erfarenheter son ung bonusförälder

Jag anser mig avfra relativ ung bonusförälder...
Dock ser min vardag ut som om jag inte vore de med undantag för varannan helg då vi får ha sambons dotter på 7 år men då är de liv i luckan vill jag lova...

Längtar dock efter egna barn super mycket och vill så gärna ge bonusen ett syskon innan hon blir för gammal men sambon är inte riktigt med på dom noterna..  =(

Räknas väl också som ung bonusförälder antar jag (är 20 år).
Har två bonusbarn , men den yngsta bor 65 mil härifrån .
Den äldsta som snart är 10 år bor här varann helg & det ser ut som vilken annan familj har även en gemensam dotter på snart 1 år & det flyter på jättebra.
Det är allt från roligheter till bråk precis som i ett kärnfamilj haha.

Är det något speciellt du undrar över just över hur vardagen o så fungerar?

Jag känner mig väl rätt ung som bonusförälder (25 år) och har en sambo på 35 år med en son på snart 4 år sen ett tidigare förhållande. Det är sannerligen ingen dans på rosor men kärleken övervinner allt!

Jag undrar litegranna ang. relationen till sambo mm.

Barn kommer ju alltid i första hand och när man inte har nåra egna så är det bra om man får lite pepp av sin sambo. Tror denne inte alltid förstår vilken omställning det är för en 20åring att kliva på den bussen. Vi har vanligtvis varannan vecka men nu blir det förmodligen heltid fram till årsskiftet.

Hur får ni relationen att gå ihop, hur förklarar man på ett bra sätt för sambo att man behöver kvalitetstid och kärlek för att få allt att gå ihop. Känns lite som att jag kört fast.

Jag vill inte behöva känna mig bortglömd i mitt eget hem!

Hej!

Tänkte hoppa in här lite....

Min vardag ser ut på ett ungefär så här...

Min sambo har tre barn sedan tidigare, och sedan har vi tillsammans en dotter.

Vi har 2 av hans 3 barn på heltid här vilket funkar Underbart Bra....
Vi hade innan varannan vecka och det fanns väldigt dåligt med rutiner och regler osv. Men nu är det SÅÅÅ mycket bättre...Dessa barn ser jag som mina egna barn! Behandlar alla lika, vilket ja tycker är väldigt väldigt viktigt.
Barnen mår bättre å vi mår bättre, vilket oxå våran relation mår, för den har ju oxå förbättrats dramatiskt när X:et är "nästan" ute ur bilden (eller iallefall mycket mera)

Mvh Michell

Som det är just nu bor sambons son enbart hos sin mamma för att han har blivit tonåring och hon vill ha mer koll på hans vardag. Det blev lite hur som helst när han bodde hos båda parter och kunde helt enkelt "lura" dem båda och komma undan med saker eftersom vid veckoslutet var det byte av boende.

Det var tufft för både sonen och mig när jag flyttade in. Här kommer jag, ung tjej, och "invaderar" hemmet och sätter regler för att vi ska visa varandra hänsyn. Det var knappast en rättvis situation för varken pojken eller mig. Det blev ofta en hel del bråk.

Nu när han dock inte bor hos oss utan kommer hem till oss på besök fungerar det bättre - i varje fall för min del . Jag får äntligen en chans att lära känna honom som människa och får inte en auktoritär roll som vuxen, för den känns knappast trovärdig i och med min unga ålder (22) samt att jag kom in i pojkens liv så pass sent.

Jag har alltid trott på att ett barn ska ha EN vardag. Detta med boendebyte ser jag skeptiskt på, framför allt i tonåren. Tonåren är en tuff period och en del ungdomar vill undanhålla ganska mycket från sina föräldrar. Kan de "lura" dem, vilket det är lättare att göra om de är särbor, kommer de att göra det. Pojken tvingas nu på så sätt till att ta ansvar för sina egna handlingar istället för att se slutet av veckan som sitt mål för att komma undan med veckans motgångar. Konsekvenser får en helt annan mening.

Det finns säkert de som löser det delade boendet alldeles utmärkt. Jag talar bara utifrån det jag har observerat.

jag är ung bonusmamma (21 år, bonusdotter 7)
Vi har vv här och de funkar bra. Hon brukar vara hos oss lite oftare ibland, men att få tid till oss själva har aldrig varit några problem. Hon går och lägger sig klockan 8 så från dess fram till 22-23 har vi egen tid. Ibland om hon varit här många helger i rad så kan jag sakna och få sova ut på helgen tillsammans med ,men så är de och de löser vi ofta genom att ge varandra sovmornar varannan dag och att vi äter lite sen frukost bara vi två.

Jag är ung bonusmamma (22år och bonusbarnet 13år). Jag och hennes pappa har vart tillsammans i 4 år och vi har även en 3 månaders dotter ihop.

Hon är här lite som hon vill men bestämt varannan helg. Eftersom hon är här så lite så får man ingen direkt vardag med henne, hade gärna haft henne här oftare då hon är helt underbar med sin lillasyster, hjälper mig i stallet osv.

När hon har vart hos oss mer så är jag väldigt noga med att hon är mycket med sin pappa, tycker att det är viktigt att dom ägnar sig tid åt varandra. Eftersom redan från början har jag inte velat att hon ska känna att jag tar hennes pappa ifrån henne.

Vi kommer väldigt väldigt bra överens, hon kunde vara lite små grinig när hennes pappa och jag flytta ihop. Då jag också satte mina reglar på vad jag tyckte var okej, just för att hon har vart så bortskämd av sin pappa och inte lärt sig att uppskatta allt eller inte göra sakerna själv. Men det försvann snabbt:).

Men hon är 13 och i den åldern händer det mycket saker så klart att det blir jobbigt för henne men eftersom jag är ganska ung så har hon lätt för att prata med mig när det är något. Älskar den relationen vi har då hon pratar med mig om ALLT.

Hej!
Jag hoppar in jag också :)
Min sombo har två döttrar sen innan (4 och 3år) vi har dom varannan vecka..
Deras mamma och jag har lite olika regler men det stör inte så mkt för dom vet att jag och pappa tycker lika och det är huvudsaken, nu har jag och min sambo fått en dotter och det funkar över förväntan... Jag trodde att det skulle bli lite svartsjuka och så men icke :) Dom älskar sin lillsyrra och vill vara med och hjälpa till med allt!

Men en sak kan jag säga, när jag gick in i detta förhållande så visste jag verkligen inte vad jag gav mig in på.. Om jag skulle göra det igen..? Nej.. Men nu har jag vant mig och det funkar..

Hej!

Jag var en ung bonusmamma, jag var 22 när vi blev tillsammans och bonussonen skulle fylla fyra. Vi flyttade ganska snabbt ihop och sonen bodde varannanan vecka. Tid tillsammans hade vi när han var hos sin mamma. (Det blev mindre tid tillsammans när mina små föddes Viktigast är nog att man är överens med sin partner om hur saker ska fungera hemma. Och aldrig glömma, att barnen är det viktigaste man har. Ofta så finns det en hel del skuldkänslor och längtan hos "halvtidsföräldrar" vilket gör att när barnet kommer hem efter en hel vecka hos den andra bioföräldern så är det lite extra mycket de första dagarna.
Jag tror att det bästa man kan göra för sig själv är att acceptera att det finns ett barn med i bilden och att man är tillsammans med alla i familjen. Min bonus är nu 13 år och tilsammans med mina små det finaste jag har!

Jag var ung när jag blev tillsammans med deras pappa. Då var bonusarna 8 och 10 år och jag var 20 år. Nu är jag snart 26 år och har en liten med deras pappa. Det jag kommer ihåg är att jag gick in rätt hårt för att vara en bra extravuxen. Jag bakade (hatar att baka) jättemycket med dem och tog hand om dem mycket när pappan hade träning tisdagar torsdagar och lördagar. Jag tog också över huvudansvaret för läxläsning och dyl. Om jag ser det i bakspegeln så ansträngde jag mig nog lite väl mycket för mitt eget bästa. Jag umgicks hellre med barnen än med mina vänner.Jag ångrar det verkligen inte men jag tror att jag tappade bort mig själv lite. Äldsta dottern tyckte att det var jobbigt när jag kom in i bilden och det handlade inte om mig som person utan nog mer om att jag helt plötsligt fanns där med buller och bång. Hennes grubblerier mådde jag väldigt dåligt av och det tog tid innan hon verkligen accepterade mig. Men idag har jag en fin relation med dem samt deras underbara mamma.

Jag räknas nog som en ung bonusmamma. Var 16 år när jag blev tillsammans med bonusens pappa. Idag är jag 20,5 år och bonus är 4,5 år. Jag och maken har fått en son tillsammans som är 2,5 år och nu väntar vi nr 3 till sommaren. :) Bonus bor hos oss på heltid, är hos sin mormor 1 helg/månad och då är även vår gemensamma son hos sin mormor och morfar.

Vanliga vardagar och helger somnar barnen vid 19-20 så vi har tid att bara vara med varandra tills vi går och lägger oss.

Inte lätt alla gånger men dom bra stunderna överväger dom dåliga alla gånger. :)

vad kul att så många kan "tas" bra med den biologiska mamman.
jag kan bara önska att min situation såg likgilltig ut.
jag har aldrig hört någon, som sitter i samma båt som mig :(

Jag var ung (18 år) när jag blev bonusmamma åt en liten kille på 2,5 år. Vi skulle ha honom vv men det blev oftast mer då hans mamma var deprimerad. Vardagen fungerade bra, jag hämtade/lämnade för dagiset låg mer på vägen till min skola än till pappans jobb. Egentid hade vi efter halv åtta på kvällen då pojken sov och då han var hos sin mamma. Annars hade vi ju mycket familjetid allihop tillsammans. Jag tyckte det var viktigt att få en bra relation till mitt bonusbarn så att vi skulle kunna umgås avslappnat tillsammans. Om man går runt och "anstränger" sig som man gör när man umgås med främlingar så orkar man inte i längden. Så jag såg till att få en del egentid med pojken också så vi lärde känna varandra ordentligt och gick ut på lekplatsen eller hittade på nåt. Vi håller fortfarande kontakten fast han är 12 och jag har inte vart ihop med hans pappa på ett par år, men jag är ju numera mamma till hans syskon också.

jag sitter dock i en ganska ovanlig situtation gentemot vad jag läst här ikv...
men annars trivs jag superbra som biologisk mamma till min 1,5åriga son men även som bonus mamma till min 9åriga bonus dotter :) vi har det bra. lever som en vanlig familj :)