becca78 skrev 2009-10-14 10:35:39 följande:
hej, det är första gången jag skriver men just nu så är jag jätte trött och uppgiven.Jag har en son på 8 år med adhd, han går i skolan med assistent och det fungerar rätt ok, hans största bekymmer är att han slår så fått något är fel eller någon har gjort något och detta gör ju att han blir väldigt ensam för ingen vill ju vara med någon som slåss. Han älskar allt med natur så han började på scouterna men det funkade inte alls så eftersom dom andra barnen var rädda för han. Nu är jag så rädd hur det kommer bli när han bli större eftersom han slår hårdare och hårdare för varje år. Vi får jätte bra hjälp av habiliteringen mm men alla säger att han kommer lära sig att hantera sin ilska men på dessa år som vi jobbat med det så märks ingen skillnad.Han har testat conserta men det gjorde så att han var vaken mycke på natten så nu har vi bytt till ritalin och hoppas han sover mer på dom.jag känner mig så fruktansvärt maktlös och det gör så ont i mig när jag ser att han blir så arg och att detta förstör för honom själv på saker som han faktiskt gillar. Jag är så trött också på att behöva ursäkta och försvara honom när folk i omgivningen bara ser han som
ouppfostrad.Vi började på habiliteringen redan när han var 3 år så vi har ju kämpat några år och oftast så orkar jag men nu är jag bara så trött, orkar inte mer, vill inte mer och jag tänker hemska saker som att jag önskar att han var "normal" som alla andra barn, att jag skiter i vad som händer mm. Som tur är så vet jag att denna känslan snart går över och jag får nya krafter igen men just nu är det jobbigt.Ville nog inget med inlägget mer än att bara skiva av mig =) Ps nu när jag hade skrivit färdigt så såg jag att det inte bara var jag som behövde gnälla lite. Kram till alla!!
Välkommen hit!
Jag har inte skrivit så mkt här men försöker hinna med att läsa iallafall.
Har bla en pojk som är nio och är på utredning jag känner igen det här med att han slåss när det inte går som han vill eller om ngn säger ngt vid fel tillfälle. Han liksom straffar ut sig själv bland kompisar och det är så jobbigt som mamma att se det här. Även jag har haft dumma förbjudna tankar. Men när det är som jobbigast så blir det så och jag tror det är många som får det men dock inte alla som erkänner det för det är ju som sagt förbjudna tankar om ens barn.
Hoppas du får nya krafter snart
skickar massor av styrkekramar!!!!!