycket tydligare nu, efter diagnos.