Unga mammor! se hit. Gör din röst hörd för alltid.

Här är en till, vi var 18 & 23 när vi fick vår son. Vad vill du veta?

Jag blev mamma till en liten pojke, några månader efter min 18års dag. Min sambo var då 23 år. Vi hade många års vänskap och närmare tre års partnerskap innan vi skaffa barn ihop.

Jag hade turen som börjat ett år tidigare i skolan, så vid 17års ålder tog jag studenten. Det var skönt att ha det avklarat. Vi köpte en bostadsrätt och flyttade ihop. Tanken var att jag skulle börjat på handelshögskolan till hösten, men vi fick veta att vi väntade barn i mars. Vi blev mycket glada och förväntansfulla, men även mycket oroad för omgivningens reaktioner.

Månaderna gick och november-07, två veckor efter bf föddes vår älskade lilla Devin. En frisk och viljestark liten pojke som förändrade våra liv. Vi flyttade till större boende när sonen var runt halvåret, sambon blev till fästman och stora planer inför framtiden.

Nu har snart två år gått sedan dess. När vi ser tillbaka så har vi inget som kan jämföras med sterotypen av en Ung Förälder. Min fästman har haft fastjobb sedan han gick ut gymnasiet, jag jobbar idag som ekonom och löneansvarig på ett mindre företag, sonen går på dagis och vi är nyblivna husköpare. När vi kommit i ordning ska vi utöka familjen med både hund och småsyskon. Jag ser oss som en vanlig "Svensson svensson- familj", den unga förälderns öde som är förbestämt genom omgvingningen är inte mig alls bekant. Vi har varken levt på soc/bidrag, bettet oss riskmedvetet eller omdömeslöst när det gäller vår son och inte heller förtär vi alkohol så fort det vankas helg. Så givetvis blir man upprörd när man hamnar i ett felstämplat fack utan grunder.

Men livet som en ung mor har nog inte skiljt sig mycket från andra förstföderskors vardag. Jag var väldigt påläst och hade all behövande fakta, så inget kändes obekant av den informationen bvc och vänninor dela med sig. Givetvis fanns det mer ansträngande dagar, dagar utan sömn, men vilken nybliven förälder får inte uppleva det?

Där emot så har jag aldrig fått uppleva dem omtalade kränkningarna som ung förälder. Ingen främmande som kollat snett, viskat bakom ryggen eller talat negativt om min mammaroll.

För ett år sedan åkte jag hiss med sonen, i ett köpcentrum. Då en äldre dam kom in, snegla på oss och frågade om det var mitt barn. Var på jag svarade att det var det. Sen kom följd frågan om min ålder, tänkte direkt att det var min tur att bli pikad för min unga ålder. Men svarade att jag var 19år. Damen sa att hon var 21 när hon fick sin dotter, det var vanligt på hennes tid att få barn i unga år. Sen berättade hon att hennes dotter är 41år och barnlös, hon beslutade sig för att skaffa barn när hon var 38år. Tyvärr är naturens gång inte alltid så rättvis, och hon var ledsen att hon inte skulle få barnbarn. Sen önskade hon mig lycka till och gav en trevlig komplimang till min son. Så nej jag har aldrig upplevt det hemska med att vara ung förälder, allting har ju löst sig från första början. Vi lever ett behagligt liv precis som vi önskat oss.