ADHD mammorna fortsätter att snacka av sig

hej, det är första gången jag skriver men just nu så är jag jätte trött och uppgiven.
Jag har en son på 8 år med adhd, han går i skolan med assistent och det fungerar rätt ok, hans största bekymmer är att han slår så fått något är fel eller någon har gjort något och detta gör ju att han blir väldigt ensam för ingen vill ju vara med någon som slåss.
Han älskar allt med natur så han började på scouterna men det funkade inte alls så eftersom dom andra barnen var rädda för han.
Nu är jag så rädd hur det kommer bli när han bli större eftersom han slår hårdare och hårdare för varje år. Vi får jätte bra hjälp av habiliteringen mm men alla säger att han kommer lära sig att hantera sin ilska men på dessa år som vi jobbat med det så märks ingen skillnad.

Han har testat conserta men det gjorde så att han var vaken mycke på natten så nu har vi bytt till ritalin och hoppas han sover mer på dom.

jag känner mig så fruktansvärt maktlös och det gör så ont i mig när jag ser att han blir så arg och att detta förstör för honom själv på saker som han faktiskt gillar.
Jag är så trött också på att behöva ursäkta och försvara honom när folk i omgivningen bara ser han som ouppfostrad.
Vi började på habiliteringen redan när han var 3 år så vi har ju kämpat några år och oftast så orkar jag men nu är jag bara så trött, orkar inte mer, vill inte mer och jag tänker hemska saker som att jag önskar att han var "normal" som alla andra barn, att jag skiter i vad som händer mm.
Som tur är så vet jag att denna känslan snart går över och jag får nya krafter igen men just nu är det jobbigt.

Ville nog inget med inlägget mer än att bara skiva av mig =)

Ps nu när jag hade skrivit färdigt så såg jag att det inte bara var jag som behövde gnälla lite.
Kram till alla!!

tack alla här, jag har läst hur ni har det och känner igen mig i många här.
Efter en dag igår med mycke gråt och hopplöshet så vaknade jag idag med lite mer kraft, Jag tror att det är ganska viktigt att låta sig ha perioder där man tycker allt är piss och att man får tycka synd om sig själv. Vi föräldrar kämpar så himla mycke för våra barn att det är lätt att glömma av oss själva och det är något som jag måste börja jobba med, att ta hand om mig själv..
Igår var första dagen som sebastian fick Ritalin och det var så skönt för han både åt och somnade på kvällen innan har han haft conserta men han har knappt sovit någon alls på dom så jag hoppas verkligen att ritalinen hjälper lika bra i skolan som consertan.

Idag så ska jag till BUP med min 13-åriga dotter som håller på att göra utredning nu, dom misstänker något inom autism. Hon är så lik sebastian men ändå är dom som natt och dag. Allt sebastian blir arg och slåss på blir hon tyst och inbunden och hon är väldigt svår att nå.
Jag har svårare att ta henne eftersom man inte vet riktigt vad man har henne och vad hon tänker, när sebbe tycker någon är fel så är det ingen som missar det. Jag hoppas det går bra idag på BUP.
Jag var i kontakt med Bojen här jag bor och det är som en "fritidsgård" kan man nog säga, för dessa barn så om 2 veckor ska vi dit och hälsa på. Det gör nog inte att sebastian slutar slåss men om han är där och har en stökig dag så behöver jag inte ursäkta och förklara mig för personalen utan dom vet att såhär är det ibland. Det ska bli så skönt.

Det där med diagnoser och medicin har jag alltid varit imot och sagt till både BUP och HAB att aldrig att ni får ge mina barn det eller stämpla dom och denna åsikt tror jag att samhället tryckt på mig, alla dom som inte har barn med dessa problem sa att nej det behövs inte mm och tyvärr så lyssnade jag på dessa personer.
Min 13-åring har mått jätte dåligt fram tills vi började utredningen i julas men börjar må bättre nu. Hon säger själv att nu vet hon, hon behöver inte känna sig korkad och annorlunda och eftersom hon fått hjälp med att förstå hur hon tänker så har hon hittat metoder för hur hon ska göra för att fatta saker och hänga med, detta har gjort att hon vågar fråga mer är gladare och vågar vara sig själv.
Utan diagnos hade hon fortfarande tyckt att hon är så annorlunda och korkad.
På sebbe har jag med sett stora förändringar sen medicineringen som jag ändrade åsikt om för bara 2 månader sen. Hittar vi bara rätt tablett och styrka så blir det kanon och jag kan inte fatta nu varför jag var så imot innan.

Jag hoppas ni alla får en bra dag!

till stina24. Min son har testat corncerta men det funkade inte så bra eftersom han inte sov alls på natten nu har vi gått över till ritalin men han står bara än så länge på 10mg och vi ska höja sakta. Våran läkare sa att barn som har en dubbeldiagnos reagerar annorlunda på medicineringen och därför så måste man testa många olika kombinationer innan man hittar rätt sen sa hon med att med dubbeldiagnos så kan reaktionen helt plötsligt ändras även om kombinationen funkat innan men när den andra diagnosen går igenom ADHD slår medicinen annorlunda.
Min son kommer få diagnos ADHD och något inom autismspektrum (högfungerande autism eller asperges mm).
Prata med din läkare och se vad dom säger men det jag har hört är just det att dubbeldiagnoserade barn är mycke känsligare vid medicinering än barn med enbart ADHD.
Kram

hej carita. Jag har haft samma problem med min son, vi har testad olika mediciner och styrkor eftersom hans AS har kommit fram väldigt mycke och detta sa läkaren till mig med. Concertan funkade inte alls på han och Ritalinen funkade mot ADHD men plockade fram för mycke av AS men nu har vi ändrat dos och detta verkar funka bra. Prata med eran läkare så borde dom kunna ge er svar. Våran läkare säger att med ADHD AS så är det svårare att hitta medicin och att man kan få ändra mycke.

Nu ska ni får höra en annan sak som hänt mig, efter igår är det inget som förvånar mig mer.
Igår ringde försäkringskassan till mig eftersom jag har 50% pension och detta skulle förnyas. Hon sa att jag antagligen kommer få avslag och anledningen var att jag har 2 barn med diagnos och om jag kan ta hand om dom så kan jag jobba. Jag försökte förklara att detta inte var något fysiskt tungt utan mest psykiskt men det spelade ingen roll för henne. Hon tyckte att dom 2 hade jätte stort vårdbehov, jag förklara igen att så var inte fallet och att jag bara fick igenom 25% vårdbidrag för att det inte fanns underlag för mera. Detta svara hon att det ligger hos en annan avdelning och efter att läst mina brev till vårdbidraget så ansåg hon som hon gjorde.
Hon sa rent ut till mig att ett alternativ var att lämna ifrån mig mina barn och att jag då kunde få 50 % pension om jag behövde eller ta den energin jag lägger på dom till att lägga på att jobba.
Hallo hur jävla friska är handläggarna där inne???
Hela samtalet gick ut på att hade jag inte haft jobbiga barn så kunde jag jobba och detta skulle jag tänkt på innan jag skaffade barn tyckte hon.
Ursäkta mig att jag inte tänkte för 14 år sen att det är bäst jag inte skaffar barn för jag kanske är med om en trafikolycka längre fram och mina barn kanske blir jobbiga.
Jag har en fysisk skada på min rygg,axel som jag inte hade kunnat jobba 100% på även utan barn.
Jag blev mest chockad av hela samtalet och försökte avbryta det så fort som möjligt innan jag bröt ihop, nu har jag samlat mig lite och ska ta tag i detta för så här kan man ju för fan inte få göra.
KRAM