ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig
Hej på er allihopa!
Har följt eran tråd här ett tag. Jag känner igen så mycket i det ni skriver och det känns så skönt att läsa att man inte är ensammen med dom här problemen.
Jag har en son på 8 år som fick sin Adhd diagnos redan vid 5 års ålder. Adhd med koncentrationssvårigheter .
Vi har försökt in i det sista att vara utan medicinering men nu går det snart inte längre.
Min sons pappa och jag är separerade sen han var 2,5 år ocgh tror definitivt att det var det som utlöste hela den här karusellen. Idag har jag en ny man och en 3 månaders bebis. Det känns fantastiskt men min son är inte lika lycklig. Han har otroligt svårt att hantera det här och jag törs inte lämna honom en sekund ensammen med bebben. Känns otroligt jobbig att inte veta vad han skulle kunna få för sig att göra. Dom senaste veckorna har han även börjat få fruktansvärda raseriutbrott som man inte rår på överhuvudtaget . Sen vänder det på 10 sekunder och då är allt så fantastiskt. Nu har även skolan börjat flagga för att vi nog måste göra nåt för att han ska kunna fungera i skolan och med kamrater.
Hela han känns så himla olycklig. Mardrömmar är nåt han också har. Det har han varje kväll ca 1 timme efter han somnat. Vaknar då helt hysterisk. Man undrar vad som rör sig i deras små hjärnor.
Som mamma har jag sådana skuldkänslor för att det blivit så här och gråter mig till sömns nästan varje kväll.
Inser att vi måste börja med en medicinerin men är livrädd för biverkningar och vad som kommer att hända i framtiden.
Oj, vad långt det blev. Hoppas ni orkar läsa.
Kram på er alla som kämpar där ute!